Årskrönikan -08
Wednesday, December 31st, 2008Kära läsare,
ännu ett år oss passerat och nu försvunnet för att sakta men säkert ta sin plats i histsorieböckerna; de vill säga de delarna av året som för andra i framtiden kommer vara intressant – men sådant skall jag inte ödsla tid på att avhandla här i mitt lilla utrymme på den världsvida väven, nej, här skall det skrivas om mig, mitt liv och hur saker påverkat mig, i alla fall nu.
Vad har hänt? Vad har Hampie låtit ta sig för och hur har han ändrats, har han det? Därom är det egentligen ingen som bryr sig, men det är ju inte väsentligt, för jag drivs av en enorm skrivarglädje och ett behov av att vika ut mitt liv och min person för allmän beskådan, eller inte, eller typ, eller något. Nåväl, låt oss börja. Året börjar i januari, då är det kallt, då gick jag fortfarande i gymnasiet – det känns som om det var evigheter sedan. Jag kommer inte ihåg ett smack om det. Jag hoppar till sommaren, omedelbart.
Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss spy på den också? Jag tog studenten som det heter i folkmun (men ingen har gjort det sen säkert två skolreformer tillbaka i tiden) och allt det där. And let me tell you! Snacka om att hela det där tjofräset är överskattat! Det var inte kul för fem öre och det lämnade mig med ett stort hål i mig och en massa, massa metafysisk ångest. Jag fick fina presenter i alla fall, de var bland annat en hamburgerpress; man tror inte att man kan komma att behöva en sådan, men tro mig, och fråga Josse, när jag säger att, hamburgerpressen då, är ett eminent stycke husgeråd.
Sommaren blev varmare och varmare och jag njöt och sörjde mitt absolut sista sommarlov (det vattnar sig i ögonen nu när jag skriver om det). Sommarlovet kantades av mig försökande bli av med min folkskräck, söderte i mängder, och mig snyftande till Suzzie Tappers ‘Det finns mirakel’. Jag lyssnade på låthelvetet dygnet runt i en jävla månad. Bura in kärringen, borde vara olagligt att göra folk beroende så!
Morfar dog efter att ha legat i sin säng och i princip väntat på döden hela våren. Må han vila i frid. Han fick som han ville: han fick dö hemma. Därtill fick jag även besöka min första begravning: de är inte roliga, begravningar, och det är skrämmande att se vuxna gråta som treåringar. Gråt smittar, sorg smittar, och vore det inte för att jag i den juvenila anda jag nu lever skulle försöka vara vuxen och med våld höll tillbaka mina tårar skulle mina ögon också bli sådär rött svullna, mina kinder också sådär rött randiga, som alla de andras som grät.
För alla som inte redan förstått det är Josse en underbar människa och just dagen före begravningen var hon hemma hos mig när vi städade inför mottagningen som skulle vara efter ceremonin i kyrkan och denna lilla ängel till brutal kvinna stannade tills klockan sent och städade, bakade, och agerade som allmänt uppmuntrande (vilket hindrade min själva familj från att döda varandra).
En användare på ett forum som jag hänger på som jag aldrig vidare konverserat med eller så ville ha besök, i Sundsvall, så varför inte tänkte jag, och med lite tjat så satt jag (ett par dagar innan begravningen) på en buss till Medelpad. Jag visste inte var Sundsvall låg innan jag bokade biljetten, jag visste inte, jag visste verkligen inte, verkligen verkligen verkligen inte, att en utsikt kunde vara så tråkig. Den var träd. Jag hatar skog. Sundsvall var för övrigt en bra jävla tråkig stad faktiskt och jag kan nästan förstå varför man knarkar ned sig när man bor där. Max, hambugerrestaurangen, suger den med.
Hem kom jag, kissnödig som få, trött som få, och med en äckelkänsla i magen som inte ville släppa till att två dagar senare vara med om en begravning. Begravningar och Sundsvall suger.
Till hösten började jag läsa latin vid SU och sen blev det jul, det är verkligen så det känns, alla dagar blev lika dana och timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, så rann tiden genom mina fingrar utan att jag fick något uträttat. Nu sitter jag här med flera sidor på latin att läsa, stressad som få, och vet varken in eller ut. Men, men, men! Skam den som ger sig! Skam den som ger sig lyssnande till Dolly Parton.
Umgängesmässig så har det blivit något ensammare för lilla mig i och med att tvånget gymnasiet inte tvingar människor in mig på livet längre så. Evve, nära vän och följeslagare gymnasiet genom, försvann för att studera vettiga saker i Örebro. Andra drog hitan och ditan, och här satt jag kvar i Stockholm, och sitter. Josse och jag lyckades dock återuppta kontakten (vi gick i lågstadiet tillsammans) efter ett par påspringanden på busshållpatsen och Josses extrema behov av att låna en dator med Internet, samt ett par boklån. Tänka sig, man vet aldrig vad som kan hända!
Sammanfattningsvis kan jag faktiskt inte säga ett jävla datt. Nu kom min bror hem, undrar om han är på bra humör? Nåja. Jo, nej, nej.
Vad lovar jag inför nästa år? Jag skall förhoppningsvis bli en bättre människa, dricka en massa grönt te, meditera, plugga i tid och schemalägga allt och alla, eller så blir jag fet och får leva på socialbidrag. Jag hoppas på det förra.
Er tillgivne,
Hampie
