Hampies dagbok

SvD har haft en artikelserie, de har ofta sådana skall du veta, och denna gång hade de, förstår du, en artikelserie om alternativmedicin - eller kompletär medicin som det ibland också kallas. Efter artikelserien, som det skall erkännas inte varit pro-alternativmedicin, kunde läsarna, som tydligen vid alla artikelseriers slut, kommentera: det gjorde de. Att läsa dessa, dessa kommentarer; jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om det folk skrivit. Skall jag vara irriterad, road eller bara ledsen och förfärad? »Godkänn akupunktur på bebisar!» Nej tack, slösa inte mina skattepengar på skit!

Många anklagar den s.k. skolmedicinen, d.v.s. vanlig läkekonst som utövas av läkare som är utbildade i den senaste forskningen gällande människokroppen, förtrycker alternativmedicinen. De menar att den känner sig hotat - tror jag jag lyckades utläsa. De menar, och de vill, och hoppas, och tror att det är en bra idé, att alternativmedicinska metoder skall gäras »rumsrena» och släppas in som faktiska metoder för att bota sjuka. Här blev jag rädd - väldigt rädd.

Forskning är populärt att slänga sig med - de vill ha mer forskning på det: det funkar ju - det är bara att forska tills man kan bevisa det. Samtidigt anklagas läkare för att inte vilja se det uppenbara. Nä? Men lägg av! Läkare använder inte metoder som inte är framforskade och när det kommer en bättre metod, en metod med bättre effekt, bevisad av vetenskap, börjar den användas i stället för den gamla, sämre metoden.

Homoepati finns det inga bevis för att det skulle funka - och nej, historier om hur Lenas mamma blev botad från sin reumatism eller hur Prins Eugens dotterdotters hund slapp sin allergi är inte bevis - hur fan kan man ens påstå att läkare skall få skriva ut sådant? Vill man att läkare skall skriva ut placebo: be dem skriva ut vitamintabletter. Deus meus, läkare skriva ut saker som det inte finns några bevis för att det - jag är mållös. Ta en klunk havsvatten så blir du frisk!

Ofta använder man argumentet att jo, den här metoden, den, den är gammal och kinesisk och har flera hudnra år på nacken, sörru, hur kan det var fel? Quod medicina non sanat, ferrum sanat, quod ferrum non sanat, ignis sanat. Så lär tydligen rommarna ha sagt. Det inte medicinen botar, botar kniven, det inte kniven botar, det botar elden. Ja, man brände folk med brännjärn - sår mestadels. Vill vi tillbaka dit? Nej. Hur många skulle egentligen vilja bli botade à la humoralpatologi? Vätskeläran (som givit upphov till fina ord som humor, humör, hetlevrad, melankolis, flegmatiker etc.) är ju gammal och på hittad av en gammal grek.

Så, vem vill se alternativmedicinare som utför åderlåtning? Åderlåtning är mys! Och kalla bad, kalla bad är också mys. Om man är förkyld skall man dricka varmt och gärna sola: då är man kall, vattnig och slemmig. Man skall snyta och hosta upp och ut slämmet (undrar om man skall onanera ut slem också?). Man skall inte äta fisk (kallt, vattningt, slemmigt) eller ära soppa (blött, vattnigt) eller sallad (kallt). Varma tjocka grytor och varma stekar och köttstycken! Det är förkylningsmat.

Kort och gott: folk som är för alternativmedicin som homoepati och andra obevisade metoder är antivetenskapliga - och det är farligt. Jag vill då definitivt inte få energimassage, kristallterapi och dyrt vatten med någon molekyl gud vet vad (homoepati) om jag får cancer.

Er tillgivne,
Hampie

I en vild diskussion, en sådan där som bara kan uppkomma sent på kvällen på ett Internet-forum där man diskuterar lite sådär lagom seriösa saker, insåg jag hur sjukt pretentiös när jag svarade på frågan om huruvida jag fann böcker på engelska eller svenska bäst när jag »bara ville läsa en bok». Mitt svar var, och det är detta jag verkligen känner visar en del av mig som är så extrem att jag inte trodde fanns, ja det var: »Jag vill aldrig ›bara läsa en bok›.» Det skrivande insåg jag att jag aldrig läser böcker för nöjes skull längre. Jag läser för att lära mig saker och för att jag tror att det på något sätt skall komma att vara till gagn - eller gör jag det? Tyckte jag inte att boken jag läste om rekonstruerande språkforskning var kul? Jag vet inte. Jag vet inte.

Hur som haver så läser jag Äcklet av Sartre just nu. Det gör jag endast för att någonting djupt innuti mig säger, skriker och envetet påminner mig om att: Sartre, ja honom skall man banne mig nog fan ha läst! Så blev det: Äcklet ligger i väskan min och läses på bussen till och från latinlektionerna.

Frågan är då: vilken är nästa bok som man banne mig borde ha läst? I tre, ja hela tre, sekunder tänkte jag: Bibeln! Men sedan tänkte jag om. Mormons bok, ja från den där Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, som jag dessutom har - den står där i bokhylland med fint blått skinnliknande band och guldtext på, skulle jag kanske ta och läsa den? Nej. Nej, nej, nej, nej! Någon annan gång kanske, men inte, inte nu. Men vad?

Jag vänder mig till er, kära läsare, ni få som står ut med mina långa meningar, er vänder jag mig till: vad skall jag läsa för böcker härnäst? Och nej, det blir definitivt inte Strindberg - honom vägrar jag.

Er tillgivne,
Hampie

Eftersom jag lovade:

Dagens outfit

Förkläde, Delicato

T-shirt, Indiska

Jeans, Cheap Monday

Accessoarer: philadelphiaost, hamburgerdressing, digitalkamera

Förlåt, förlåt. Jag har lovat att gästblogga i säkert en vecka nu men tiden räcker bara inte till. Sen vill jag ju faktiskt ha något att säga när jag väl bloggar också och, ja, det har jag inte. Trots att jag försökte övertyga min syster om att blogga oftare (»VARJE CHAILATTE ÄR VIKTIG!!!») kan jag inte tvinga mig själv att göra det.

(Å andra sidan kan jag ju alltid skriva om hur latte över huvud taget är ett substitut för människor som helst av allt vill ha en nappflaska med varm mjölk. KOM IGEN. Ska man dricka kaffe så dricker man kaffe, inga fjamsiga jättekoppar med mjölkskum. Jag var sötsugen för några veckor sedan och beställde, i min idioti, en pumpkin spice latte på Starbucks. Förlåt mig nu men fy fan i helvete, vad äcklig den var - tänk er skummad pulvermjölk med typ sirap i. Brrrr. Till råga på allt så har chailatten som jag hatar extra mycket spritt sig värre än den senaste rödamattantrenden bland bloggarna jag läser. Jag går upp på morgonen, slår på datorn och möts av tre taskigt mobilfotade chailattar med »ÅH vilken mysig chailatte jag drack idag!!!! :D» DET ÄR INTE KAFFE. MAN FÅR INGA VUXENPOÄNG AV ATT DRICKA CHAILATTE. CHAILATTE ÄR INTE DET NYA SVARTA. AGH.)

Eh… hoppsan, det blev visst lite längre än jag tänkte. Nästa gång lägger jag upp en bild på mig själv i kebabförklädet som kompensation. :)?

På återseende,
Josefin

Läsande den enorma mängd text som numera utgifves och publiseras uppgår det för en som ett själfklart faktum: konjunktifven är döende. Denna sista rest af vår förut så rika morphologi ersättes numera av ungdomen med preteritum indaktiv eller en omskrifning med hjälpverbet skulle. Nyanserna vi en gång hafva haft försvinna och qvar stå vi utan den vackra konjunktifven.

»Konjunktif, hvad är detta?» fråge sig den hvise. Jo, det skall jag berätta att konjunktifven är det modus med hvilket vi uttrycka en osäkerhet eller en önskan. Vi göra det i dag endast med ett fåtal verb, t.ex.: att vara, att blifva, att få, att veta, att leva, att (väl)signa. Dessa kännen I kanske igen i uttryck så som »det vore bra», »om jag ändå bleve frisk», »finge jag bara pengar», »det vete Fan» eller »lefve Konungen». Förut, kära läsare, använde man dessa former tillsammans med alla verb. Huru skapar man då dessa konjunktifformer af verb och huru fungera de?

Att göra dem är enkelt: man tager ett e och man sätter det på verbet i fråga. När det gäller presens använder man infinitiven men ersätter det finala a:et med ett e och när det gäller preteritum tar man preteritum pluralis och ersätter det finala o:et med e.

Konjunktif uttrycker som jag tidigare sagt en önskan eller ett slags osäkerhet. Indaktif uttrycker ett påstående emedaan konjuntifven färgar verbet.

I kunnen omöjligen hafva undgått den stafvning, hvilken jag använder. Det är ett försök att efterapa den stafvning som var allmänt rådande innan år 1906. De saker som kännetecknar denna reform äro att ljudet v stafvades på fler än ett sätt: med v, med f, med fv och med hv. När reformen igenomdrifvits kommo alla dessa att stafvas med v.

När det gälla verben finnes det en sak som dog ut allderles nyligen: pluaralisformer af verb. Huru länge vare det inte sedan vi sågo dessa kära och familjära o:n i slutet af starka och oregelbundna verb i preteritum pluralis? Äro, var är du? Att dessa inte uttalats sedan 1600-talet hafver inte med saken att göra.

Vi gå mot en dyster framtid, en framtid då man tager bort språkliga egenheter, hvilka inte äro sfvåra utan bara udda, för att ändock behålla den absurta stafvning vi ändå redan hafva. Af blef av, hvit blef vit hafver blef har men sig, mig, dig, och samt mången andra underliga ord fingo alla hafva sin stafvning i behåll.

Eder tillgifne,
Hampie

Jag vill bara notera att detta inlägg skall läsas med glimten i ögat och inte som något helt och hållet seriöst. Jag bryr mig förvisso om konjunktiven men jag anser mig inte vara någon expert på dess användande. Appropo gallamstavningen var det en kul idé jag fick - den innehåller säkerligen väldigt många fel då det är näst intill omöjligt att hitta guider för hur man skrev och hur man böjde verb på den tiden. Hittas något fel skulle jag dock glädjas enormt av att få reda på hur det egentligen skulle ha varit.