Wikanderbokskritik
Jag tycker om nörderier - ibland även nördar - och just nördigheter skall gärna vara extrema på något vis, liksom inte att man har sett på Starwars ett par gånger och tyckt om filmen eller faktiskt tyckte om Härskarringentriologin, nej, jag menar saker som att översätta Game Boy-spel till latin eller ett konsekvent användande av semikolon. Döda språk är sjukt nördiga - typ latin, klassisk grekiska och bibelhebreiska - men språk som var döda redan på romarnas tid är ännu dödare (oh, oh, oh - jag komparerar ett okomparerbart adjektiv; kan man göra så? Watch me!) och det var tack vare Ola Wiklander jag upptäckte deras existens (eller tack vare språken jag upptäckte Olas existens?).
Ganska nyligen efter det att den kom ut, när det var har jag glömt, läste jag I döda språks sällskap, skriven av ovan nämnde herr Wikander. Nu har jag läst den säkert sju eller åtta gånger. Säger det något om mig och mina intressen eller om Ola och hans sätt att skriva? Jag har ingen aning. Kort sagt tycker jag det är en bra bok. Ett i sänder går han igenom en radda ganska döda språk och skriver lite om dem, lite realia, lite annat och sist i varje kapitlet finns ett textstycke på vardera språk (dock, till min besvikelse, transkriberat).
Som den skriftspråksnörd som jag är så är det väl en liten detalj, i en parentes nyss nämnd, som jag skulle ha velat se: hur språken egentligen skrevs och inte den våldtäkt på det latinska alfabetet som de flesta fonetiska transkriptioner innebär. Nåväl, det är alltid kul att lära sig nya söta ord som lugal och šarrum. Vad de betyder? Läs boken.
I år kom Ola ut med ännu en bok som giver språkligt lagda nördar nattlig sädesutlösning: Ett träd med vida grenar. Boken handlar om PIE (protoindoeuropeiska) och hur man med språkliga jämförelser av gamla indoeuropeiska språk (jag förutsätter att ni vet vad det är, gör ni det inte är ni inte allmänbildade nog och bör genast söka er till Wikipedia [även om jag generellt sätt inte tycker om Wikipedia så vet jag artikeln om just detta duger] eller Nationalencyklopedin och ta reda på det, bums!) kan rekonsturera hur orden med all säkerhet skulle kunna ha sett ut innan språken, melan vilja man jämför, delade upp sig. Till min stora besvikelse har denna bok inte samma dimensioner som I döda språks sällskap. Det är trist.
Nåväl. Boken var intressant och det var kul med lite surt bläng på de söta nazisterna som missförstått hela grejen med arier och sådant. Gällande det språkliga så var det också ganska kul. Men det lite mystiska gammaldagsa och coola som ofta ligger som ett sephiatonat skimmer över gamla språk lyser med sin frånvaro och PIE känns mig väldigt … det skriker matte om det helt enkelt (inte en pik mot boken detta, utan mer ett konstanterande om att jag inte tyckte PIE var fullt så kul som jag trodde det skulle vara). En hel del saker är dock väldigt rolig kuriosa som dåtidsformers omljud och att vårt och är besläktat med den latinska enklitiska partikeln -que. Nåväl: alla upphöja siffror i PIE till trots är boken väldigt intressant och läsvärd, om än inte lika rolig som I döda språks sällskap; jag rekommenderar den starkt.
Nu tappade jag nog bort mig lite, tror jag. I vilket fall som helst kan jag väl även passa på att rekommendera Olas söta blogg som skriver om lite språkliga underligheter i både döda och levande språk, samt några vars existens man inte visste om. Du hittar den här.
Er tillgivne,
Hampie