Hampies dagbok

(Följande inlägg innehåller mer än det rekommenderade dagliga intaget av dumhet samt nästan inget av min ångest. Bra, va?)

Satt på bussen häromdagen på väg till kebabstekningen och roade mig med att shuffla musiken i min MP3-spelare. Det var roligt och lite nostalgiskt och jag ökade säkert på både min tinnitus och min tid i skärselden men det var det värt. Hursomhelst kom det upp en låt jag inte kunde placera på rak arm men som hade ett väldigt vackert intro med fiol.

Tittade på MP3-spelaren och såg att det var Vivaldi, och insåg att det måste ha varit stycket jag lärde mig spela inför min examenskonsert i Nacka Musikskola i våras.

Jag började i Nacka Musikskola när jag var sju år gammal. Alla ettorna i min och Hampies skola fick välja mellan att spela cello eller fiol (Hampie tillägger: jag valde ingenting). Jag valde fiol mest för att jag inte visste hur en cello såg ut (ett ovanligt övertänkt beslut av en sjuåring men så visar det ju bara på min enorma intelligens och analytiska förmåga redan i tidig ålder).  Hursomhelst var det en fin tid. De flesta musiklärarna var väldigt snälla och vi hade för det mesta kul. (Däremot kan jag av erfarenhet säga att oavsett hur roligt en stråkorkester bestående av sjuåringar har så låter det för jävligt.) Senare under skolåren slutade de flesta att spela men tillräckligt många fortsatte (däribland jag) för att jag fortfarande skulle få ut något av det.

Jag har spelat i en fyra-fem olika ungdomsorkestrar och faktiskt till och med spelat på Konserthuset en gång. Jag har tillbringat timmar både hemma och borta med att repetera och öva och stämma. Jag har klottrat i noterna och stört dirigenten och klagat över för korta matraster under konserterna. Jag tyckte att det var så roligt att jag spelade genom hela min skolgång inklusive gymnasiet.

Den 23 april i år tog jag examen i Nacka Musikskola med Vivaldis tredje konsert i A-moll för två violiner (allegro). Och låt mig bara säga en sak - jag har aldrig övat så fruktansvärt mycket på en enda låt. Vivaldi skriver låtar som om tonerna skulle ta slut imorgon och han vill använda upp så många som möjligt så fort som möjligt. Jag slet med den där konserten flera timmar om dagen i månader. Det slutade med att jag tejpade upp noterna på väggen så att jag skulle slippa slösa tid på att veckla upp notstället och kunna öva mer. And I have the pictures to prove it:

Och nu, knappa sex månader senare? Hur har all den här klassiska musiken påverkat min uppväxt och min musiksmak? Den borde rimligtvis vara ganska kultiverad, eller?

Så här ser favoritlistan ut i min MP3:

Opening - Linkin Park

My,Dsmbr - Linkin Park

Ntr/mssion - Linkin Park

Dirt off your Shoulder/Lying from you - Linkin Park & Jay-Z

Points of Authority/99 Problems/One Step Closer - Linkin Park & Jay-Z

Womanizer - Britney Spears

Piece of Me - Britney Spears

… Ja. Så var var vi någonstans? Min kultiverade musiksmak?

(Seriöst? Linkin Park?  Varför är jag en sån evig tonåring?)

För övrigt köpte jag nya skor idag:

Och med denna dos av ytlighet lämnar jag er att kontemplera era fortsatta liv, kära läsare.

Puss och kram,

PS. Accessoarer: nudelsoppa, stearinljus, efterblivet försök att se ut som en människa och inte en massmördare. MODEBLOGGSTILEN ÄR OSTOPPBAR HA HA HA HA HA HA HA

PPS. Jag ville göra HA HA HA rött men vet inte hur man gör. Jävla WordPress.

PPPS. Kom på det. As you were.

PPPPS. DET SYNS INTE I PREVIEW!!!!!!! HAMPIE!!!!!!!!!!!!!! :OOO

PPPPPS. Orka.

(Hampie tillägger: jag fixade det.) 

I en vild diskussion, en sådan där som bara kan uppkomma sent på kvällen på ett Internet-forum där man diskuterar lite sådär lagom seriösa saker, insåg jag hur sjukt pretentiös när jag svarade på frågan om huruvida jag fann böcker på engelska eller svenska bäst när jag »bara ville läsa en bok». Mitt svar var, och det är detta jag verkligen känner visar en del av mig som är så extrem att jag inte trodde fanns, ja det var: »Jag vill aldrig ›bara läsa en bok›.» Det skrivande insåg jag att jag aldrig läser böcker för nöjes skull längre. Jag läser för att lära mig saker och för att jag tror att det på något sätt skall komma att vara till gagn - eller gör jag det? Tyckte jag inte att boken jag läste om rekonstruerande språkforskning var kul? Jag vet inte. Jag vet inte.

Hur som haver så läser jag Äcklet av Sartre just nu. Det gör jag endast för att någonting djupt innuti mig säger, skriker och envetet påminner mig om att: Sartre, ja honom skall man banne mig nog fan ha läst! Så blev det: Äcklet ligger i väskan min och läses på bussen till och från latinlektionerna.

Frågan är då: vilken är nästa bok som man banne mig borde ha läst? I tre, ja hela tre, sekunder tänkte jag: Bibeln! Men sedan tänkte jag om. Mormons bok, ja från den där Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, som jag dessutom har - den står där i bokhylland med fint blått skinnliknande band och guldtext på, skulle jag kanske ta och läsa den? Nej. Nej, nej, nej, nej! Någon annan gång kanske, men inte, inte nu. Men vad?

Jag vänder mig till er, kära läsare, ni få som står ut med mina långa meningar, er vänder jag mig till: vad skall jag läsa för böcker härnäst? Och nej, det blir definitivt inte Strindberg - honom vägrar jag.

Er tillgivne,
Hampie

»Hej, det är jag som är BlondinKissie Josefin dammit och jag är sååå glad för det!»

Mest är jag här för att kolla att mitt login fungerar (det gör det) men det är i alla fall jag som är Josefin (efternamnet får förbli en hemlighet) och jag kommer att gästblogga här emellanåt. När tiden tillåter. Vilket den antagligen inte kommer att göra alltför ofta. Till skillnad från Hampie som förkovrar sig i fina grejer som latin så tillbringar jag större delen av min vakna tid med att steka hamburgare och kebab. Det är helt okej eftersom jag är något av en kännare av hamburgare och kebab. Jag kan nog även utnämnas till Sveriges största baconkonsument. Hampie har en tagg för te i den här bloggen - jag kommer antagligen snart att ha en för bacon.

I likhet med Hampie är jag också ett barn av det sena åttiotalet (Last of the Eighties som vi brukade säga på min gymnasieskola). Vi har uppfostrats med den ständiga valfriheten som ledstjärna vilket har lett till att jag kan nämna vad alla delar i en riddarrustning heter på engelska men fortfarande inte har skaffat mig körkort. (Det sistnämnda lär nog inte hända än på ett bra tag - jag övningskörde när jag var yngre men lärde mig mest att jag hatar att köra bil.) Nu är vi alltså nästan vuxna och ska ta hand om oss själva vilket i Hampies och mitt fall har lett till språkstudier och … öööh… kebabstekning. Man skulle kunna ägna en intressant konversation åt att utreda vem av oss som gör mest nytta för samhället. Hampie upprätthåller definitivt en tradition om högre lärdom och i längden djupare visdom men han kostar ju en del i skattepengar. Jag betalar en massa skatt och håller ekonomin i rullning men jag bidrar till ökad fetma och i viss mån miljöförstöringen (jag jobbar på ett litet företag och även om min chef är väldigt mån om att använda sig av miljövänliga råvaror och engångsprodukter så kan ingen göra allt). Å andra sidan kan man argumentera för att det jämnar ut sig i längden - om inte annat så när Hampie blir tvungen att börja jobba och jag har råd att börja plugga. >:)

När jag inte steker mat eller äter, sover, duschar eller något annat viktigt ägnar jag mig åt förkastlig skönlitteratur i alla dess former - faktiskt mest fantasy, science fiction och alternativhistoria, även om jag är öppen för annat också (och med öppen menar jag att jag är öppen för tanken att kritisera det). Emellan varven umgås jag med vad jag i brist på bättre ord måste kalla »vänner». Skämt åsido, jag är begåvad med en del väldigt bra vänner (som låter mig besudla deras bloggar!) - och en del som gör mest nytta som boxpåsar. (Jag har boxats i två år och nyttan av en bra boxpåse kan inte förnekas.) Då och då händer det att jag tillbringar ett par timmar i ena änden på ett rep med en god väninna i den andra, men sådana saker är inte lätta att schemalägga mellan två heltidsarbetande unga kvinnor! (Med vilket jag vill säga att jag klättrar ibland med en kompis som jobbar som brevbärare.)

Sååå… Jag jobbar, läser, ägnar mig åt våldsamma sporter och träffar vänner. Vad mer brukar jag göra? Jag skrev mycket när jag var yngre - jag hade till och med en blogg under några månader när jag var sexton. Den finns tyvärr inte kvar längre - jag tappade intresset, sedan tappade jag minnet och glömde bort både adressen och lösenordet tills någon smart tjej letade upp den och bad att få ta över adressen. Det fick hon. Tur var väl det för jag minns fortfarande inte adressen och jag har annars rätt bra minne för onödiga detaljer. Jag får väl återuppta det hela i och med gästbloggningen här. Trogna läsare behöver dock inte oroa sig - »dagens outfit-bilderna» kommer att komma från Hampie innan de kommer från mig och ni kan ju själva föreställa er hur troligt det är. Vi kanske lägger upp en på skämt.

Annars tillbringar jag rätt mycket tid med att få psykiska ärr av saker på Internet, att läsa (sa jag det?), lyssna på musik (jag är något så tragiskt som en riktig allätare) och kommentera omvärlden med kärleksfull ironi. Ibland blir det för mycket men då brukar jag göra vad generationer av finländare och kommunister har gjort före mig - supa tills det går över. Ett stående skämt om mig är att eftersom jag härstammar från Finland, heter Josefin och har politiska åsikter strax till vänster om Hampie är jag uppenbarligen Josef Stalin reinkarnerad. Det är en lång historia som gör sig bäst att höras live - jag får spela in en video och lägga upp på YouTube… fast vid närmare eftertanke vill jag nog aldrig mer se en videokamera, än mindre hålla i en. (Sådan blir man efter tre år på medieprogrammet! Om det finns några hoppfulla nyblivna mediaelever därute, spring som fan och se er inte om!)

Nej, nu fick jag ett SMS som kräver min uppmärksamhet. Det är hårt att vara eftertraktad. Later, bbs!

(Uppdatering: totalt ointressant SMS.)

Puss och kram,
Josse

I går satt jag hemma hos min mormor och fika då posten damp in genom (eller nästan genom, den satt fast i) brevinkastet. Det hade kommit en räkning, SvD:s bostadsmagasin, lite rekalm och något som såg ut som en räkning: reklam för Svenska PostkodLotteriet [sic]. Mormor kunde nu, när de skulle ha GrannYra [sic], ännu en gång få möjligheten att prenumerera på deras lotter en gång i månaden à 150 kronor.

I Sverige finns det inget som heter postkoder. Postkoder kanske har funnits, men det tror jag inte, och vad väsentligt är: de finns inte. I Sverige har vi s.k. postnummer - du vet, de där nuffrorna som står under gatunamnet i ens adress. Tänka sig vilken tur vi har när PostkodLotteriet [sic] nu uppfunnit termen åt oss! Liksom, de kunde inte nöja sig med att kalla sig PostnummerLotteriet?

PostkodLotteriets copywriter - eller vem det nu är som skriver åt dem - borde inte gått ur skolan med G i Svenska såsom de misshandlar språket. PostkodLotteriet? GrannYra? PostkodNyheterna? Och är det bara jag som vill ha in fogde-s lite varstans här? Låter inte postkodslotteriet bättre än PostkodLotteriet? Att sedan trycka in versaler lite var stans, varför? I alla fall är det därflr jag satte ut [sic] i början - för att visa att det inte är mitt idiotiska påfund.

Brevet mormor fick såg precis ut som en räkning - varför? Vill de inge något slags seriöst uttryck, en myndighet att de minsann är rätt personer att ge pengar till, eller vadå? En annan kul grej var att någonting fanns tryckt i kuvertet. Ja, alltså innuti själva kuvertet - så att man var tvungen att riva sönder det för att kunna läsa det. Grå var den också, texten, så att man lät skulle kunna missa den. Villkor för autogiro, dessa var det man dolt innuti kuvertet. Schysst att låta folk acceptera villkor de knappt kan hitta. Jävla svin.

Men men, PostkodLotteriet skänker en massa, massa, massa, massa pengar till välgörenhet. Med tanke på allt de hovar in så är det väl med all rätt? För i helsike, skänk 100:- i månaden till valrfi välgörenhetsorganisation och köp två trisslotter och du har samma sak - fast antagligen en större chans att vinna och antagligen med mer pengar till välgörenheten.

PostkodLotteriet har dessutom blivit stämda av KO för sin gräsliga tidning. Tidning och tidning, reklamblad gjort för att se ut som en tiding (och dessutom fyllt med ditt namn - de verkar tro att man blir positivt inställd om ens namn är insprängt i texten på femtioelva ställen). De kör även med den där supersköna parollen »Bli med nu så du inte står utan lott när dina grannar vinner!» - eller något i den stilen.

Nej, nu skall jag ta mig en kopp te till,
er tillgivne,
Hampie

Jag är inte riktigt van att gå upp i vettig tid ännu: min kropp skriker forfarande efter att få ligga och snusa i sängen till klockan 12. Och i ärlighetens namns skulle den kunna få det - jag börjar klockan 16:00 i dag men jag har bestämt mig för att inte sabba min dygnsrytm helt under kommande halvår. Jag går alltså upp vid sju-åttatiden och är trött, mycket trött. Jag stapplar fram till tekokaren och slår på den obarmhärtigt långsamma maskinen för att kunna göra mig en kopp söderte. Jag rotar snabbt fram en tepåse, en tekopp och sedan häller jag varmt vatten däreöver och tar med koppen med mitt snart färdiga te in i TV-rummet. Dumt.

Har du någon gång legat trött framför SVT:s morgonsoffan med en filt och försökt hålla dig vaken? Det har jag. Det är inte lätt. Jag nickar till. Det är alltså inte så att jag somnar helt och hållet utan snarare så att jag sover korta stunder och då gärna just du ett nyhetsinslag är. Jag missar alltså nyheterna hela tiden men är däremot vaken då det kommer någon tant som på grov men mysig dialekt berättar om blommor eller när någon fjant får snacka om sin bok men nyheterna, nyheterna de missar jag hela tiden. Jag ser förspelet med fina datoranimationer och sen vaknar jag lagom till att de är slut. Är det någon intressant debatt med i soffan kan jag garantera att jag somnar såfort någon vettig börjar snacka.

Vad skulle kunna vara en lösning på detta problem? Gå och lägga mig tidigare? Sitta, och inte ligga i soffan? Dricka kaffe i stället föt te? Nej bästa lösningen vore om SVT: hade mer väckarklockeljud innan nyheterna; ett riktigt fett och skrikikt, ja öronbedövande, väckarklockeljud borde SVT spela såfort nyheterna börjar. Jag e-postar dem om det i eftermiddag.

Jag hittade för övrigt ett Metero-ställ på Universitetet igår med en massa fräscha Metero-tidningar. Jag blev glad då. Nej, nu skall jag snart iväg på SU:s välkomstdag!

Er tillgivne,
Hampie

I dag har jag klivit in i den akademiska världen eller rättare sagt i sal F389 på Stockholms Universitet. Jag skall läsa latin och det kommer antagligen bli väldigt latinskt. Jag tror i alla fall att det kommer bli kul: det är något jag velat göra länge och därinom finns en massa saker jag älskar - grammatik, dumma regler och absurd formalia och ett slags dammighet som bara kan överträffas av gamla böcker. Professorn som leder undervisningen var inte torr eller tråkig utan väldigt rolig att lyssna på och det var mig en lättnad. Jag ser fram emot morgondagens lektioner i latin och i allmän grammatik.

Jag måste dock få spy lite galla över mitt schema: jag börjar vid lunch och slutar klockan 18:00 på kvällen. Jag hinner inte se min familj och jag hinner definitivt inte hem till middagen. Dessutom börjar skolan så sent att jag inte kan få tag i en färsk Metro. Jag vill kunna ta en oläst Metro och ta dess oskuld varje morgon - och nu finns det bara begagnade, redan deflorerade och befläckade - ja skrynkliga - Metro-tidningar slängda lite varstans. Kan de inte fortsätta dela ut dem under hela dagen?

Toaletterna på SU är fina - förvånande fina - och de stinker inte urin! Jag blev riktigt glad när jag upptäckte det medan jag lättade på trycket i min tefyllda blåsa (man vill ju inte dö som Tyko Brahe, höhö). Appropå te kan man köpa en dubbel te för 14 spänn. En dubbel te innebär en pappmugg som rymmer två koppar kaffe, fast fylld med vatten, samt en valfri tepåse ur ett uruselt soritment. Fast de hade mintte. Fast jag tog inte mintte. Jag tog Earl Gray.

Annars har jag spenderat all dötid jag hagt (bussresa, tunnelbana, vänta i en timme utanför F389 på att föreläsningen skulle börja) läsande No Tears for Queers, en bok som en kär, dock numera bortflyttad, väninna rekommenderat, tjatat om och sedan prackat på mig (här var det inte lite kommatecken). Jag blev faktiskt lite tårögd av den och jag blev tvungen att snyta mig - detta fastän jag tycker den är lite dum. Jag vet inte varför men det är en känsla jag får.

Jag har hunnit igenom en tredjedel (och jag kan garantera att denna bok är utläst långt innan dess att jag tagit mig igenom Homeros’ Illiad) och vad jag kan säga hittills är att boken, ehuru trådrypande och väldigt deprimerande ämne, är förvånansvärt lättläst. Vill du läsa om bögknackning eller bara känner för att läsa en bok om hatbrott skriven av någon som faktiskt ställer sig kritiskt till det lite här och var (men ändå är bög): läs den. I annat fall så kan du köpa den och bara ställa den i bokhyllan - den är ganska snygg.

Nej, låt mig avsluta med ett latinskt ordspråk jag lärde mig i dag:

Vinum lætificat sed et letificat.

Er tillgivne,
Hampie