Hampies dagbok

Det var en gång en pojke som under sin 19-åriga livstid aldrig hade haft sex men som därom inte brydde sig speciellt; varför skulle han, varför skulle jag? Skall jag skämmas över att vara orörd, skämmas över att vara oskuld och att jag ännu har min svendom kvar? Varför skulle jag?

De flesta man stöter på antar att någon med 19 vintrar i bagaget skall, om än en gång, sysslat med det som angår Afrodite - men så icke. De flesta, de blir förvånade. De flesta, de ställer en följdfråga eller drar till med ett moraliskt färgat påstående. Det är ett par klyschor som återkommer:

1. Nej men fan vad jag är avis, vad cool du är som står emot! Jag beundrar verkligen att du är avhållsam
2. Men stackars dig! Åh, jag tycker verkligen synd om dig: vore verkligen bra om du kunde få ett ligg.
3. Haha, jävla tönt!
4. Åh, men det är lätt fixat! Jag hjälper gärna till, höhö. Dessutom är det så sött/sexigt med oskulder.

Varför, åh varför, skulle det på något sätt göra mig beundrandsvärd, avundsvärd och renare, skärare, bättre än någon annan för att jag inte haft sex? Är detdåligt att ha sex? Nedsmutsande? Händer det något med en? Tja, inte vad jag vet! Varför skulle jag då förtjäna beröm för det hela? För guds skull: jag vill inte ha beröm för att jag inte haft sex. Jag har ju faktiskt inte gjort något. Jag luktar, jag känner doften av gammal kristen moral som stinker lång väg: fy för sex, usch för promiskuitet. FY!

Jag tycker inte synd om mig: jag har en helt neutral inställning till min svendom. Det är inget jag grämmer mig över och det finns ingen anledning till att någon annan skall göra det heller. Jag tror inte att mitt liv drastiskt skulle förändras till det bättre av ett ligg - och jag bryr mig inte heller. Det är inte så att jag inte, om det nu vore en stark önskan hos mig, skulle kunna få ha sex om jag ville utan bara det att det inte blivit så: jag har inte kännt för det, jag har haft andra saker, som för mig varit viktigare.

Jag känner ingen skam: varför skulle jag det? Jag tycker inte det är något att skämmas över och att försöka bedyra något sådant känns som ganska pubertal och fåning tankegång knappt värd att ens diskuteras.

Erbjudanden som sex är faktiskt till viss del väldigt smickrande - men de utgår ändå ifrån både 1 och 2. Man är en stackars liten oskändad, ren och skär liten stackare som inte fått njuta av Eros’ lustar och som självfallet måste räddas ur detta allderles vedervärdiga förhållande.  Tack för erbjudandet - men det är inte synd om mig, och jag bajsar precis som alla andra.

Blev inte så långt som jag trodde det skulle bli - men det är bra. Det är så tråkigt, så självklart att jag inte kan få ur mig mer angående det. Och nej, jag ämnar inte leva i celibat.

Er tillgivne,
Hampie

Eftersom Hampie redan har pissat in sitt revir vad det gäller julen (ledtråd för den läsare som inte minns allt från september: Hampie älskar jul) tänkte jag kontrastera med en annan synvinkel.

[Varning: följande text innehåller julhat samt nedsättande uttryck om tomten. Känsliga läsare varnas.]

Min familj har en legendarisk julhatare (min morbror) som är så avtänd på julen att han frivilligt arbetat hela helgen för att slippa undan. På julfotografier återfinns han inte sedan 1977 eller något liknande – jag minns inte årtalet exakt men det är samma år som mellanölen avskaffades; detta vet jag därför att han har en påskgul T-shirt med texten ”BEVARA MELLANÖLEN” på sig på bilden. Väldigt mycket julstämning. Mina morföräldrar var likt drottning Victoria inte roade. Hursomhelst, trots att jag inte är släkt i rakt nedstigande led med min morbror har det under min uppväxt visat sig att jag är minst lika anti-tomte som han.

Där andra trivs med julmusik och julklappsinslagning får jag ångest och svettningar. Många tycker att det är mysigt att baka pepparkakor, rulla köttbullar och göra annan mat som hör julen till – jag har haft ”KÖTTKVARN I MÄNNISKOSTORLEK” på min önskelista sen mina tidiga tonår. Julpynt är den nionde kretsen i helvetet. Min familj går inte till några överdrifter men trots det har vi tre lådor med en massa små jävla tomtar. Och varenda liten tomte är helt speciell och har sin egen lilla plats och om man så mycket som flyttar på ett saltkar under de sex veckor – sex! veckor! - som krafset är framme blir man skuldbelagd till tjugondag Knut. För att inte tala om den innerliga frid man avnjuter när man går upp kvart i sex en svinkall decembermorgon och möts av ett :)-ansikte i badrumshörnet.

Sammanlagt har nog julen gett mig mer barndomstrauman än låg-, mellan- och högstadiet tillsammans. Den snabbtänkte läsaren kan ju räkna ut hur många veckor det är jul och hur många veckor jag tillbringade i grundskolan och jämföra de båda siffrorna. Ångestfaktorn är alltså åtminstone fem gånger så hög under julveckorna.

Julhandeln är faktiskt något jag kan leva med – förutsatt att den är avklarad innan Allhelgona därför att efter Allhelgona julpyntas alla butiker. En helt vanlig shoppingrunda blir då kantad i rött och glitter och köpcentrumen förvandlas från vanliga upplysta affärer till ett mardrömsliknande apokalypsscenario där en massmördande dragqueen har dragit fram och förintat alla spår av intelligent liv. Lyckligtvis har jag en liten familj och behöver inte julhandla särskilt mycket, Gud vare lovad, för vore jag tvungen att ge mig ut i nämnda mardrömsliknande apokalypsscenario fler än en gång skulle min terapeut kunna köpa sig ytterligare ett hus i Malibu.

Jullov är också en källa till ångest och livskris: när man ätit upp allt godis (och fått hål i tänderna samt diarré) sitter man där. Under presentpappret ligger tre olika stickade sockor och typ pinnar att peta sig i öronen med. De böcker man fått i julklapp är utlästa före lunchen på annandagen och sen sitter man där. Nyårsafton är den enda gången man går ut ur lägenheten och då blir det som att man försöker klämma in en veckas liv under tjugofyra timmar - ”jag måste göra något!!!!!” - och sen vaknar man upp på nyårsdagen, med ett helt oförstört långt år framför sig som ett orört snöfält, och man vet att allting är redan försent. Antingen minns man allt man gjorde kvällen innan eller så gör man det inte, och vilket det än är så har man inlett ännu ett år med att stirra upp i taket och vilja dra lakanet över huvudet. Och det är fortfarande en hel vecka eller mer kvar innan skolan börjar och när man väl kommer dit pratar alla bara om vad som hände i julas och haha, har du fått några julklappar i år då, hahaha och man hoppas bara att det ska ta slut någon gång, att snön ska smälta och barren ska ramla av granen och att solen ska börja gå upp vid en anständig tid igen men det händer aldrig.

Det finns en sak som är bra med julen och det är att den bara inträffar en gång varje år. Och den här låten: http://www.youtube.com/watch?v=FVe-5JrmckM

Den beskriver allt man behöver veta om julen. Nämligen att vi kommer att dö allihopa.

För övrigt vet jag inte alls vad som menas med begreppet ”bloggtorka”. Jag tror faktiskt inte ens att jag har sett det ordet på vykort.

Puss och kram,
Josse

Hello, raringar därute. Som vanligt är jag hemskt ledsen över att jag inte bloggar oftare och yada yada yada, ingen bryr sig om det där. Nu har jag dock en timme över och tänkte inte uppdatera er om vad som hänt i mitt liv sen sist (ledtråd: ni skulle dö av uttråkning. Det intressantaste som hänt mig sedan jag bloggade sist för typ en månad sen är att min högerarm har blivit lite tjockare tack vare att jag hyvlar sådana enorma mängder ost på jobbet). Nej, jag tänkte skriva om något jag funderat över ett tag – hur roligt är det att vara rolig egentligen?

Jag har alltid fått höra att jag är rolig. Jag tycker i alla fall att jag är jävligt rolig (jag är en sån där tragisk människa som läser gamla dagboksinlägg från när jag var femton och emo och fortfarande tycker att skämten är kul). Vad som är roligt kan ju vara väldigt individuellt – en del människor skrattar inte åt någonting, en del människor tycker att andras smärta är vansinnigt kul, och en del människor gillar Björn Gustafsson. Vad vi kan fastslå här är alltså att jag tycker att jag är rolig, och att en del människor tycker att jag är rolig och har sagt det till mig. Det betyder ju inte nödvändigtvis att alla i hela världen tycker att jag är rolig. Så meningen ”jag är rolig” är inte över huvud taget objektiv. Det är en bild jag har fått av mig själv, dels tack vare mig själv och dels tack vare andra.

För er som kanske inte känner mig blir det här kanske en väldigt konstig historia, men jag ska göra så gott jag kan för att ni ska hänga med ändå. Eftersom jag alltid har fått höra att jag är rolig och eftersom ”rolig” är en positiv sak att vara (alla människor vill kanske inte vara roliga själva, men alla människor vill ha roligt) är det ganska självklart att jag strävar efter att vara rolig. Åtminstone för det mesta. Jag vill ha roligt och det är roligt när jag är rolig. (Gode Gud, ordet ”rolig” känns inte som ett riktigt ord längre och jag är inte ens halvvägs. Vad har jag gett mig in på?) Det var kanske värre med det när jag var yngre och hade en personlighet som inte var huggen i sten (tro mig, det fanns en sådan tid. Det var ungefär fem minuter i åttan). Nuförtiden är det nog lite annorlunda. Men vad jag vill komma till är det här – om man ständigt känner att man, av olika anledningar, behöver vara kul – antingen för att få omgivningens uppmärksamhet och beundran, eller för att man själv känner sig mer lyckad då – hur kul är det? På en skala?

Just den här pressen, eller det här behovet om man så vill, kanske är just det som gör att det suger att vara rolig. Jag kan säga något på fullt allvar och mina kompisar tror att jag skojar, just därför att jag alltid skojar. Det har nått den nivå där jag driver med allt, till och med mitt eget brustna hjärta (det var för övrigt en lyckad historia). Att vara rolig har helt enkelt blivit mitt sätt att hantera precis allt – vore det smärta, ilska, sorg eller vilka andra motgångar som helst.

Har det lett till något bra, då? Har jag haft ett roligt liv? Det är en bra fråga. Jag har i alla fall haft ett liv med allt vad det innebär av bra grejer och dåliga grejer. Jag har haft en jävla massa kul, hittills, och jag planerar inte att sluta med det i första taget. Och oavsett var jag har befunnit mig, i vilken situation jag än hamnat, så har jag, någonstans inom mig, kunnat finna en liten jävel med en ironisk kommentar. Ibland lättar det på stämningen. Ibland leder det till att man blir utslängd från Gröna Lund. Och ibland har det som sagt lett till att ingen tar mig på allvar.

Man kan nog säga att jag blivit beroende av den bekräftelse jag får, både från andra och från mig själv, genom att vara en rolig prick. Och om priset jag får betala för att upprätthålla den självbilden är att inte bli tagen på allvar (och att bli utslängd från Gröna Lund), då kanske det är värt det. Det är kanske inte det sundaste sättet att leva. Men i slutändan dör vi ju allihopa och då kan man ju lika gärna skratta som gråta.

För övrigt, om killen som kallar sig Anders läser det här, så har jag ett budskap till honom:

Whatever happened to the funky raves?

A generation lost in pace?

Wasn’t life supposed to be more than this?

In this kiss, I’ll change your bore for my bliss

Nu ska jag kolla hur osund resten av bloggvärlden är. Önskar alla en god natts sömn för det tänker jag ha.

Puss och kram,
Josse

Tentan skriven och efter denna omåttliga stress jag tvungits erfara  tiden därförinnan kände jag mig frikostig nog att unna mig något, en upplevelse, något jag sällan roar mig med: film. Filmen Shortbus (eller Kortbussen, som jag av språkpuristiska och allmänt nördiga skäl hellre kallar den, eller inte) blev den film jag kom att unna mig och detta efter att jag hört en del bra om den samt läst att den skulle vara originell och nyskapande - ja, ni vet, sådant som skrivs på kultursidor mest hela tiden.

Filmens huvudhandling, skulle jag vilja påstå, är Sophias (eller Sophie, eller kanske stavas det med f? Skit samma, ni fattar vinken; och ärligt - vem bryr sig att lära sig namn på karaktärer i filmer ordentligt?), en sexterapheut, sökande efter att få uppleva en orgasm (och ja, det skämtas om det där roliga med att hon är sexterapheut och inte haft orgasm, duh?) och hur hon efter en misslyckad konsultation med ett killpar, med deras hjälp, kommer i kontakt med sexklubben Shortbus; allt detta i new york, det poängteras ett flertal gånger och verkar vara väldigt viktigt, av någon anledning.

Utöver ovan nämnda har filmen även ett par bihandlingar - men det känns som att sabba alla roliga överaskningar om jag skall berätta om dem - och det vill jag ju inte. Ungefär nu tror jag att det kan vara på plats att titta på trailern till filmen, så här är den:

Filmen har autentiska sexscener, det skall sägas, för att sätta på den om man har en filmkväll med familjen kanske inte är världens hit då första scenen är en man som ligger i ett badkar och filmar sig själv kissande i det. Just när man ser den scenen förstår man den inte heller och även om jag aldrig riktigt kom undefund med vad i helvete dess syfte var, får man en aningen bättre förståelse för den kissande mannens beteende längre fram i filmen. Innan han pinkar så betraktar han en stund penisen sin flytande i batkarsvattnet och därav titeln till dagens inlägg.

Shortbus är, om än dess aningen explita innehåll och utförande, en sevärd film. Den giver upphov till många nya tankegångar. Om man tänker längre än näsan räcker inser man dessutom att det inte är konstigare att skådespelarna har sex på riktigt än att de gråter på riktigt, äter mat på riktigt, eller dylikt, i en film. Framförallt tycker jag att filmen var otroligt rolig - det är till trots en dramakomedi. Och Josse: musik från The Ark är med två gåner i filmen!!!

Er tillgivne,
Hampie

Jag tycker om nörderier - ibland även nördar - och just nördigheter skall gärna vara extrema på något vis, liksom inte att man har sett på Starwars ett par gånger och tyckt om filmen eller faktiskt tyckte om Härskarringentriologin, nej, jag menar saker som att översätta Game Boy-spel till latin eller ett konsekvent användande av semikolon. Döda språk är sjukt nördiga - typ latin, klassisk grekiska och bibelhebreiska - men språk som var döda redan på  romarnas tid är ännu dödare (oh, oh, oh - jag komparerar ett okomparerbart adjektiv; kan man göra så? Watch me!) och det var tack vare Ola Wiklander jag upptäckte deras existens (eller tack vare språken jag upptäckte Olas existens?).

Ganska nyligen efter det att den kom ut, när det var har jag glömt, läste jag I döda språks sällskap, skriven av ovan nämnde herr Wikander. Nu har jag läst den säkert sju eller åtta gånger. Säger det något om mig och mina intressen eller om Ola och hans sätt att skriva? Jag har ingen aning. Kort sagt tycker jag det är en bra bok. Ett i sänder går han igenom en radda ganska döda språk och skriver lite om dem, lite realia, lite annat och sist i varje kapitlet finns ett textstycke på vardera språk (dock, till min besvikelse, transkriberat).

Som den skriftspråksnörd som jag är så är det väl en liten detalj, i en parentes nyss nämnd, som jag skulle ha velat se: hur språken egentligen skrevs och inte den våldtäkt på det latinska alfabetet som de flesta fonetiska transkriptioner innebär. Nåväl, det är alltid kul att lära sig nya söta ord som lugal och šarrum. Vad de betyder? Läs boken.

I år kom Ola ut med ännu en bok som giver språkligt lagda nördar nattlig sädesutlösning: Ett träd med vida grenar. Boken handlar om PIE (protoindoeuropeiska) och hur man med språkliga jämförelser av gamla indoeuropeiska språk (jag förutsätter att ni vet vad det är, gör ni det inte är ni inte allmänbildade nog och bör genast söka er till Wikipedia [även om jag generellt sätt inte tycker om Wikipedia så vet jag artikeln om just detta duger] eller Nationalencyklopedin och ta reda på det, bums!) kan rekonsturera hur orden med all säkerhet skulle kunna ha sett ut innan språken, melan vilja man jämför, delade upp sig. Till min stora besvikelse har denna bok inte samma dimensioner som I döda språks sällskap. Det är trist.

Nåväl. Boken var intressant och det var kul med lite surt bläng på de söta nazisterna som missförstått hela grejen med arier och sådant. Gällande det språkliga så var det också ganska kul. Men det lite mystiska gammaldagsa och coola som ofta ligger som ett sephiatonat skimmer över gamla språk lyser med sin frånvaro och PIE känns mig väldigt … det skriker matte om det helt enkelt (inte en pik mot boken detta, utan mer ett konstanterande om att jag inte tyckte PIE var fullt så kul som jag trodde det skulle vara). En hel del saker är dock väldigt rolig kuriosa som dåtidsformers omljud och att vårt och är besläktat med den latinska enklitiska partikeln -que. Nåväl: alla upphöja siffror i PIE till trots är boken väldigt intressant och läsvärd, om än inte lika rolig som I döda språks sällskap; jag rekommenderar den starkt.

Nu tappade jag nog bort mig lite, tror jag. I vilket fall som helst kan jag väl även passa på att rekommendera Olas söta blogg som skriver om lite språkliga underligheter i både döda och levande språk, samt några vars existens man inte visste om. Du hittar den här.

Er tillgivne,
Hampie