Hampies dagbok

(Följande inlägg innehåller mer än det rekommenderade dagliga intaget av dumhet samt nästan inget av min ångest. Bra, va?)

Satt på bussen häromdagen på väg till kebabstekningen och roade mig med att shuffla musiken i min MP3-spelare. Det var roligt och lite nostalgiskt och jag ökade säkert på både min tinnitus och min tid i skärselden men det var det värt. Hursomhelst kom det upp en låt jag inte kunde placera på rak arm men som hade ett väldigt vackert intro med fiol.

Tittade på MP3-spelaren och såg att det var Vivaldi, och insåg att det måste ha varit stycket jag lärde mig spela inför min examenskonsert i Nacka Musikskola i våras.

Jag började i Nacka Musikskola när jag var sju år gammal. Alla ettorna i min och Hampies skola fick välja mellan att spela cello eller fiol (Hampie tillägger: jag valde ingenting). Jag valde fiol mest för att jag inte visste hur en cello såg ut (ett ovanligt övertänkt beslut av en sjuåring men så visar det ju bara på min enorma intelligens och analytiska förmåga redan i tidig ålder).  Hursomhelst var det en fin tid. De flesta musiklärarna var väldigt snälla och vi hade för det mesta kul. (Däremot kan jag av erfarenhet säga att oavsett hur roligt en stråkorkester bestående av sjuåringar har så låter det för jävligt.) Senare under skolåren slutade de flesta att spela men tillräckligt många fortsatte (däribland jag) för att jag fortfarande skulle få ut något av det.

Jag har spelat i en fyra-fem olika ungdomsorkestrar och faktiskt till och med spelat på Konserthuset en gång. Jag har tillbringat timmar både hemma och borta med att repetera och öva och stämma. Jag har klottrat i noterna och stört dirigenten och klagat över för korta matraster under konserterna. Jag tyckte att det var så roligt att jag spelade genom hela min skolgång inklusive gymnasiet.

Den 23 april i år tog jag examen i Nacka Musikskola med Vivaldis tredje konsert i A-moll för två violiner (allegro). Och låt mig bara säga en sak - jag har aldrig övat så fruktansvärt mycket på en enda låt. Vivaldi skriver låtar som om tonerna skulle ta slut imorgon och han vill använda upp så många som möjligt så fort som möjligt. Jag slet med den där konserten flera timmar om dagen i månader. Det slutade med att jag tejpade upp noterna på väggen så att jag skulle slippa slösa tid på att veckla upp notstället och kunna öva mer. And I have the pictures to prove it:

Och nu, knappa sex månader senare? Hur har all den här klassiska musiken påverkat min uppväxt och min musiksmak? Den borde rimligtvis vara ganska kultiverad, eller?

Så här ser favoritlistan ut i min MP3:

Opening - Linkin Park

My,Dsmbr - Linkin Park

Ntr/mssion - Linkin Park

Dirt off your Shoulder/Lying from you - Linkin Park & Jay-Z

Points of Authority/99 Problems/One Step Closer - Linkin Park & Jay-Z

Womanizer - Britney Spears

Piece of Me - Britney Spears

… Ja. Så var var vi någonstans? Min kultiverade musiksmak?

(Seriöst? Linkin Park?  Varför är jag en sån evig tonåring?)

För övrigt köpte jag nya skor idag:

Och med denna dos av ytlighet lämnar jag er att kontemplera era fortsatta liv, kära läsare.

Puss och kram,

PS. Accessoarer: nudelsoppa, stearinljus, efterblivet försök att se ut som en människa och inte en massmördare. MODEBLOGGSTILEN ÄR OSTOPPBAR HA HA HA HA HA HA HA

PPS. Jag ville göra HA HA HA rött men vet inte hur man gör. Jävla WordPress.

PPPS. Kom på det. As you were.

PPPPS. DET SYNS INTE I PREVIEW!!!!!!! HAMPIE!!!!!!!!!!!!!! :OOO

PPPPPS. Orka.

(Hampie tillägger: jag fixade det.) 

Tags: åttiotalistisk egofixering, dålig smak, gästskribent, klassisk musik, musik, musselsoppa

This entry was posted on Thursday, December 4th, 2008 at 9:45 pm and is filed under Allmänna iakttagelser. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.