Hampies dagbok

Efter ett par mysiga timmar liggande under mitt skrivbord (dessutom samma dag som min far bröt benet) så beslöt jag mig för, efter att mamma givit något slags medgivande, att jag skulle sluta läsa tyska. Mången har liksom inte förstått att jag hoppat av, andra inte varför, andra tycker det är dumt av nyss nämnda anledning, eller så är de korkade, vad vet jag, vad vet du, är det väsentligt?

Jag kom under hösten fram till att allting inte, såsom jag trodde, skulle falla på plats och insåg att latin förvisso är intressant - men definitivt inte något som jag vill ha som arbete. Jag läste Ola Wikanders bok och rekonstruerad Indo-Europeiska och vill nog påstå att det Sartre kallar äcklet i Äcklet kom över mig och det språkliga. Därefter gick det utför, detaljer onödiga och endast för folk som verkligen vill ha - men jag kan väl berätta att mina känslor om latin just då skrevs ned i ett brev till underbara Josefin, och att detta brev innehåller referenser till väldigt mycket obskyra saker, är smockat med underliga metaforer och bara allmänt jag. Jag hoppades på mirakel, jag hoppades på att upplysas med en ny mening i livet, jag hoppades att tyskan skulle ge mig allt: men utan motivation och med typiskt tyska texter kommer man inte långt. Därav tog jag flykten under mitt skrivbord.

Som sagt bröt pappa benet, och just nu så är jag hemma med honom och gör ingenting, ingenting alls. Nästan vad som helst vore bättre och nu står jag verkligen ut längre. Man definieras av vad man gör, gör man inget är man ingen. Jag vill, jag vill verkligen vara någon. Jag har ju faktiskt, tro det eller ej, gör det inte och var en dummis ;), möjligheten att vara någon. Färgstark personlighet, jag är ganska allmänbildad, eftertänksam om jag ids, och, och jag måste börja erkänna det, eller ja.. jag är väl ganska bra på att uttrycka mig.

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra faktiskt, men något, något konstruktivt, något som gör att jag inte umgås med min far dagarna i enda, och något som utvecklar mig. Jag skall läsa böcker, plugga saker jag missat förra terminen, laga min trasiga laptop, motionera, någonting. Vi får se. Och, jag skall göra en ny blogg.

Detta har jag.. inte berättat för min kära väninna Josse än, men hon kommer ju onekligen märka det när hon kommit hit i texten. Hej Josse! Min nästkommande blogg (ja, jag säger blogg nu…) skall ha ett annat koncept. Den skall vara modernare (ergo en nyare version av Wordpress). Jag skall dessutom försöka göra en snygg design till den (hampie.se/dev skrotas). Det kommer ta tid. Den här kommer få ligga kvar ett tag. Det kommer bli asbra.

Tips på klassiker, filosofiska böcker, populärvetenskapliga böcker skulle jag tycka om ganska mycket. Annars så vore det ju trevligt med lite pepp också, om någon ids. 

Kommer någon sakna att veta vad jag gör så är lösningen på det problemet löst, har satt upp en mikroblogg i siterooten (http://hampie.se)! Skaffa egna twitterså kan ni svara på tramset jag skriver sålunda, att nui skriver @humpie och vad ni nu vill säga. Humpue ja, med u - hampie var upptaget…

Farväl, men vi ses igen, i en annan blogg, men en någorlunda annan Hampie,
fortstättning följer… 

(Jag var så frestad att döpa det här inlägget till Årskrönikan II: Electric Bogaloo, men sen kom jag på att jag faktiskt fyller tjugo om två månader och kanske borde försöka växa upp någon gång. Ack.)

Så vad hände då i mitt liv under året vi kallar 2008?

Januari: “Hej, jag heter Josefin och ringer på uppdrag av [telefonbolag]”!

Efter ett absolut katastrofalt nyårsfirande och den värsta walk of shame jag någonsin slutfört bestämde jag mig för att skaffa ett jobb. Jag blev telefonförsäljare. Eh… det sög. Och med tanke på att jag samtidigt praktiserade satt jag i telefon typ tio timmar om dagen. Januari var alltså en urusel månad.

Februari: “Nitton? Driver du med mig?”

Som läsaren kanske redan räknat ut så fyllde jag år, och sade upp mig från telefonförsäljningen dagen efter. Februari innebar alltså en markant förbättring mot tidigare. Minus åldersångesten, förstås.

Mars: “Vi kommer att minnas denna dag som dagen vi simmade till Åland”

Jag minns inte alltför mycket av den här månaden förutom att jag slet mitt hår över mitt projektarbete och åkte på finlandskryssning med min gymnasieklass. Det var äckligt.

April: “Om vi kommer ihåg någonting imorgon har vi misslyckats!”

Studentskivorna tog sin början och åh, herregud. Måste vi prata om det här?

Maj: “I’m not singing to raise affection…”

Projektarbetet lämnades in vilket innebar, tack och lov, att jag slapp prata med mina gruppmedlemmar mer. Lärdom: blanda inte ihop hårt arbete och vänskap - om du inte är beredd att offra vänskapen. FÖR ÖVRIGT ÅNGRAR JAG INGENTING.

Juni: “VI HAR SLUTAT NIAN! ZLATAN HAN ÄR FIN HAN!”

Hampie må ha funnit studenten överskattad, och han har en poäng i det. Jag fann det alldeles utomordentligt roligt och dessutom ett tillfälle för att dra olämpliga skämt om Plattan för mina klasskompisar. (Vi gick media. Nu ska de lägga ner vår gamla skola. Whoop de do.) Dessutom fick jag stipendium av skolan - mycket generöst.

Det bästa med juni var faktiskt inte att ta studenten själv, det var att se mina bästa vänner göra det. Jag har aldrig varit så jävla stolt i hela mitt liv. Hampie, det här inkluderar dig.

Juli: “What happens at Roskilde doesn’t stay at Roskilde”

Stressen från att ha slutat gymnasiet släppte, jag jobbade på uteservering och åkte till Roskilde. Det var både väldigt kul och lite jobbigt. Fast mest kul. Sen flyttade jag nästan hem till Hampie, vilket tydligen var väldigt uppskattat. (Själv tyckte jag nästan att jag trängde mig på för jag var där så ofta men hans familj är så himla snäll. Med tanke på att jag själv hade begravt tre mor- och farföräldrar vid arton års ålder så förstår jag väldigt väl att det var en svettig period inte bara på grund av sommarvärmen.)

Augusti: “:D? :D!”

Eftersom jag var mer än lovligt skoltrött började jag inte plugga på universitetet utan sökte istället jobb en hel månad i sträck. Jag fick jobb, också. (Ha!) Det var mest ångestfyllt men det sägs ju att man ska se framåt, inte bakåt.

September: “Titta nu, barn, när pappa blir arresterad för terrorism.”

Jag och min familj åkte till New York för att fira min pappas femtioårsdag. Eftersom vi är som vi är drabbades vi av politisk Tourettes allihopa och veckan gick mest åt att inte säga Al-Qaida hela tiden. Åh, och så hade jag ett jobb, hahaha.

Oktober: “Sova? Vem behöver sova?”

Som rubriken kanske antyder så jobbade jag hela jävla tiden jag inte boxades. Min syrra fyllde arton och kläckte den odödliga repliken “Pappa, jag kan inte öppna dörren, jag sitter och skiter!” när hennes kompisar kom över för ett överraskningsparty.

November: “I’ve got 99 problems but a bitch ain’t one”

OKEJ, OKEJ, jag gick igenom en liten period när jag bara lyssnade på Jay-Z. JAG ÅNGRAR FORTFARANDE INGENTING.

Så hade jag uppesittarkväll under det amerikanska presidentvalet och det var helt hysteriskt.

December: “I sweep the streets I used to own”

En förhållandevis stillsam månad. Hampie och jag debatterade om julens för- och nackdelar samt klädde gran. Jag jobbade, som vanligt, och åkte till min stora skam på ytterligare en finlandskryssning, denna gång med mina jobbarkompisar. Den var om möjligt nästan ännu äckligare än den förra.

Som helhet kan man säga att det var ett händelserikt år. Jag gjorde en massa grejer jag aldrig gjort förut. Jag sa upp kontakten med några riktigt speciella snöflingor och ångrar ingenting. Jag lyckades skaffa mig ett antal jobb av varierande kvalitet. Jag läste en massa serier och… öh… kunde antagligen ha gjort något bättre med den tiden men jag hade väldigt kul. Jag umgicks som läsaren säkert har insett en hel del med Hampie (som fortfarande står ut med mina hysteriska mail. Han har glömt att jag mailade honom varenda dag hösten 2004 när min farmor hade dött och jag mådde sämre än nånsin. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog men herregud, vore jag honom hade jag givit upp för länge sedan :P). Jag lyssnade på en massa ny musik och jag ångrar ingenting, hahahaha. Jag gick upp nästan fyra kilo - vilket gör skillnad när man är underviktig. Och snart ska jag ge mig ut på ett nyårsfirande med en god väninna som också fortfarande står ut med mig, trots att jag kräkts i hennes toalett och gråtit på hennes axel mer än en gång.

Det var nog ett bra år, ändå.

Inför nästa år lovar jag att:

- läsa ännu mer serier

- göra högskoleprovet

- inte ångra någonting

- äta mera bacon

Puss och kram (och gott nytt år!),

Josse

Kära läsare,

ännu ett år oss passerat och nu försvunnet för att sakta men säkert ta sin plats i histsorieböckerna; de vill säga de delarna av året som för andra i framtiden kommer vara intressant – men sådant skall jag inte ödsla tid på att avhandla här i mitt lilla utrymme på den världsvida väven, nej, här skall det skrivas om mig, mitt liv och hur saker påverkat mig, i alla fall nu.

Vad har hänt? Vad har Hampie låtit ta sig för och hur har han ändrats, har han det? Därom är det egentligen ingen som bryr sig, men det är ju inte väsentligt, för jag drivs av en enorm skrivarglädje och ett behov av att vika ut mitt liv och min person för allmän beskådan, eller inte, eller typ, eller något. Nåväl, låt oss börja. Året börjar i januari, då är det kallt, då gick jag fortfarande i gymnasiet – det känns som om det var evigheter sedan. Jag kommer inte ihåg ett smack om det. Jag hoppar till sommaren, omedelbart.

Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss spy på den också? Jag tog studenten som det heter i folkmun (men ingen har gjort det sen säkert två skolreformer tillbaka i tiden) och allt det där. And let me tell you! Snacka om att hela det där tjofräset är överskattat! Det var inte kul för fem öre och det lämnade mig med ett stort hål i mig och en massa, massa metafysisk ångest. Jag fick fina presenter i alla fall, de var bland annat en hamburgerpress; man tror inte att man kan komma att behöva en sådan, men tro mig, och fråga Josse, när jag säger att, hamburgerpressen då, är ett eminent stycke husgeråd.

Sommaren blev varmare och varmare och jag njöt och sörjde mitt absolut sista sommarlov (det vattnar sig i ögonen nu när jag skriver om det). Sommarlovet kantades av mig försökande bli av med min folkskräck, söderte i mängder, och mig snyftande till Suzzie Tappers ‘Det finns mirakel’. Jag lyssnade på låthelvetet dygnet runt i en jävla månad. Bura in kärringen, borde vara olagligt att göra folk beroende så!

Morfar dog efter att ha legat i sin säng och i princip väntat på döden hela våren. Må han vila i frid. Han fick som han ville: han fick dö hemma. Därtill fick jag även besöka min första begravning: de är inte roliga, begravningar, och det är skrämmande att se vuxna gråta som treåringar. Gråt smittar, sorg smittar, och vore det inte för att jag i den juvenila anda jag nu lever skulle försöka vara vuxen och med våld höll tillbaka mina tårar skulle mina ögon också bli sådär rött svullna, mina kinder också sådär rött randiga, som alla de andras som grät.

För alla som inte redan förstått det är Josse en underbar människa och just dagen före begravningen var hon hemma hos mig när vi städade inför mottagningen som skulle vara efter ceremonin i kyrkan och denna lilla ängel till brutal kvinna stannade tills klockan sent och städade, bakade, och agerade som allmänt uppmuntrande (vilket hindrade min själva familj från att döda varandra).

En användare på ett forum som jag hänger på som jag aldrig vidare konverserat med eller så ville ha besök, i Sundsvall, så varför inte tänkte jag, och med lite tjat så satt jag (ett par dagar innan begravningen) på en buss till Medelpad. Jag visste inte var Sundsvall låg innan jag bokade biljetten, jag visste inte, jag visste verkligen inte, verkligen verkligen verkligen inte, att en utsikt kunde vara så tråkig. Den var träd. Jag hatar skog. Sundsvall var för övrigt en bra jävla tråkig stad faktiskt och jag kan nästan förstå varför man knarkar ned sig när man bor där. Max, hambugerrestaurangen, suger den med.

Hem kom jag, kissnödig som få, trött som få, och med en äckelkänsla i magen som inte ville släppa till att två dagar senare vara med om en begravning. Begravningar och Sundsvall suger.

Till hösten började jag läsa latin vid SU och sen blev det jul, det är verkligen så det känns, alla dagar blev lika dana och timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, så rann tiden genom mina fingrar utan att jag fick något uträttat. Nu sitter jag här med flera sidor på latin att läsa, stressad som få, och vet varken in eller ut. Men, men, men! Skam den som ger sig! Skam den som ger sig lyssnande till Dolly Parton.

Umgängesmässig så har det blivit något ensammare för lilla mig i och med att tvånget gymnasiet inte tvingar människor in mig på livet längre så. Evve, nära vän och följeslagare gymnasiet genom, försvann för att studera vettiga saker i Örebro. Andra drog hitan och ditan, och här satt jag kvar i Stockholm, och sitter. Josse och jag lyckades dock återuppta kontakten (vi gick i lågstadiet tillsammans) efter ett par påspringanden på busshållpatsen och Josses extrema behov av att låna en dator med Internet, samt ett par boklån. Tänka sig, man vet aldrig vad som kan hända!

Sammanfattningsvis kan jag faktiskt inte säga ett jävla datt. Nu kom min bror hem, undrar om han är på bra humör? Nåja. Jo, nej, nej.

Vad lovar jag inför nästa år? Jag skall förhoppningsvis bli en bättre människa, dricka en massa grönt te, meditera, plugga i tid och schemalägga allt och alla, eller så blir jag fet och får leva på socialbidrag. Jag hoppas på det förra.

Er tillgivne,
Hampie

(Följande inlägg innehåller mer än det rekommenderade dagliga intaget av dumhet samt nästan inget av min ångest. Bra, va?)

Satt på bussen häromdagen på väg till kebabstekningen och roade mig med att shuffla musiken i min MP3-spelare. Det var roligt och lite nostalgiskt och jag ökade säkert på både min tinnitus och min tid i skärselden men det var det värt. Hursomhelst kom det upp en låt jag inte kunde placera på rak arm men som hade ett väldigt vackert intro med fiol.

Tittade på MP3-spelaren och såg att det var Vivaldi, och insåg att det måste ha varit stycket jag lärde mig spela inför min examenskonsert i Nacka Musikskola i våras.

Jag började i Nacka Musikskola när jag var sju år gammal. Alla ettorna i min och Hampies skola fick välja mellan att spela cello eller fiol (Hampie tillägger: jag valde ingenting). Jag valde fiol mest för att jag inte visste hur en cello såg ut (ett ovanligt övertänkt beslut av en sjuåring men så visar det ju bara på min enorma intelligens och analytiska förmåga redan i tidig ålder).  Hursomhelst var det en fin tid. De flesta musiklärarna var väldigt snälla och vi hade för det mesta kul. (Däremot kan jag av erfarenhet säga att oavsett hur roligt en stråkorkester bestående av sjuåringar har så låter det för jävligt.) Senare under skolåren slutade de flesta att spela men tillräckligt många fortsatte (däribland jag) för att jag fortfarande skulle få ut något av det.

Jag har spelat i en fyra-fem olika ungdomsorkestrar och faktiskt till och med spelat på Konserthuset en gång. Jag har tillbringat timmar både hemma och borta med att repetera och öva och stämma. Jag har klottrat i noterna och stört dirigenten och klagat över för korta matraster under konserterna. Jag tyckte att det var så roligt att jag spelade genom hela min skolgång inklusive gymnasiet.

Den 23 april i år tog jag examen i Nacka Musikskola med Vivaldis tredje konsert i A-moll för två violiner (allegro). Och låt mig bara säga en sak - jag har aldrig övat så fruktansvärt mycket på en enda låt. Vivaldi skriver låtar som om tonerna skulle ta slut imorgon och han vill använda upp så många som möjligt så fort som möjligt. Jag slet med den där konserten flera timmar om dagen i månader. Det slutade med att jag tejpade upp noterna på väggen så att jag skulle slippa slösa tid på att veckla upp notstället och kunna öva mer. And I have the pictures to prove it:

Och nu, knappa sex månader senare? Hur har all den här klassiska musiken påverkat min uppväxt och min musiksmak? Den borde rimligtvis vara ganska kultiverad, eller?

Så här ser favoritlistan ut i min MP3:

Opening - Linkin Park

My,Dsmbr - Linkin Park

Ntr/mssion - Linkin Park

Dirt off your Shoulder/Lying from you - Linkin Park & Jay-Z

Points of Authority/99 Problems/One Step Closer - Linkin Park & Jay-Z

Womanizer - Britney Spears

Piece of Me - Britney Spears

… Ja. Så var var vi någonstans? Min kultiverade musiksmak?

(Seriöst? Linkin Park?  Varför är jag en sån evig tonåring?)

För övrigt köpte jag nya skor idag:

Och med denna dos av ytlighet lämnar jag er att kontemplera era fortsatta liv, kära läsare.

Puss och kram,

PS. Accessoarer: nudelsoppa, stearinljus, efterblivet försök att se ut som en människa och inte en massmördare. MODEBLOGGSTILEN ÄR OSTOPPBAR HA HA HA HA HA HA HA

PPS. Jag ville göra HA HA HA rött men vet inte hur man gör. Jävla WordPress.

PPPS. Kom på det. As you were.

PPPPS. DET SYNS INTE I PREVIEW!!!!!!! HAMPIE!!!!!!!!!!!!!! :OOO

PPPPPS. Orka.

(Hampie tillägger: jag fixade det.) 

Det var en gång en pojke som under sin 19-åriga livstid aldrig hade haft sex men som därom inte brydde sig speciellt; varför skulle han, varför skulle jag? Skall jag skämmas över att vara orörd, skämmas över att vara oskuld och att jag ännu har min svendom kvar? Varför skulle jag?

De flesta man stöter på antar att någon med 19 vintrar i bagaget skall, om än en gång, sysslat med det som angår Afrodite - men så icke. De flesta, de blir förvånade. De flesta, de ställer en följdfråga eller drar till med ett moraliskt färgat påstående. Det är ett par klyschor som återkommer:

1. Nej men fan vad jag är avis, vad cool du är som står emot! Jag beundrar verkligen att du är avhållsam
2. Men stackars dig! Åh, jag tycker verkligen synd om dig: vore verkligen bra om du kunde få ett ligg.
3. Haha, jävla tönt!
4. Åh, men det är lätt fixat! Jag hjälper gärna till, höhö. Dessutom är det så sött/sexigt med oskulder.

Varför, åh varför, skulle det på något sätt göra mig beundrandsvärd, avundsvärd och renare, skärare, bättre än någon annan för att jag inte haft sex? Är detdåligt att ha sex? Nedsmutsande? Händer det något med en? Tja, inte vad jag vet! Varför skulle jag då förtjäna beröm för det hela? För guds skull: jag vill inte ha beröm för att jag inte haft sex. Jag har ju faktiskt inte gjort något. Jag luktar, jag känner doften av gammal kristen moral som stinker lång väg: fy för sex, usch för promiskuitet. FY!

Jag tycker inte synd om mig: jag har en helt neutral inställning till min svendom. Det är inget jag grämmer mig över och det finns ingen anledning till att någon annan skall göra det heller. Jag tror inte att mitt liv drastiskt skulle förändras till det bättre av ett ligg - och jag bryr mig inte heller. Det är inte så att jag inte, om det nu vore en stark önskan hos mig, skulle kunna få ha sex om jag ville utan bara det att det inte blivit så: jag har inte kännt för det, jag har haft andra saker, som för mig varit viktigare.

Jag känner ingen skam: varför skulle jag det? Jag tycker inte det är något att skämmas över och att försöka bedyra något sådant känns som ganska pubertal och fåning tankegång knappt värd att ens diskuteras.

Erbjudanden som sex är faktiskt till viss del väldigt smickrande - men de utgår ändå ifrån både 1 och 2. Man är en stackars liten oskändad, ren och skär liten stackare som inte fått njuta av Eros’ lustar och som självfallet måste räddas ur detta allderles vedervärdiga förhållande.  Tack för erbjudandet - men det är inte synd om mig, och jag bajsar precis som alla andra.

Blev inte så långt som jag trodde det skulle bli - men det är bra. Det är så tråkigt, så självklart att jag inte kan få ur mig mer angående det. Och nej, jag ämnar inte leva i celibat.

Er tillgivne,
Hampie

Eftersom Hampie redan har pissat in sitt revir vad det gäller julen (ledtråd för den läsare som inte minns allt från september: Hampie älskar jul) tänkte jag kontrastera med en annan synvinkel.

[Varning: följande text innehåller julhat samt nedsättande uttryck om tomten. Känsliga läsare varnas.]

Min familj har en legendarisk julhatare (min morbror) som är så avtänd på julen att han frivilligt arbetat hela helgen för att slippa undan. På julfotografier återfinns han inte sedan 1977 eller något liknande – jag minns inte årtalet exakt men det är samma år som mellanölen avskaffades; detta vet jag därför att han har en påskgul T-shirt med texten ”BEVARA MELLANÖLEN” på sig på bilden. Väldigt mycket julstämning. Mina morföräldrar var likt drottning Victoria inte roade. Hursomhelst, trots att jag inte är släkt i rakt nedstigande led med min morbror har det under min uppväxt visat sig att jag är minst lika anti-tomte som han.

Där andra trivs med julmusik och julklappsinslagning får jag ångest och svettningar. Många tycker att det är mysigt att baka pepparkakor, rulla köttbullar och göra annan mat som hör julen till – jag har haft ”KÖTTKVARN I MÄNNISKOSTORLEK” på min önskelista sen mina tidiga tonår. Julpynt är den nionde kretsen i helvetet. Min familj går inte till några överdrifter men trots det har vi tre lådor med en massa små jävla tomtar. Och varenda liten tomte är helt speciell och har sin egen lilla plats och om man så mycket som flyttar på ett saltkar under de sex veckor – sex! veckor! - som krafset är framme blir man skuldbelagd till tjugondag Knut. För att inte tala om den innerliga frid man avnjuter när man går upp kvart i sex en svinkall decembermorgon och möts av ett :)-ansikte i badrumshörnet.

Sammanlagt har nog julen gett mig mer barndomstrauman än låg-, mellan- och högstadiet tillsammans. Den snabbtänkte läsaren kan ju räkna ut hur många veckor det är jul och hur många veckor jag tillbringade i grundskolan och jämföra de båda siffrorna. Ångestfaktorn är alltså åtminstone fem gånger så hög under julveckorna.

Julhandeln är faktiskt något jag kan leva med – förutsatt att den är avklarad innan Allhelgona därför att efter Allhelgona julpyntas alla butiker. En helt vanlig shoppingrunda blir då kantad i rött och glitter och köpcentrumen förvandlas från vanliga upplysta affärer till ett mardrömsliknande apokalypsscenario där en massmördande dragqueen har dragit fram och förintat alla spår av intelligent liv. Lyckligtvis har jag en liten familj och behöver inte julhandla särskilt mycket, Gud vare lovad, för vore jag tvungen att ge mig ut i nämnda mardrömsliknande apokalypsscenario fler än en gång skulle min terapeut kunna köpa sig ytterligare ett hus i Malibu.

Jullov är också en källa till ångest och livskris: när man ätit upp allt godis (och fått hål i tänderna samt diarré) sitter man där. Under presentpappret ligger tre olika stickade sockor och typ pinnar att peta sig i öronen med. De böcker man fått i julklapp är utlästa före lunchen på annandagen och sen sitter man där. Nyårsafton är den enda gången man går ut ur lägenheten och då blir det som att man försöker klämma in en veckas liv under tjugofyra timmar - ”jag måste göra något!!!!!” - och sen vaknar man upp på nyårsdagen, med ett helt oförstört långt år framför sig som ett orört snöfält, och man vet att allting är redan försent. Antingen minns man allt man gjorde kvällen innan eller så gör man det inte, och vilket det än är så har man inlett ännu ett år med att stirra upp i taket och vilja dra lakanet över huvudet. Och det är fortfarande en hel vecka eller mer kvar innan skolan börjar och när man väl kommer dit pratar alla bara om vad som hände i julas och haha, har du fått några julklappar i år då, hahaha och man hoppas bara att det ska ta slut någon gång, att snön ska smälta och barren ska ramla av granen och att solen ska börja gå upp vid en anständig tid igen men det händer aldrig.

Det finns en sak som är bra med julen och det är att den bara inträffar en gång varje år. Och den här låten: http://www.youtube.com/watch?v=FVe-5JrmckM

Den beskriver allt man behöver veta om julen. Nämligen att vi kommer att dö allihopa.

För övrigt vet jag inte alls vad som menas med begreppet ”bloggtorka”. Jag tror faktiskt inte ens att jag har sett det ordet på vykort.

Puss och kram,
Josse

Hello, raringar därute. Som vanligt är jag hemskt ledsen över att jag inte bloggar oftare och yada yada yada, ingen bryr sig om det där. Nu har jag dock en timme över och tänkte inte uppdatera er om vad som hänt i mitt liv sen sist (ledtråd: ni skulle dö av uttråkning. Det intressantaste som hänt mig sedan jag bloggade sist för typ en månad sen är att min högerarm har blivit lite tjockare tack vare att jag hyvlar sådana enorma mängder ost på jobbet). Nej, jag tänkte skriva om något jag funderat över ett tag – hur roligt är det att vara rolig egentligen?

Jag har alltid fått höra att jag är rolig. Jag tycker i alla fall att jag är jävligt rolig (jag är en sån där tragisk människa som läser gamla dagboksinlägg från när jag var femton och emo och fortfarande tycker att skämten är kul). Vad som är roligt kan ju vara väldigt individuellt – en del människor skrattar inte åt någonting, en del människor tycker att andras smärta är vansinnigt kul, och en del människor gillar Björn Gustafsson. Vad vi kan fastslå här är alltså att jag tycker att jag är rolig, och att en del människor tycker att jag är rolig och har sagt det till mig. Det betyder ju inte nödvändigtvis att alla i hela världen tycker att jag är rolig. Så meningen ”jag är rolig” är inte över huvud taget objektiv. Det är en bild jag har fått av mig själv, dels tack vare mig själv och dels tack vare andra.

För er som kanske inte känner mig blir det här kanske en väldigt konstig historia, men jag ska göra så gott jag kan för att ni ska hänga med ändå. Eftersom jag alltid har fått höra att jag är rolig och eftersom ”rolig” är en positiv sak att vara (alla människor vill kanske inte vara roliga själva, men alla människor vill ha roligt) är det ganska självklart att jag strävar efter att vara rolig. Åtminstone för det mesta. Jag vill ha roligt och det är roligt när jag är rolig. (Gode Gud, ordet ”rolig” känns inte som ett riktigt ord längre och jag är inte ens halvvägs. Vad har jag gett mig in på?) Det var kanske värre med det när jag var yngre och hade en personlighet som inte var huggen i sten (tro mig, det fanns en sådan tid. Det var ungefär fem minuter i åttan). Nuförtiden är det nog lite annorlunda. Men vad jag vill komma till är det här – om man ständigt känner att man, av olika anledningar, behöver vara kul – antingen för att få omgivningens uppmärksamhet och beundran, eller för att man själv känner sig mer lyckad då – hur kul är det? På en skala?

Just den här pressen, eller det här behovet om man så vill, kanske är just det som gör att det suger att vara rolig. Jag kan säga något på fullt allvar och mina kompisar tror att jag skojar, just därför att jag alltid skojar. Det har nått den nivå där jag driver med allt, till och med mitt eget brustna hjärta (det var för övrigt en lyckad historia). Att vara rolig har helt enkelt blivit mitt sätt att hantera precis allt – vore det smärta, ilska, sorg eller vilka andra motgångar som helst.

Har det lett till något bra, då? Har jag haft ett roligt liv? Det är en bra fråga. Jag har i alla fall haft ett liv med allt vad det innebär av bra grejer och dåliga grejer. Jag har haft en jävla massa kul, hittills, och jag planerar inte att sluta med det i första taget. Och oavsett var jag har befunnit mig, i vilken situation jag än hamnat, så har jag, någonstans inom mig, kunnat finna en liten jävel med en ironisk kommentar. Ibland lättar det på stämningen. Ibland leder det till att man blir utslängd från Gröna Lund. Och ibland har det som sagt lett till att ingen tar mig på allvar.

Man kan nog säga att jag blivit beroende av den bekräftelse jag får, både från andra och från mig själv, genom att vara en rolig prick. Och om priset jag får betala för att upprätthålla den självbilden är att inte bli tagen på allvar (och att bli utslängd från Gröna Lund), då kanske det är värt det. Det är kanske inte det sundaste sättet att leva. Men i slutändan dör vi ju allihopa och då kan man ju lika gärna skratta som gråta.

För övrigt, om killen som kallar sig Anders läser det här, så har jag ett budskap till honom:

Whatever happened to the funky raves?

A generation lost in pace?

Wasn’t life supposed to be more than this?

In this kiss, I’ll change your bore for my bliss

Nu ska jag kolla hur osund resten av bloggvärlden är. Önskar alla en god natts sömn för det tänker jag ha.

Puss och kram,
Josse

Tentan skriven och efter denna omåttliga stress jag tvungits erfara  tiden därförinnan kände jag mig frikostig nog att unna mig något, en upplevelse, något jag sällan roar mig med: film. Filmen Shortbus (eller Kortbussen, som jag av språkpuristiska och allmänt nördiga skäl hellre kallar den, eller inte) blev den film jag kom att unna mig och detta efter att jag hört en del bra om den samt läst att den skulle vara originell och nyskapande - ja, ni vet, sådant som skrivs på kultursidor mest hela tiden.

Filmens huvudhandling, skulle jag vilja påstå, är Sophias (eller Sophie, eller kanske stavas det med f? Skit samma, ni fattar vinken; och ärligt - vem bryr sig att lära sig namn på karaktärer i filmer ordentligt?), en sexterapheut, sökande efter att få uppleva en orgasm (och ja, det skämtas om det där roliga med att hon är sexterapheut och inte haft orgasm, duh?) och hur hon efter en misslyckad konsultation med ett killpar, med deras hjälp, kommer i kontakt med sexklubben Shortbus; allt detta i new york, det poängteras ett flertal gånger och verkar vara väldigt viktigt, av någon anledning.

Utöver ovan nämnda har filmen även ett par bihandlingar - men det känns som att sabba alla roliga överaskningar om jag skall berätta om dem - och det vill jag ju inte. Ungefär nu tror jag att det kan vara på plats att titta på trailern till filmen, så här är den:

Filmen har autentiska sexscener, det skall sägas, för att sätta på den om man har en filmkväll med familjen kanske inte är världens hit då första scenen är en man som ligger i ett badkar och filmar sig själv kissande i det. Just när man ser den scenen förstår man den inte heller och även om jag aldrig riktigt kom undefund med vad i helvete dess syfte var, får man en aningen bättre förståelse för den kissande mannens beteende längre fram i filmen. Innan han pinkar så betraktar han en stund penisen sin flytande i batkarsvattnet och därav titeln till dagens inlägg.

Shortbus är, om än dess aningen explita innehåll och utförande, en sevärd film. Den giver upphov till många nya tankegångar. Om man tänker längre än näsan räcker inser man dessutom att det inte är konstigare att skådespelarna har sex på riktigt än att de gråter på riktigt, äter mat på riktigt, eller dylikt, i en film. Framförallt tycker jag att filmen var otroligt rolig - det är till trots en dramakomedi. Och Josse: musik från The Ark är med två gåner i filmen!!!

Er tillgivne,
Hampie

Jag tycker om nörderier - ibland även nördar - och just nördigheter skall gärna vara extrema på något vis, liksom inte att man har sett på Starwars ett par gånger och tyckt om filmen eller faktiskt tyckte om Härskarringentriologin, nej, jag menar saker som att översätta Game Boy-spel till latin eller ett konsekvent användande av semikolon. Döda språk är sjukt nördiga - typ latin, klassisk grekiska och bibelhebreiska - men språk som var döda redan på  romarnas tid är ännu dödare (oh, oh, oh - jag komparerar ett okomparerbart adjektiv; kan man göra så? Watch me!) och det var tack vare Ola Wiklander jag upptäckte deras existens (eller tack vare språken jag upptäckte Olas existens?).

Ganska nyligen efter det att den kom ut, när det var har jag glömt, läste jag I döda språks sällskap, skriven av ovan nämnde herr Wikander. Nu har jag läst den säkert sju eller åtta gånger. Säger det något om mig och mina intressen eller om Ola och hans sätt att skriva? Jag har ingen aning. Kort sagt tycker jag det är en bra bok. Ett i sänder går han igenom en radda ganska döda språk och skriver lite om dem, lite realia, lite annat och sist i varje kapitlet finns ett textstycke på vardera språk (dock, till min besvikelse, transkriberat).

Som den skriftspråksnörd som jag är så är det väl en liten detalj, i en parentes nyss nämnd, som jag skulle ha velat se: hur språken egentligen skrevs och inte den våldtäkt på det latinska alfabetet som de flesta fonetiska transkriptioner innebär. Nåväl, det är alltid kul att lära sig nya söta ord som lugal och šarrum. Vad de betyder? Läs boken.

I år kom Ola ut med ännu en bok som giver språkligt lagda nördar nattlig sädesutlösning: Ett träd med vida grenar. Boken handlar om PIE (protoindoeuropeiska) och hur man med språkliga jämförelser av gamla indoeuropeiska språk (jag förutsätter att ni vet vad det är, gör ni det inte är ni inte allmänbildade nog och bör genast söka er till Wikipedia [även om jag generellt sätt inte tycker om Wikipedia så vet jag artikeln om just detta duger] eller Nationalencyklopedin och ta reda på det, bums!) kan rekonsturera hur orden med all säkerhet skulle kunna ha sett ut innan språken, melan vilja man jämför, delade upp sig. Till min stora besvikelse har denna bok inte samma dimensioner som I döda språks sällskap. Det är trist.

Nåväl. Boken var intressant och det var kul med lite surt bläng på de söta nazisterna som missförstått hela grejen med arier och sådant. Gällande det språkliga så var det också ganska kul. Men det lite mystiska gammaldagsa och coola som ofta ligger som ett sephiatonat skimmer över gamla språk lyser med sin frånvaro och PIE känns mig väldigt … det skriker matte om det helt enkelt (inte en pik mot boken detta, utan mer ett konstanterande om att jag inte tyckte PIE var fullt så kul som jag trodde det skulle vara). En hel del saker är dock väldigt rolig kuriosa som dåtidsformers omljud och att vårt och är besläktat med den latinska enklitiska partikeln -que. Nåväl: alla upphöja siffror i PIE till trots är boken väldigt intressant och läsvärd, om än inte lika rolig som I döda språks sällskap; jag rekommenderar den starkt.

Nu tappade jag nog bort mig lite, tror jag. I vilket fall som helst kan jag väl även passa på att rekommendera Olas söta blogg som skriver om lite språkliga underligheter i både döda och levande språk, samt några vars existens man inte visste om. Du hittar den här.

Er tillgivne,
Hampie

SvD har haft en artikelserie, de har ofta sådana skall du veta, och denna gång hade de, förstår du, en artikelserie om alternativmedicin - eller kompletär medicin som det ibland också kallas. Efter artikelserien, som det skall erkännas inte varit pro-alternativmedicin, kunde läsarna, som tydligen vid alla artikelseriers slut, kommentera: det gjorde de. Att läsa dessa, dessa kommentarer; jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om det folk skrivit. Skall jag vara irriterad, road eller bara ledsen och förfärad? »Godkänn akupunktur på bebisar!» Nej tack, slösa inte mina skattepengar på skit!

Många anklagar den s.k. skolmedicinen, d.v.s. vanlig läkekonst som utövas av läkare som är utbildade i den senaste forskningen gällande människokroppen, förtrycker alternativmedicinen. De menar att den känner sig hotat - tror jag jag lyckades utläsa. De menar, och de vill, och hoppas, och tror att det är en bra idé, att alternativmedicinska metoder skall gäras »rumsrena» och släppas in som faktiska metoder för att bota sjuka. Här blev jag rädd - väldigt rädd.

Forskning är populärt att slänga sig med - de vill ha mer forskning på det: det funkar ju - det är bara att forska tills man kan bevisa det. Samtidigt anklagas läkare för att inte vilja se det uppenbara. Nä? Men lägg av! Läkare använder inte metoder som inte är framforskade och när det kommer en bättre metod, en metod med bättre effekt, bevisad av vetenskap, börjar den användas i stället för den gamla, sämre metoden.

Homoepati finns det inga bevis för att det skulle funka - och nej, historier om hur Lenas mamma blev botad från sin reumatism eller hur Prins Eugens dotterdotters hund slapp sin allergi är inte bevis - hur fan kan man ens påstå att läkare skall få skriva ut sådant? Vill man att läkare skall skriva ut placebo: be dem skriva ut vitamintabletter. Deus meus, läkare skriva ut saker som det inte finns några bevis för att det - jag är mållös. Ta en klunk havsvatten så blir du frisk!

Ofta använder man argumentet att jo, den här metoden, den, den är gammal och kinesisk och har flera hudnra år på nacken, sörru, hur kan det var fel? Quod medicina non sanat, ferrum sanat, quod ferrum non sanat, ignis sanat. Så lär tydligen rommarna ha sagt. Det inte medicinen botar, botar kniven, det inte kniven botar, det botar elden. Ja, man brände folk med brännjärn - sår mestadels. Vill vi tillbaka dit? Nej. Hur många skulle egentligen vilja bli botade à la humoralpatologi? Vätskeläran (som givit upphov till fina ord som humor, humör, hetlevrad, melankolis, flegmatiker etc.) är ju gammal och på hittad av en gammal grek.

Så, vem vill se alternativmedicinare som utför åderlåtning? Åderlåtning är mys! Och kalla bad, kalla bad är också mys. Om man är förkyld skall man dricka varmt och gärna sola: då är man kall, vattnig och slemmig. Man skall snyta och hosta upp och ut slämmet (undrar om man skall onanera ut slem också?). Man skall inte äta fisk (kallt, vattningt, slemmigt) eller ära soppa (blött, vattnigt) eller sallad (kallt). Varma tjocka grytor och varma stekar och köttstycken! Det är förkylningsmat.

Kort och gott: folk som är för alternativmedicin som homoepati och andra obevisade metoder är antivetenskapliga - och det är farligt. Jag vill då definitivt inte få energimassage, kristallterapi och dyrt vatten med någon molekyl gud vet vad (homoepati) om jag får cancer.

Er tillgivne,
Hampie