Hampies dagbok

Jag tycker om nörderier - ibland även nördar - och just nördigheter skall gärna vara extrema på något vis, liksom inte att man har sett på Starwars ett par gånger och tyckt om filmen eller faktiskt tyckte om Härskarringentriologin, nej, jag menar saker som att översätta Game Boy-spel till latin eller ett konsekvent användande av semikolon. Döda språk är sjukt nördiga - typ latin, klassisk grekiska och bibelhebreiska - men språk som var döda redan på  romarnas tid är ännu dödare (oh, oh, oh - jag komparerar ett okomparerbart adjektiv; kan man göra så? Watch me!) och det var tack vare Ola Wiklander jag upptäckte deras existens (eller tack vare språken jag upptäckte Olas existens?).

Ganska nyligen efter det att den kom ut, när det var har jag glömt, läste jag I döda språks sällskap, skriven av ovan nämnde herr Wikander. Nu har jag läst den säkert sju eller åtta gånger. Säger det något om mig och mina intressen eller om Ola och hans sätt att skriva? Jag har ingen aning. Kort sagt tycker jag det är en bra bok. Ett i sänder går han igenom en radda ganska döda språk och skriver lite om dem, lite realia, lite annat och sist i varje kapitlet finns ett textstycke på vardera språk (dock, till min besvikelse, transkriberat).

Som den skriftspråksnörd som jag är så är det väl en liten detalj, i en parentes nyss nämnd, som jag skulle ha velat se: hur språken egentligen skrevs och inte den våldtäkt på det latinska alfabetet som de flesta fonetiska transkriptioner innebär. Nåväl, det är alltid kul att lära sig nya söta ord som lugal och šarrum. Vad de betyder? Läs boken.

I år kom Ola ut med ännu en bok som giver språkligt lagda nördar nattlig sädesutlösning: Ett träd med vida grenar. Boken handlar om PIE (protoindoeuropeiska) och hur man med språkliga jämförelser av gamla indoeuropeiska språk (jag förutsätter att ni vet vad det är, gör ni det inte är ni inte allmänbildade nog och bör genast söka er till Wikipedia [även om jag generellt sätt inte tycker om Wikipedia så vet jag artikeln om just detta duger] eller Nationalencyklopedin och ta reda på det, bums!) kan rekonsturera hur orden med all säkerhet skulle kunna ha sett ut innan språken, melan vilja man jämför, delade upp sig. Till min stora besvikelse har denna bok inte samma dimensioner som I döda språks sällskap. Det är trist.

Nåväl. Boken var intressant och det var kul med lite surt bläng på de söta nazisterna som missförstått hela grejen med arier och sådant. Gällande det språkliga så var det också ganska kul. Men det lite mystiska gammaldagsa och coola som ofta ligger som ett sephiatonat skimmer över gamla språk lyser med sin frånvaro och PIE känns mig väldigt … det skriker matte om det helt enkelt (inte en pik mot boken detta, utan mer ett konstanterande om att jag inte tyckte PIE var fullt så kul som jag trodde det skulle vara). En hel del saker är dock väldigt rolig kuriosa som dåtidsformers omljud och att vårt och är besläktat med den latinska enklitiska partikeln -que. Nåväl: alla upphöja siffror i PIE till trots är boken väldigt intressant och läsvärd, om än inte lika rolig som I döda språks sällskap; jag rekommenderar den starkt.

Nu tappade jag nog bort mig lite, tror jag. I vilket fall som helst kan jag väl även passa på att rekommendera Olas söta blogg som skriver om lite språkliga underligheter i både döda och levande språk, samt några vars existens man inte visste om. Du hittar den här.

Er tillgivne,
Hampie

Läsande den enorma mängd text som numera utgifves och publiseras uppgår det för en som ett själfklart faktum: konjunktifven är döende. Denna sista rest af vår förut så rika morphologi ersättes numera av ungdomen med preteritum indaktiv eller en omskrifning med hjälpverbet skulle. Nyanserna vi en gång hafva haft försvinna och qvar stå vi utan den vackra konjunktifven.

»Konjunktif, hvad är detta?» fråge sig den hvise. Jo, det skall jag berätta att konjunktifven är det modus med hvilket vi uttrycka en osäkerhet eller en önskan. Vi göra det i dag endast med ett fåtal verb, t.ex.: att vara, att blifva, att få, att veta, att leva, att (väl)signa. Dessa kännen I kanske igen i uttryck så som »det vore bra», »om jag ändå bleve frisk», »finge jag bara pengar», »det vete Fan» eller »lefve Konungen». Förut, kära läsare, använde man dessa former tillsammans med alla verb. Huru skapar man då dessa konjunktifformer af verb och huru fungera de?

Att göra dem är enkelt: man tager ett e och man sätter det på verbet i fråga. När det gäller presens använder man infinitiven men ersätter det finala a:et med ett e och när det gäller preteritum tar man preteritum pluralis och ersätter det finala o:et med e.

Konjunktif uttrycker som jag tidigare sagt en önskan eller ett slags osäkerhet. Indaktif uttrycker ett påstående emedaan konjuntifven färgar verbet.

I kunnen omöjligen hafva undgått den stafvning, hvilken jag använder. Det är ett försök att efterapa den stafvning som var allmänt rådande innan år 1906. De saker som kännetecknar denna reform äro att ljudet v stafvades på fler än ett sätt: med v, med f, med fv och med hv. När reformen igenomdrifvits kommo alla dessa att stafvas med v.

När det gälla verben finnes det en sak som dog ut allderles nyligen: pluaralisformer af verb. Huru länge vare det inte sedan vi sågo dessa kära och familjära o:n i slutet af starka och oregelbundna verb i preteritum pluralis? Äro, var är du? Att dessa inte uttalats sedan 1600-talet hafver inte med saken att göra.

Vi gå mot en dyster framtid, en framtid då man tager bort språkliga egenheter, hvilka inte äro sfvåra utan bara udda, för att ändock behålla den absurta stafvning vi ändå redan hafva. Af blef av, hvit blef vit hafver blef har men sig, mig, dig, och samt mången andra underliga ord fingo alla hafva sin stafvning i behåll.

Eder tillgifne,
Hampie

Jag vill bara notera att detta inlägg skall läsas med glimten i ögat och inte som något helt och hållet seriöst. Jag bryr mig förvisso om konjunktiven men jag anser mig inte vara någon expert på dess användande. Appropo gallamstavningen var det en kul idé jag fick - den innehåller säkerligen väldigt många fel då det är näst intill omöjligt att hitta guider för hur man skrev och hur man böjde verb på den tiden. Hittas något fel skulle jag dock glädjas enormt av att få reda på hur det egentligen skulle ha varit.

Ni talar bra latin; det är ett kärt gammalt palindrom - och inte så mycket mer än det. Numera finns det nog inte en kotte som faktiskt talar latin (man har tydligen problem med det i Vatikanstaten). Engelsmän speciellt, skall snacka riktigt rysligt när de säger saker på latin. Nej, nu till saken: Latinsk grammatik är ett helvete.

I latin finns det precis som i alla språk ord. Nyskapande va? Dessa ord är indelade i ordklasser: substantiv, verb, adjektiv, pronomen, prepositioner, räkneord, interjektioner, konjunktioner, adverb. (Numera så har vi tydligen artiklar, participer, adpositioner och verbpartiklar också.) Låt oss börja med substantiv, som är namn på ting, till exempel boll och ring.

Latinska substantiv kan ha ett av tre genus: maskulinum, femininum eller neutrum. Alltså är orden killar, tjejer eller könslösa/hermafroditer. Detta har sällan något med ordet faktiska betydelse att göra, sånär som när man pratar om just människor. Substantiven är dessutom indelade i så kallade deklinationer, fem stycken är det. En deklination är ett sätt att böja, deklinera, ett substantiv efter numerus (antal) och kasus (funktion i satsen). Alla ord som deklineras på samma sätt hör till samma deklination. Lätt va?

Latinska ord deklineras även i kasus vilka visar vilken funktion som ordet har i satsen: är det subjekt eller kanske objekt? Kasuset avgör! Latin har nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och ibland vokativ.

När man först kommer i kontakt med latin så lägger man ganska snabbt märke till ändelserna -us, -a och -um. Logiken säger snabbt att ord i maskulinum slutar på -us, ord som slutar på -a är femininum och ord som slutar på -um är neutrum. Fel. Det sista är rätt, men inte resten. De flesta ord som samlats i den första deklinationen (den med ord som slutar på -a) är feminina, men inte alla. De flesta i den andra deklinationen slutar förvisso på -us eller -um och är maskulina respektive neutrer men bara för att djävlas med en så har latin uppfunnit den fjärde deklinationen där nästan alla ord slutar på -us men kan vara av vilket jävla genus som helst. Manus till exempel är femininum. Låt oss leka lite med de olika deklinationerna.

Vill man säga måne, ja då skall man säge luna. Om någonting är månens använder man genitiv och säger lunae (men det gör man även om det är pluralis eller dativ). Gör man något med en måne, eller under tiden då månen gör något, eller en preposition säger att man skall göra det, då använder man ablativ och det heter luna (men med långt a, fast det skriver man inte ut). Gäller det flera månar så heter det samma sak som dativ eller genitiv när månen är den som gör något, fast betyder ju inte samma sak. Gör man något med flera månar så heter det lunas, gör man något åt flera månar heter det lunis och är något flera månars heter det lunarum. Gör man något under tiden då flera månader gör något eller med flera månar så heter det också lunis. Månar är tjejer förresten. Alla former blir: luna, lunae, lunae, lunam, luna, lunae, lunarum, lunis, lunas, lunis.

Nauta, som betyder sjöman, böjs precis som måne, fast nauta är maskulinum. Det gäller även poeta. Stackars killar som är fånade i deklination full av tjejer!

Den andra deklinationen innehåller alla de där sköna superlatinlåtande orden som slutar på -us och -um, men även en del ord som en gång i tiden slutat på -us, men redan under rommarnas tid slutat sluta på -us och därför slutar på r. Jag sade tidigare att orden i deklinationerna böjdes lika - det var en sanning med modifikation. I princip betyder det bara att deras genitivformer är liknande. Just det, alla ord här som slutar på -us har ett extra kasus, det där ibland-vokativet.

Pojke böjs: puer, pueri, puero, puerum, puero, poeri, puerorum, pueris, pueros, pueris
Krig böjs: bellum, belli, bello, bellum, bello, bella, bellorum, bellis, bella, bellis
Bok böjs: liber, libri, libro, librum, libro, libr.. ja jag vet inte faktiskt.

Är du uppmärksam ser du att puer, bellum och liber inte böjs lika dant. Ord i neutrum har förresten ingen ackusativ utan den sammanfaller alltid med nominativen, bara för att.

Tredje deklinationen är full av ord som en gång hetat någonting som inte syns i nominativformen då det fallit bort, men som är jätte, jätteviktigt i alla andra former. Kolla på hur jag trollar fram dem:

Man: homo, hominis, homni, hominem, homine, homines, hominium, hominibus, homines, hominibus
Kung: rex, regis?!, regi, regem, rege, reges, regium, regibus, reges, regibus.

Värt att notera att här ibland så finns det ord av alla slags genus, bara för att förvirra. Det finns två deklinationer till: 4:e och 5:e. Båda de är skitfula och femte deklinationen har bara två ord som man behöver lära sig böja så jag hoppar över att prata om dem.

Adjektiv kongurerar med substantiv, det vill säga att de tar över samma form som substantivet de berättar saker om. Adjektiv kan böjas enligt första och andra, eller tredje deklinationen - det beror dock inte på substantivet utan på adjektivet självt. Liksom, varför inte, säg, bara på kul göra det ännu djävligare? Adjektiv i tredje deklinationen har olika former för olika genus - ibland. Ofta bara för neutrum. Ofta då bara i singularis nominativ. Bara för att.

Bellum bonum - vackert krig, puella bella, vacker flicka, men gammal måne heter luna senex, gamla månar lunae senises. Nej, det finns ingen logik, alls. Bara lära sig utantill.

Verb är bra att ha så att man vet vad man gör - skam vore det väl annars? I latin böjer man verb på alla sätt möjliga: numerus/person, tempus, diates, modus och vissa verbformer böjs även i kasus.

När man lär sig ett latinskt verb, säg att älska, amo, måste man lära sig fyra former av verbet. Amo, amavi, amatum, amare. Just amo är ett snällt och regelbundet verb, men många andra verb har helt oregelbundna böjningar bakåt i tiden och låter helt jävla annorlunda. Och så böjs verben som sagt i person, som på spanska - det finns en form för jag, du, han eller vi som gör saker etc. etc. Några exempel:

Jag älskar - jag älskade: amo - amavi
Jag kallar - jag kallade: voco - vocavi
Jag blomstar - jag blomstrade: floreo - florui
Jag erinrar - jag erinrade: moneo - moui
Jag går - jag gick: eo - ii
Jag bär - jag bar: fero - tuli
Jag erfat - jag erfor: nosco - novi

Som synes följer de fyra första två mönster: a → avi, eo → ui. Resten är oregelbundna jävlar som hittar på helt nya stammar i dåtid - titta bara på att bära, det svinet. Nu vet ni hur man säger att man bär saker - men andra personer då? De är inte viktiga! Kolla på Wikipedia eller något!

Den oregelbundna och ibland något helvetiska grammatiken till trots så tycker jag om latin. Vissa former av ord är ganska vackra: neglexi (jag fördummade) eller perii (jag gick under). Sedan gör alla dessa dumheter latinet till en utmaning, en kul en!

Er tillgivne,
Hampie

Har du inte, då det är höst och lite regnigt ute och du frusit men inte riktigt velat gå hem då du går omkring på stan med en kär vän som du inte vill skiljas från än, bara händelsevis lyckats förtappa dig in på ett litet mysigt kafé för att upptäcka, och sedan låtit detta förstöra hela din vistelse där, att någon obildad sate stavat fel till te - överallt: på burkar, på den fina menyn skriven med griffelkrita på en svart tavla bakom disken, målat på fönster, på ettiketterna på brukarna med löste - överallt!

Såvida inte allt annat på menyn är skrivet på franska så skall det inte vara något h i te. Mågen pretentiös person lidande av hyperkorrektion må händelsevis ha läst franska i skolan och lärt sig att det hos dem heter thé. Je bois une tasse de thé. Det är ju för väl, det vill säga att man kommit ihåg skolfranskan - vad icke för väl är, jo ser ni, det är att man missat att franska inte är svenska - och i de fall där man gjort det ofta inte lyckas stava franska ordentligt. Kaféte kallas allt som oftast för the. The? What the?! Ni får ursäkta min dåliga humor.

Men, men men, säger ni, ni som är lite alerta: te kanske är ett ord vi lånat från franskan! Vi stavar ju en massa ord på franskt manér (som manér). Fast jag nämnde ju att de flesta inte stavade te korrekt när de skrev det på franska, gjorde jag inte det? Jo, det gjorde jag - men ni får rätt ändå, I förslagne människior! Svenskan har faktiskt tagit in en hejdundrans massa franska ord och sedan börjar avla in dem till svenska men inte riktigt lyckats hela vägen och de har blivit till hälften franska och till hälften svenska; de platsar inte in någon stans, fångade i limbo som de är. Pretentiös är ett vackert exempel på det hela: preten- uttalas som i franskan, nasaleringen bortplockad och a-ljudet lite våldtaget av vår oförmåga till franskt uttal, prättan medan tiös är svenskt (franskan har ju, som säkerligen alla bekant, inte bokstaven ö). Jaja, bara en liten parantes - för detta har nämligen inte ett jota med te att göra då det faktiskt inte är ett franskt lån.

Nederländarna var som även de med skrala historiekunskaper förhoppningsvis vet ena riktiga sjöfarare och det fanns ingen hejd för vart de styrde sin kos. De kom i vart fall till ett ställe där språket i gängse bruk var malajiska och där drack man te. Dricker man te kan det vara bra att kunna prata om det och malajierna kallade det, enligt NEO:s etymologiska utsago, teh. Nedeländarna snodde ordet och tedrickande och när de kom hem började de smutta på thee. Ack och ve - där finns det famösa h:et dock med! Jo, för all del - men vi har inte för vana att behålla nederlänsk stavning på ord när vi lånar in dem. För det gjorde vi, enligt NEO, tydligen.

SAOB är mycket mindre bestämda och rent ut sagt giver de en femtioelfa möjligheter. Där kan te varit inlånat från franskan - men tyska Tee står före i listan på möjliga kandidater. Mongoliska čaj finns med, för det låter ju så väldigt likte te!

Mina argument är hur som helst egentligen helt överflödiga och den största anledningen till att stava te just te är för att alla andra stavningar bara är helt jävla urdumma. Varför komplicera en etablerad stavning som minsta unge såväl som tunghaltande utlänning kan utläsa direkt? Nej, och nej, thé ser inte vackrare ut än te. Skriv te eller var korkad och få ett ont öga i från mitt håll, och det vill ingen väl ändå inte?

Eder tillgivne,
Hampie

Ett av mina största intressen är skrift - små tecken som sätter tankar och idéer på pränt och låter dem finnas kvar till eftervärlden. Hur uppstod den och hur kom den att bli det den är i dag?

Den första skriften var inte, som många tror, berättelser om gudar eller poem – nej den första skriften var listor för glömska – ca 5000 år sedan. Den uppkom för att fogdar och andra i Mesopotamien som skulle hålla koll och listor över vilka som betalat vad. Man gjorde det lätt för sig och lät en bild på en oxe, intryckt i en lerkaka, symbol­isera en oxe, och sedan så ritade man streck efter hur många oxar som hade betalats. Bilderna trycktes in med en kilformad stylus, och skriften kallas därefter kilskrift. Efter ett tag ville man skriva andra saker än vad man kunde rita med enkla bilder. Man började då låta saker, eller saker till­sammans med andra saker, symbolisera abstrakta idéer. Solen kunde betyda dag, en bild på en brödbit fick betyda mat och en bild på två ben att gå. Vissa ord gick inte att skriva ens på detta sett – ordet liv var som exempel ganska svårt att rita. Här valde man att rita en pil då ordet för pil lät likadant som ordet liv. Med hjälp av dessa principer så lyckades man skriva riktigt bra.

Även om man var först i Mesopotamien tog det inte lång tid innan skriften poppade upp på andra platser i världen (man vet dock inte om det var oberoende av varandra, eller om det var p.g.a. kontakt dem emellan) – en av dessa platser var Egypten. Här skrev man med hieroglyfer, vilka man ristade in i sten eller målade på papyrus. Man använde också friskt ljudprincipen – och man började mer och mer att frångå symbolprincipen. Varför rita en bild på något när man lika gärna kan skriva hur det låter? Något anmärkningsvärt är dessutom att egyptier inte brydde sig nämnvärt om vokaler, och struntade helt sonika i att skriva dem.

Man tror att några semiter som bodde i Egypten snappade upp lite hieroglyfer – men bara så många som de faktiskt behövde för att skriva sitt språk. Men hieroglyferna togs efter deras eget språks ljud­värden – semiterna använde ett oxhuvud för sin glottisstöt medan egyptierna använde en falk. Dessa tecken var de tecken som det semitiska folket fenicernas alfabet härrörde ur. Fenicerna var ett handelsfolk som bodde längs Medelhavets kust och förde handel med bl.a. grekerna som kom att revolutionera fenicernas skrift.

Grekerna handlade som ovan sagt med fenicerna, och såg då deras skriftspråk varpå de blev så in­spirerade att de gjorde sitt eget med feniciskan som modell. Problemet var bara det att till skillnad från feniciskan, där vokaler inte spelar någon större roll för ords betydelser, var vokaler betydelse­skiljande i grekiskan. Däremot använde fenicerna s.k. glottisstötar och andra harkelljud man inte hade i grekiskan, så man lät dem stå för vokalerna (och hittade på några egna). Alfabetet var fött!

Romarna tittade på sina grannar i öst, och började även de skriva med ett alfabet – ett alfabet som blev grunden för det vi skriver med i dag. I och med Roms kristnande kom latin, och de latinska bokstäverna, att bli kristendomens språk. Alfabetet spred sig sedan, tillsammans med kristendomen, ända upp till våra breddgrader och utrotade våra gamla hedniska runor.

Visst är det otroligt intressant? Vill du veta mer om hur skrift uppstod eller om kilskriften så kan du kika in på http://kwetwores.hampie.se och kolla in en hemsida jag gjort som bara handlar om det!

Er tillgivne,
Hampie