Hampies dagbok

Visst har vi alla råkat, medvetet eller omedvetet, klicka oss in på en sådan där sida med en meny som följer efter en när man scrollar och en hiskeligt ful design som handlar om mode, shopping och att fika. Gärna med bilder på mode, shopping och en mugg kaffe på ett bord. Kan de, då kan jag och Josse - såklart. Huruvida det kommer en dagens outfit… Jag sprang omkring hela dagen i kalsonger, tubsockor, en gråspräcklig t-shirt och ett par träskor - är det något ni verkligen vill se?

Jag skulle gärna köra med dålig stavning och avsaknad av vettig styckeindelning - men någonstans får gränsen gå.

Jag var sjuk, jätteorolig inför en tenta och efter en riktigt dötråkig födelsedag pratade jag om att hoppa från Skurubron så Josse föreslog att vi skulle fika på torsdag (i torsdags). Sagt och gjort - med ipren, nässpray och zyx i beredskap åkte jag in till stan och träffade henne.

Vi åt för att Josse var sjukt hungrig och började prata om att köpa mat av någon sådan där snubbe som säljer varm korv på trottoaren.

Jag åt och drack jag med - såklart!

Efter vi hade ätit, snackat en massa jäkla skit om Blondinbella, Kissie, Stilrobin och andra söta bloggare, just det, Mogi snackade vi om, så fikade vi. Josse är blogmasochist - hon läser korkade bloggar för att hon njuter av det… eller något.

Jag bjöd för att Josse hjälpt till att städa hemma hos mig en gång (underbar är hon allt, och ja, hon är singel! [Och ja, hon kommer nog mörda mig för att jag tjatar om det så mycket.]).

Jag tog te och varm äppelpaj med vaniljsås, men det blev lite för mycket sås tycker jag.

I vilket fall som helst styrde vi sedan kosan till HM där vi prövade lite olika kläder. Jag tryckte på en jäkligt cool hatt på Josse och tog ett foto i närmaste spegel.

Jag hittade även ett par Stålmannen-kalsonger som jag ville ha, men jag köpte dem inte. Det gjorde jag dock igår när jag var i stan med en annan kompis, kära underbaraste Evve som pluggar vettiga saker i örebro.

Ni fattar nog, det leder till det jag skrev om först. Blir det en dagens outfit-bild från min sida? Men, tänker jag, Gudrun Schyman lät ju fan någon filma när hon ligger med underdelen naken och klämmer fram en unge - och inte skäms hon för det? Förlåt min käre bror om du läser detta, jag vet att det stör mig - men vafan! Dagens outfit!

• Kalsonger - HM
• Tubsockor - Ica Maxi
• Tröja - Intersport (för kanske tio år sedan…)
• Träskor - Ingen aning, snott dem från mamma

I dag efter tidningsläsande och en smula TV-tittande tänkte jag: skall jag skriva om kyrkan och vigsel, eller om porr? Porr såklart!

I Aftonbladet Söndag (080928) skrivs det ett snyftreportage baserat på en rapport som Bris skrivit, jag tror den hetter Barn och IT eller något. I vilket fall som helst handlar den om barn som upptäcker att deras föräldrar tittar på porr eller viker ut sig på Internet och hur hemskt det är - men inte nog med det: i samma veva så drar man in pappor som tittar på barnporr eller raggar på unga tjejer och försöker stämma sexträff med dem. Tack Bris, tack Aftonbladet  för att glo på porr är ju samma sam som grooming och att glo på barnporr? Idioti.

Barn och deras föräldrars sexliv hör inte ihop - jag vill inte veta att mina föräldrar har sex och jag hävdar prompt att jag, likt Jesus, är en jungfrufödsel. Det hör liksom till att man skall äcklas av att ens föräldrar har ett sexliv (det är säkert något inbyggd incestskydd eller något). Att sitta och glo på porr är en del av sexlivet, skulle jag gissa, och man vill helt enkelt inte veta om ens föräldrar sådant. När de ser att deras farsor glott på snusk så ringer de, barnen alltså, till Bris och gnäller. Varför måntro?

Porr är dåligt, porr är snusk, porr är degraderade, porr dödar och äter små barn och små söta kaniner! Eller inte - men det är antagligen den uppfattningen barnen har om porr: att det är dåligt, smutsigt och något läskigt som fadern sysslar med. Det är klart som korvspad de blir knäppa då! Och nu när Bris redovisar den där undersökningen blir det ju inte bättre då de klumpar ihop porrtittande fäder med groomande och barnporrtittande fäder. Barnporr och grooming är i min mening vidrigt, äckligt och avskyvärt och jag tycker väldigt synd om dem som känner sig tvingade att hålla på med det - men för Jesus, Buddha, en chokladbit och allt i världen: låt det inte blandas ihop!

Nu borde någon med kanske lite minne och som kanske faktiskt inte är en idiot utan läser tidningen dagligen haja till och tänka att fan det här är ju gamla nyheter. (Haha, Aftonbladet återvinner … haha … Aftonbladet …) För mig är det lite nytt eftersom de skrev om det i går och för att jag dessutom glodde på Bullshit i lördag som handlade om porr. Bara för att jag inte orkar så citerar jag också de gamla nyheterna - men de nya var i princip exakt samma sak (seriöst, tror de att man inte kan minnas något alls eller?).

Av en slump råkar barnet på föräldrars kommunikation via mejl eller chatt. Eller så råkar man upptäcka sidor som föräldrarna har surfat in på.

Jaha! Oh teh horror! Ungar kan upptäcka att mamma och pappa har ett sexliv (okay, ja, det är äckligt att tänka på att folk över 40 har sex alls, men liksom, man får lära sig att tåla vissa saker).

I flera fall handlar porrsurfandet till och med om barnporr, berättar Thomas Jonsland.

Och plopp, ett par stycken nedanför kom det under rubriken Barnporr och skilsmässa. Barnporr och skilsmässa - vad i helvete? Jag saknar ord. Jag saknar ord. Jag saknar verkligen ord.

Nästan alla tonåriga killar har sett, tittar på, eller kommer att titta på porr - kontinuerligt. Det är inte en fråga om om, utan om när (fast på tyska är det samma sak, höhö). Om det påverkar deras bild på kvinnor? Säkert. Jag tror dock inte riktigt att porren är den största faran (för folk är inte så pantade att de tror att porr är verklighet, lika lite som de tror Sagan om ringen eller Harry Potter, eller kanske Kalle Anka är det) - nej, det är snarare allt annat äckligt mediebrus som trycker in könsrollsävrderingar i halsen på allt och alla.

Nu upprepar jag nog en gammal klyschig sak, men för den skull att någon inte hör det redan: när en unge föds får ett flickebarn en rosa mössa och ett gossebarn.. en ljusblå en! Gå in i en leksaksaffär, gör det, och sitta på dessa vidriga saker som man trycker på ungar: söta små barbiedockor med vackra glittrande rosa kläder och söta pojkar som de kan bli kära i - emedan pojkarnas leksaker är vapen, vapen, lite mer äckliga mördarverktyg (ja, det är faktiskt vad vapen är - här sitter vi oroar oss över att tonårspojkar runkar till filmer som porträtterar folk som har sex men vi låter dem leka med låtsasvapen?), man kan nog köpa en hel jävla låtsasarsenal och på låtsas göra revolution med skiten man hittar i en leksaksbutik: allt från handgranater till revolvrar och kulsprutor (numera saknas nog bara biologiska och kemiska vapen men de kommer nog snart; sedan finns det såklart andra manligt manliga leksaker till pojkarna att leka med: faliga dinosaurier (grawr vi äter kött och dödar, grawr!!) eller en lightversion av Fredells (byggvaruhus) i plast så att de kan snickra, för sådant skall små pojkar tycka om, sådant skall de göra, de skall bygga ett hus som deras jävla barbiefru kan laga mat och ta hand om barn i. Jag kom av mig, rejält, och nu skall jag spy, strax tillbaka.

Sådär, tillbaka. Jag läste i en kommentar på det där dryga överliberala forumet Flashback om en morsa som snackade seriöst med sin tonårige son om hans porrvanor. Hon berättade tydligen att: »tänk på att det där kan vara någons mamma, syster eller dotter. Hur skulle du känna inför att din syster gjorde porr … blah, blah, bläh». Dis-moi : vad skulle min brors åsikt om mitt yrke ha för betydelse? Vad skulle min mors åsikt om mitt yrke ha för betydelse? Mitt val av yrke handlar väl först och främst om vad jag vill, quod volo.

Våldtäkt är inte bra - det är det sällan tvång är - men det är viktigt att inse att port inte är lika med tvång. Tack, det vet du redan, känns som om jag är överpedagogisk här. Jag känner dock att jag måste lägga in det här för att verkligen, verkligen påpeka att jag inte tycker det är okay att någon tvingas in i en porrfilm. Det är inte bra på något sätt och jag försvarar det på inga sätt.

BDSM-porr är dock inte synonymt med vare sig våldtäkt eller tvång och det är vad jag antar att feministiska porrhatare snackar om när de snackar om våldsporr - vad skulle det annars vara? Men, kan de bara inte inse att det finns folk, som mig oförståeligt, tyvärr, vill bli bundna, kallade hora och piskade? Vill de, well then - let them!

Jag nåste få passa på, också, att så här i efterhand välkomna min kära vän Josse som gästbloggare. Hon är, som ni nu säkert redan vet, en jättesnäll och otroligt komisk ung kvinna. Oh, just det: hon är singel!

Er tillgivne,
Hampie

»Hej, det är jag som är BlondinKissie Josefin dammit och jag är sååå glad för det!»

Mest är jag här för att kolla att mitt login fungerar (det gör det) men det är i alla fall jag som är Josefin (efternamnet får förbli en hemlighet) och jag kommer att gästblogga här emellanåt. När tiden tillåter. Vilket den antagligen inte kommer att göra alltför ofta. Till skillnad från Hampie som förkovrar sig i fina grejer som latin så tillbringar jag större delen av min vakna tid med att steka hamburgare och kebab. Det är helt okej eftersom jag är något av en kännare av hamburgare och kebab. Jag kan nog även utnämnas till Sveriges största baconkonsument. Hampie har en tagg för te i den här bloggen - jag kommer antagligen snart att ha en för bacon.

I likhet med Hampie är jag också ett barn av det sena åttiotalet (Last of the Eighties som vi brukade säga på min gymnasieskola). Vi har uppfostrats med den ständiga valfriheten som ledstjärna vilket har lett till att jag kan nämna vad alla delar i en riddarrustning heter på engelska men fortfarande inte har skaffat mig körkort. (Det sistnämnda lär nog inte hända än på ett bra tag - jag övningskörde när jag var yngre men lärde mig mest att jag hatar att köra bil.) Nu är vi alltså nästan vuxna och ska ta hand om oss själva vilket i Hampies och mitt fall har lett till språkstudier och … öööh… kebabstekning. Man skulle kunna ägna en intressant konversation åt att utreda vem av oss som gör mest nytta för samhället. Hampie upprätthåller definitivt en tradition om högre lärdom och i längden djupare visdom men han kostar ju en del i skattepengar. Jag betalar en massa skatt och håller ekonomin i rullning men jag bidrar till ökad fetma och i viss mån miljöförstöringen (jag jobbar på ett litet företag och även om min chef är väldigt mån om att använda sig av miljövänliga råvaror och engångsprodukter så kan ingen göra allt). Å andra sidan kan man argumentera för att det jämnar ut sig i längden - om inte annat så när Hampie blir tvungen att börja jobba och jag har råd att börja plugga. >:)

När jag inte steker mat eller äter, sover, duschar eller något annat viktigt ägnar jag mig åt förkastlig skönlitteratur i alla dess former - faktiskt mest fantasy, science fiction och alternativhistoria, även om jag är öppen för annat också (och med öppen menar jag att jag är öppen för tanken att kritisera det). Emellan varven umgås jag med vad jag i brist på bättre ord måste kalla »vänner». Skämt åsido, jag är begåvad med en del väldigt bra vänner (som låter mig besudla deras bloggar!) - och en del som gör mest nytta som boxpåsar. (Jag har boxats i två år och nyttan av en bra boxpåse kan inte förnekas.) Då och då händer det att jag tillbringar ett par timmar i ena änden på ett rep med en god väninna i den andra, men sådana saker är inte lätta att schemalägga mellan två heltidsarbetande unga kvinnor! (Med vilket jag vill säga att jag klättrar ibland med en kompis som jobbar som brevbärare.)

Sååå… Jag jobbar, läser, ägnar mig åt våldsamma sporter och träffar vänner. Vad mer brukar jag göra? Jag skrev mycket när jag var yngre - jag hade till och med en blogg under några månader när jag var sexton. Den finns tyvärr inte kvar längre - jag tappade intresset, sedan tappade jag minnet och glömde bort både adressen och lösenordet tills någon smart tjej letade upp den och bad att få ta över adressen. Det fick hon. Tur var väl det för jag minns fortfarande inte adressen och jag har annars rätt bra minne för onödiga detaljer. Jag får väl återuppta det hela i och med gästbloggningen här. Trogna läsare behöver dock inte oroa sig - »dagens outfit-bilderna» kommer att komma från Hampie innan de kommer från mig och ni kan ju själva föreställa er hur troligt det är. Vi kanske lägger upp en på skämt.

Annars tillbringar jag rätt mycket tid med att få psykiska ärr av saker på Internet, att läsa (sa jag det?), lyssna på musik (jag är något så tragiskt som en riktig allätare) och kommentera omvärlden med kärleksfull ironi. Ibland blir det för mycket men då brukar jag göra vad generationer av finländare och kommunister har gjort före mig - supa tills det går över. Ett stående skämt om mig är att eftersom jag härstammar från Finland, heter Josefin och har politiska åsikter strax till vänster om Hampie är jag uppenbarligen Josef Stalin reinkarnerad. Det är en lång historia som gör sig bäst att höras live - jag får spela in en video och lägga upp på YouTube… fast vid närmare eftertanke vill jag nog aldrig mer se en videokamera, än mindre hålla i en. (Sådan blir man efter tre år på medieprogrammet! Om det finns några hoppfulla nyblivna mediaelever därute, spring som fan och se er inte om!)

Nej, nu fick jag ett SMS som kräver min uppmärksamhet. Det är hårt att vara eftertraktad. Later, bbs!

(Uppdatering: totalt ointressant SMS.)

Puss och kram,
Josse

Ni talar bra latin; det är ett kärt gammalt palindrom - och inte så mycket mer än det. Numera finns det nog inte en kotte som faktiskt talar latin (man har tydligen problem med det i Vatikanstaten). Engelsmän speciellt, skall snacka riktigt rysligt när de säger saker på latin. Nej, nu till saken: Latinsk grammatik är ett helvete.

I latin finns det precis som i alla språk ord. Nyskapande va? Dessa ord är indelade i ordklasser: substantiv, verb, adjektiv, pronomen, prepositioner, räkneord, interjektioner, konjunktioner, adverb. (Numera så har vi tydligen artiklar, participer, adpositioner och verbpartiklar också.) Låt oss börja med substantiv, som är namn på ting, till exempel boll och ring.

Latinska substantiv kan ha ett av tre genus: maskulinum, femininum eller neutrum. Alltså är orden killar, tjejer eller könslösa/hermafroditer. Detta har sällan något med ordet faktiska betydelse att göra, sånär som när man pratar om just människor. Substantiven är dessutom indelade i så kallade deklinationer, fem stycken är det. En deklination är ett sätt att böja, deklinera, ett substantiv efter numerus (antal) och kasus (funktion i satsen). Alla ord som deklineras på samma sätt hör till samma deklination. Lätt va?

Latinska ord deklineras även i kasus vilka visar vilken funktion som ordet har i satsen: är det subjekt eller kanske objekt? Kasuset avgör! Latin har nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och ibland vokativ.

När man först kommer i kontakt med latin så lägger man ganska snabbt märke till ändelserna -us, -a och -um. Logiken säger snabbt att ord i maskulinum slutar på -us, ord som slutar på -a är femininum och ord som slutar på -um är neutrum. Fel. Det sista är rätt, men inte resten. De flesta ord som samlats i den första deklinationen (den med ord som slutar på -a) är feminina, men inte alla. De flesta i den andra deklinationen slutar förvisso på -us eller -um och är maskulina respektive neutrer men bara för att djävlas med en så har latin uppfunnit den fjärde deklinationen där nästan alla ord slutar på -us men kan vara av vilket jävla genus som helst. Manus till exempel är femininum. Låt oss leka lite med de olika deklinationerna.

Vill man säga måne, ja då skall man säge luna. Om någonting är månens använder man genitiv och säger lunae (men det gör man även om det är pluralis eller dativ). Gör man något med en måne, eller under tiden då månen gör något, eller en preposition säger att man skall göra det, då använder man ablativ och det heter luna (men med långt a, fast det skriver man inte ut). Gäller det flera månar så heter det samma sak som dativ eller genitiv när månen är den som gör något, fast betyder ju inte samma sak. Gör man något med flera månar så heter det lunas, gör man något åt flera månar heter det lunis och är något flera månars heter det lunarum. Gör man något under tiden då flera månader gör något eller med flera månar så heter det också lunis. Månar är tjejer förresten. Alla former blir: luna, lunae, lunae, lunam, luna, lunae, lunarum, lunis, lunas, lunis.

Nauta, som betyder sjöman, böjs precis som måne, fast nauta är maskulinum. Det gäller även poeta. Stackars killar som är fånade i deklination full av tjejer!

Den andra deklinationen innehåller alla de där sköna superlatinlåtande orden som slutar på -us och -um, men även en del ord som en gång i tiden slutat på -us, men redan under rommarnas tid slutat sluta på -us och därför slutar på r. Jag sade tidigare att orden i deklinationerna böjdes lika - det var en sanning med modifikation. I princip betyder det bara att deras genitivformer är liknande. Just det, alla ord här som slutar på -us har ett extra kasus, det där ibland-vokativet.

Pojke böjs: puer, pueri, puero, puerum, puero, poeri, puerorum, pueris, pueros, pueris
Krig böjs: bellum, belli, bello, bellum, bello, bella, bellorum, bellis, bella, bellis
Bok böjs: liber, libri, libro, librum, libro, libr.. ja jag vet inte faktiskt.

Är du uppmärksam ser du att puer, bellum och liber inte böjs lika dant. Ord i neutrum har förresten ingen ackusativ utan den sammanfaller alltid med nominativen, bara för att.

Tredje deklinationen är full av ord som en gång hetat någonting som inte syns i nominativformen då det fallit bort, men som är jätte, jätteviktigt i alla andra former. Kolla på hur jag trollar fram dem:

Man: homo, hominis, homni, hominem, homine, homines, hominium, hominibus, homines, hominibus
Kung: rex, regis?!, regi, regem, rege, reges, regium, regibus, reges, regibus.

Värt att notera att här ibland så finns det ord av alla slags genus, bara för att förvirra. Det finns två deklinationer till: 4:e och 5:e. Båda de är skitfula och femte deklinationen har bara två ord som man behöver lära sig böja så jag hoppar över att prata om dem.

Adjektiv kongurerar med substantiv, det vill säga att de tar över samma form som substantivet de berättar saker om. Adjektiv kan böjas enligt första och andra, eller tredje deklinationen - det beror dock inte på substantivet utan på adjektivet självt. Liksom, varför inte, säg, bara på kul göra det ännu djävligare? Adjektiv i tredje deklinationen har olika former för olika genus - ibland. Ofta bara för neutrum. Ofta då bara i singularis nominativ. Bara för att.

Bellum bonum - vackert krig, puella bella, vacker flicka, men gammal måne heter luna senex, gamla månar lunae senises. Nej, det finns ingen logik, alls. Bara lära sig utantill.

Verb är bra att ha så att man vet vad man gör - skam vore det väl annars? I latin böjer man verb på alla sätt möjliga: numerus/person, tempus, diates, modus och vissa verbformer böjs även i kasus.

När man lär sig ett latinskt verb, säg att älska, amo, måste man lära sig fyra former av verbet. Amo, amavi, amatum, amare. Just amo är ett snällt och regelbundet verb, men många andra verb har helt oregelbundna böjningar bakåt i tiden och låter helt jävla annorlunda. Och så böjs verben som sagt i person, som på spanska - det finns en form för jag, du, han eller vi som gör saker etc. etc. Några exempel:

Jag älskar - jag älskade: amo - amavi
Jag kallar - jag kallade: voco - vocavi
Jag blomstar - jag blomstrade: floreo - florui
Jag erinrar - jag erinrade: moneo - moui
Jag går - jag gick: eo - ii
Jag bär - jag bar: fero - tuli
Jag erfat - jag erfor: nosco - novi

Som synes följer de fyra första två mönster: a → avi, eo → ui. Resten är oregelbundna jävlar som hittar på helt nya stammar i dåtid - titta bara på att bära, det svinet. Nu vet ni hur man säger att man bär saker - men andra personer då? De är inte viktiga! Kolla på Wikipedia eller något!

Den oregelbundna och ibland något helvetiska grammatiken till trots så tycker jag om latin. Vissa former av ord är ganska vackra: neglexi (jag fördummade) eller perii (jag gick under). Sedan gör alla dessa dumheter latinet till en utmaning, en kul en!

Er tillgivne,
Hampie

Har du inte, då det är höst och lite regnigt ute och du frusit men inte riktigt velat gå hem då du går omkring på stan med en kär vän som du inte vill skiljas från än, bara händelsevis lyckats förtappa dig in på ett litet mysigt kafé för att upptäcka, och sedan låtit detta förstöra hela din vistelse där, att någon obildad sate stavat fel till te - överallt: på burkar, på den fina menyn skriven med griffelkrita på en svart tavla bakom disken, målat på fönster, på ettiketterna på brukarna med löste - överallt!

Såvida inte allt annat på menyn är skrivet på franska så skall det inte vara något h i te. Mågen pretentiös person lidande av hyperkorrektion må händelsevis ha läst franska i skolan och lärt sig att det hos dem heter thé. Je bois une tasse de thé. Det är ju för väl, det vill säga att man kommit ihåg skolfranskan - vad icke för väl är, jo ser ni, det är att man missat att franska inte är svenska - och i de fall där man gjort det ofta inte lyckas stava franska ordentligt. Kaféte kallas allt som oftast för the. The? What the?! Ni får ursäkta min dåliga humor.

Men, men men, säger ni, ni som är lite alerta: te kanske är ett ord vi lånat från franskan! Vi stavar ju en massa ord på franskt manér (som manér). Fast jag nämnde ju att de flesta inte stavade te korrekt när de skrev det på franska, gjorde jag inte det? Jo, det gjorde jag - men ni får rätt ändå, I förslagne människior! Svenskan har faktiskt tagit in en hejdundrans massa franska ord och sedan börjar avla in dem till svenska men inte riktigt lyckats hela vägen och de har blivit till hälften franska och till hälften svenska; de platsar inte in någon stans, fångade i limbo som de är. Pretentiös är ett vackert exempel på det hela: preten- uttalas som i franskan, nasaleringen bortplockad och a-ljudet lite våldtaget av vår oförmåga till franskt uttal, prättan medan tiös är svenskt (franskan har ju, som säkerligen alla bekant, inte bokstaven ö). Jaja, bara en liten parantes - för detta har nämligen inte ett jota med te att göra då det faktiskt inte är ett franskt lån.

Nederländarna var som även de med skrala historiekunskaper förhoppningsvis vet ena riktiga sjöfarare och det fanns ingen hejd för vart de styrde sin kos. De kom i vart fall till ett ställe där språket i gängse bruk var malajiska och där drack man te. Dricker man te kan det vara bra att kunna prata om det och malajierna kallade det, enligt NEO:s etymologiska utsago, teh. Nedeländarna snodde ordet och tedrickande och när de kom hem började de smutta på thee. Ack och ve - där finns det famösa h:et dock med! Jo, för all del - men vi har inte för vana att behålla nederlänsk stavning på ord när vi lånar in dem. För det gjorde vi, enligt NEO, tydligen.

SAOB är mycket mindre bestämda och rent ut sagt giver de en femtioelfa möjligheter. Där kan te varit inlånat från franskan - men tyska Tee står före i listan på möjliga kandidater. Mongoliska čaj finns med, för det låter ju så väldigt likte te!

Mina argument är hur som helst egentligen helt överflödiga och den största anledningen till att stava te just te är för att alla andra stavningar bara är helt jävla urdumma. Varför komplicera en etablerad stavning som minsta unge såväl som tunghaltande utlänning kan utläsa direkt? Nej, och nej, thé ser inte vackrare ut än te. Skriv te eller var korkad och få ett ont öga i från mitt håll, och det vill ingen väl ändå inte?

Eder tillgivne,
Hampie

Jul, jul, strålande juli? Det känns som om det snart kommer vara något jag sjunger – för jag kan bara inte hjälpa det: att tidigare för vart år som går, börja lyssna på julmusik och låta ögonen vattnas av den känsla som den inger. Detta dessutom till min omgivnings stora, samt omedelbara och väldigt högljudda, förtret. Den kväll då jag ensam hemma satt på Absolute Christmas fick det ett abrupt slut då min bror kom hem och precis då han äntrat vår ljuva bonings port uttryckligen skrek: »Stäng av julmusiken! Stäng av den, nu!»

Nu till mina två frågeställningar: vad är det som får mig att bli så betuttad i julmusik, julpyssel och fan hans moster som hör dit? Samt: vad är det som gör att folk fullkomligen avskyr både mig och musiken (sånär som i juletid)?

Julen är gammaldags, julen är mysig (och här körde jag på med två huvudsatser i rad). Mysighet och lite traditionalitet är saker som fyller mig av något slags inre värme och frid och helt enkelt gör tillvaron behagligare. Brunt, trä, mässing – att skriva med doppenna och bläckhorn, kan det bli mysigare? På något sätt så blir julen och allt som hör till något av en revolution mot det moderna: bort med plast, modern design och rostfritt stål. En livs levande (men dock sakta döende) gran plockas in och bekläds med kulor av glas i alla regnbågens färger (notera dock att granarna hemmavid inte har en blandning av en massa olika färger utan självfallet bara kläs matchande kulor) och en ljusramp anno 40-tal.

Musiken kan förvisso vara väldigt ny och modern men ändå behållande den trallvänlighet och igenkännlighetsfullkomlighet som betecknar klassiska julsånger – vem kan inte nynna till Last Christmas I Gave You my Heart?

Julens älskvärdhet sitter nog dessutom i sedan barnsben då man verkligen blev itutad att julen verkligen är «… the most wonderful time of the year». Titta på julavsnitt i barn-TV-serier, titta på julavsnitt i TV-serier in general. De spyr ur sig kyscha på klyscha om hur underbar julen är, tiden då man skall vara tillsammans med vänner och familj och vara lycklig. Tiden då allt »ont» får amnesti, ingen skall vara ensam och man ovillkorligen skall omfamna allt och alla. Och ge presenter – vi får inte utelämna presenterna.

Det är först senare i livet som man lär sig innebörden av julstress och hur jävla helvetiskt det faktiskt är att hitta bra julklappar till folk och fä, ja fä – numera skall ju husdjuren i familjen ha julklappar de också. Trots denna årligen återkommande psykiska terror kan dock de sedan barnsben inmatade klyschorna försvinna, utan ligger kvar där – år efter år. (Snart är jag och tävlar med Edgar Allan Poes liga i tankstreckanvändning – watch me!)

Är det just denna julstress som gör sig påmind hos dem som hatar mig och mitt i otid julmusikslyssnande? Är det bara jag som låter dessa kulturellt hjärntvättande klyschor redan i augusti och redan då, flera månader för tidigt, ovillkorligen åter igen älskar julen?

Nå. Julmusik – kan du tänka dig att lyssna på det? Här och nu? Är du som jag eller som min julmusikshatande, men käre, broder? I vilket fall som helst är här två av mina favoriter bland julsånger: O Holy Night och Fairytale of New York.

Er tillgivne,
Hampie

I går satt jag hemma hos min mormor och fika då posten damp in genom (eller nästan genom, den satt fast i) brevinkastet. Det hade kommit en räkning, SvD:s bostadsmagasin, lite rekalm och något som såg ut som en räkning: reklam för Svenska PostkodLotteriet [sic]. Mormor kunde nu, när de skulle ha GrannYra [sic], ännu en gång få möjligheten att prenumerera på deras lotter en gång i månaden à 150 kronor.

I Sverige finns det inget som heter postkoder. Postkoder kanske har funnits, men det tror jag inte, och vad väsentligt är: de finns inte. I Sverige har vi s.k. postnummer - du vet, de där nuffrorna som står under gatunamnet i ens adress. Tänka sig vilken tur vi har när PostkodLotteriet [sic] nu uppfunnit termen åt oss! Liksom, de kunde inte nöja sig med att kalla sig PostnummerLotteriet?

PostkodLotteriets copywriter - eller vem det nu är som skriver åt dem - borde inte gått ur skolan med G i Svenska såsom de misshandlar språket. PostkodLotteriet? GrannYra? PostkodNyheterna? Och är det bara jag som vill ha in fogde-s lite varstans här? Låter inte postkodslotteriet bättre än PostkodLotteriet? Att sedan trycka in versaler lite var stans, varför? I alla fall är det därflr jag satte ut [sic] i början - för att visa att det inte är mitt idiotiska påfund.

Brevet mormor fick såg precis ut som en räkning - varför? Vill de inge något slags seriöst uttryck, en myndighet att de minsann är rätt personer att ge pengar till, eller vadå? En annan kul grej var att någonting fanns tryckt i kuvertet. Ja, alltså innuti själva kuvertet - så att man var tvungen att riva sönder det för att kunna läsa det. Grå var den också, texten, så att man lät skulle kunna missa den. Villkor för autogiro, dessa var det man dolt innuti kuvertet. Schysst att låta folk acceptera villkor de knappt kan hitta. Jävla svin.

Men men, PostkodLotteriet skänker en massa, massa, massa, massa pengar till välgörenhet. Med tanke på allt de hovar in så är det väl med all rätt? För i helsike, skänk 100:- i månaden till valrfi välgörenhetsorganisation och köp två trisslotter och du har samma sak - fast antagligen en större chans att vinna och antagligen med mer pengar till välgörenheten.

PostkodLotteriet har dessutom blivit stämda av KO för sin gräsliga tidning. Tidning och tidning, reklamblad gjort för att se ut som en tiding (och dessutom fyllt med ditt namn - de verkar tro att man blir positivt inställd om ens namn är insprängt i texten på femtioelva ställen). De kör även med den där supersköna parollen »Bli med nu så du inte står utan lott när dina grannar vinner!» - eller något i den stilen.

Nej, nu skall jag ta mig en kopp te till,
er tillgivne,
Hampie