Hampies dagbok

I en vild diskussion, en sådan där som bara kan uppkomma sent på kvällen på ett Internet-forum där man diskuterar lite sådär lagom seriösa saker, insåg jag hur sjukt pretentiös när jag svarade på frågan om huruvida jag fann böcker på engelska eller svenska bäst när jag »bara ville läsa en bok». Mitt svar var, och det är detta jag verkligen känner visar en del av mig som är så extrem att jag inte trodde fanns, ja det var: »Jag vill aldrig ›bara läsa en bok›.» Det skrivande insåg jag att jag aldrig läser böcker för nöjes skull längre. Jag läser för att lära mig saker och för att jag tror att det på något sätt skall komma att vara till gagn - eller gör jag det? Tyckte jag inte att boken jag läste om rekonstruerande språkforskning var kul? Jag vet inte. Jag vet inte.

Hur som haver så läser jag Äcklet av Sartre just nu. Det gör jag endast för att någonting djupt innuti mig säger, skriker och envetet påminner mig om att: Sartre, ja honom skall man banne mig nog fan ha läst! Så blev det: Äcklet ligger i väskan min och läses på bussen till och från latinlektionerna.

Frågan är då: vilken är nästa bok som man banne mig borde ha läst? I tre, ja hela tre, sekunder tänkte jag: Bibeln! Men sedan tänkte jag om. Mormons bok, ja från den där Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, som jag dessutom har - den står där i bokhylland med fint blått skinnliknande band och guldtext på, skulle jag kanske ta och läsa den? Nej. Nej, nej, nej, nej! Någon annan gång kanske, men inte, inte nu. Men vad?

Jag vänder mig till er, kära läsare, ni få som står ut med mina långa meningar, er vänder jag mig till: vad skall jag läsa för böcker härnäst? Och nej, det blir definitivt inte Strindberg - honom vägrar jag.

Er tillgivne,
Hampie

Eftersom jag lovade:

Dagens outfit

Förkläde, Delicato

T-shirt, Indiska

Jeans, Cheap Monday

Accessoarer: philadelphiaost, hamburgerdressing, digitalkamera

Förlåt, förlåt. Jag har lovat att gästblogga i säkert en vecka nu men tiden räcker bara inte till. Sen vill jag ju faktiskt ha något att säga när jag väl bloggar också och, ja, det har jag inte. Trots att jag försökte övertyga min syster om att blogga oftare (»VARJE CHAILATTE ÄR VIKTIG!!!») kan jag inte tvinga mig själv att göra det.

(Å andra sidan kan jag ju alltid skriva om hur latte över huvud taget är ett substitut för människor som helst av allt vill ha en nappflaska med varm mjölk. KOM IGEN. Ska man dricka kaffe så dricker man kaffe, inga fjamsiga jättekoppar med mjölkskum. Jag var sötsugen för några veckor sedan och beställde, i min idioti, en pumpkin spice latte på Starbucks. Förlåt mig nu men fy fan i helvete, vad äcklig den var - tänk er skummad pulvermjölk med typ sirap i. Brrrr. Till råga på allt så har chailatten som jag hatar extra mycket spritt sig värre än den senaste rödamattantrenden bland bloggarna jag läser. Jag går upp på morgonen, slår på datorn och möts av tre taskigt mobilfotade chailattar med »ÅH vilken mysig chailatte jag drack idag!!!! :D» DET ÄR INTE KAFFE. MAN FÅR INGA VUXENPOÄNG AV ATT DRICKA CHAILATTE. CHAILATTE ÄR INTE DET NYA SVARTA. AGH.)

Eh… hoppsan, det blev visst lite längre än jag tänkte. Nästa gång lägger jag upp en bild på mig själv i kebabförklädet som kompensation. :)?

På återseende,
Josefin

Läsande den enorma mängd text som numera utgifves och publiseras uppgår det för en som ett själfklart faktum: konjunktifven är döende. Denna sista rest af vår förut så rika morphologi ersättes numera av ungdomen med preteritum indaktiv eller en omskrifning med hjälpverbet skulle. Nyanserna vi en gång hafva haft försvinna och qvar stå vi utan den vackra konjunktifven.

»Konjunktif, hvad är detta?» fråge sig den hvise. Jo, det skall jag berätta att konjunktifven är det modus med hvilket vi uttrycka en osäkerhet eller en önskan. Vi göra det i dag endast med ett fåtal verb, t.ex.: att vara, att blifva, att få, att veta, att leva, att (väl)signa. Dessa kännen I kanske igen i uttryck så som »det vore bra», »om jag ändå bleve frisk», »finge jag bara pengar», »det vete Fan» eller »lefve Konungen». Förut, kära läsare, använde man dessa former tillsammans med alla verb. Huru skapar man då dessa konjunktifformer af verb och huru fungera de?

Att göra dem är enkelt: man tager ett e och man sätter det på verbet i fråga. När det gäller presens använder man infinitiven men ersätter det finala a:et med ett e och när det gäller preteritum tar man preteritum pluralis och ersätter det finala o:et med e.

Konjunktif uttrycker som jag tidigare sagt en önskan eller ett slags osäkerhet. Indaktif uttrycker ett påstående emedaan konjuntifven färgar verbet.

I kunnen omöjligen hafva undgått den stafvning, hvilken jag använder. Det är ett försök att efterapa den stafvning som var allmänt rådande innan år 1906. De saker som kännetecknar denna reform äro att ljudet v stafvades på fler än ett sätt: med v, med f, med fv och med hv. När reformen igenomdrifvits kommo alla dessa att stafvas med v.

När det gälla verben finnes det en sak som dog ut allderles nyligen: pluaralisformer af verb. Huru länge vare det inte sedan vi sågo dessa kära och familjära o:n i slutet af starka och oregelbundna verb i preteritum pluralis? Äro, var är du? Att dessa inte uttalats sedan 1600-talet hafver inte med saken att göra.

Vi gå mot en dyster framtid, en framtid då man tager bort språkliga egenheter, hvilka inte äro sfvåra utan bara udda, för att ändock behålla den absurta stafvning vi ändå redan hafva. Af blef av, hvit blef vit hafver blef har men sig, mig, dig, och samt mången andra underliga ord fingo alla hafva sin stafvning i behåll.

Eder tillgifne,
Hampie

Jag vill bara notera att detta inlägg skall läsas med glimten i ögat och inte som något helt och hållet seriöst. Jag bryr mig förvisso om konjunktiven men jag anser mig inte vara någon expert på dess användande. Appropo gallamstavningen var det en kul idé jag fick - den innehåller säkerligen väldigt många fel då det är näst intill omöjligt att hitta guider för hur man skrev och hur man böjde verb på den tiden. Hittas något fel skulle jag dock glädjas enormt av att få reda på hur det egentligen skulle ha varit.

Visst har vi alla råkat, medvetet eller omedvetet, klicka oss in på en sådan där sida med en meny som följer efter en när man scrollar och en hiskeligt ful design som handlar om mode, shopping och att fika. Gärna med bilder på mode, shopping och en mugg kaffe på ett bord. Kan de, då kan jag och Josse - såklart. Huruvida det kommer en dagens outfit… Jag sprang omkring hela dagen i kalsonger, tubsockor, en gråspräcklig t-shirt och ett par träskor - är det något ni verkligen vill se?

Jag skulle gärna köra med dålig stavning och avsaknad av vettig styckeindelning - men någonstans får gränsen gå.

Jag var sjuk, jätteorolig inför en tenta och efter en riktigt dötråkig födelsedag pratade jag om att hoppa från Skurubron så Josse föreslog att vi skulle fika på torsdag (i torsdags). Sagt och gjort - med ipren, nässpray och zyx i beredskap åkte jag in till stan och träffade henne.

Vi åt för att Josse var sjukt hungrig och började prata om att köpa mat av någon sådan där snubbe som säljer varm korv på trottoaren.

Jag åt och drack jag med - såklart!

Efter vi hade ätit, snackat en massa jäkla skit om Blondinbella, Kissie, Stilrobin och andra söta bloggare, just det, Mogi snackade vi om, så fikade vi. Josse är blogmasochist - hon läser korkade bloggar för att hon njuter av det… eller något.

Jag bjöd för att Josse hjälpt till att städa hemma hos mig en gång (underbar är hon allt, och ja, hon är singel! [Och ja, hon kommer nog mörda mig för att jag tjatar om det så mycket.]).

Jag tog te och varm äppelpaj med vaniljsås, men det blev lite för mycket sås tycker jag.

I vilket fall som helst styrde vi sedan kosan till HM där vi prövade lite olika kläder. Jag tryckte på en jäkligt cool hatt på Josse och tog ett foto i närmaste spegel.

Jag hittade även ett par Stålmannen-kalsonger som jag ville ha, men jag köpte dem inte. Det gjorde jag dock igår när jag var i stan med en annan kompis, kära underbaraste Evve som pluggar vettiga saker i örebro.

Ni fattar nog, det leder till det jag skrev om först. Blir det en dagens outfit-bild från min sida? Men, tänker jag, Gudrun Schyman lät ju fan någon filma när hon ligger med underdelen naken och klämmer fram en unge - och inte skäms hon för det? Förlåt min käre bror om du läser detta, jag vet att det stör mig - men vafan! Dagens outfit!

• Kalsonger - HM
• Tubsockor - Ica Maxi
• Tröja - Intersport (för kanske tio år sedan…)
• Träskor - Ingen aning, snott dem från mamma

I dag efter tidningsläsande och en smula TV-tittande tänkte jag: skall jag skriva om kyrkan och vigsel, eller om porr? Porr såklart!

I Aftonbladet Söndag (080928) skrivs det ett snyftreportage baserat på en rapport som Bris skrivit, jag tror den hetter Barn och IT eller något. I vilket fall som helst handlar den om barn som upptäcker att deras föräldrar tittar på porr eller viker ut sig på Internet och hur hemskt det är - men inte nog med det: i samma veva så drar man in pappor som tittar på barnporr eller raggar på unga tjejer och försöker stämma sexträff med dem. Tack Bris, tack Aftonbladet  för att glo på porr är ju samma sam som grooming och att glo på barnporr? Idioti.

Barn och deras föräldrars sexliv hör inte ihop - jag vill inte veta att mina föräldrar har sex och jag hävdar prompt att jag, likt Jesus, är en jungfrufödsel. Det hör liksom till att man skall äcklas av att ens föräldrar har ett sexliv (det är säkert något inbyggd incestskydd eller något). Att sitta och glo på porr är en del av sexlivet, skulle jag gissa, och man vill helt enkelt inte veta om ens föräldrar sådant. När de ser att deras farsor glott på snusk så ringer de, barnen alltså, till Bris och gnäller. Varför måntro?

Porr är dåligt, porr är snusk, porr är degraderade, porr dödar och äter små barn och små söta kaniner! Eller inte - men det är antagligen den uppfattningen barnen har om porr: att det är dåligt, smutsigt och något läskigt som fadern sysslar med. Det är klart som korvspad de blir knäppa då! Och nu när Bris redovisar den där undersökningen blir det ju inte bättre då de klumpar ihop porrtittande fäder med groomande och barnporrtittande fäder. Barnporr och grooming är i min mening vidrigt, äckligt och avskyvärt och jag tycker väldigt synd om dem som känner sig tvingade att hålla på med det - men för Jesus, Buddha, en chokladbit och allt i världen: låt det inte blandas ihop!

Nu borde någon med kanske lite minne och som kanske faktiskt inte är en idiot utan läser tidningen dagligen haja till och tänka att fan det här är ju gamla nyheter. (Haha, Aftonbladet återvinner … haha … Aftonbladet …) För mig är det lite nytt eftersom de skrev om det i går och för att jag dessutom glodde på Bullshit i lördag som handlade om porr. Bara för att jag inte orkar så citerar jag också de gamla nyheterna - men de nya var i princip exakt samma sak (seriöst, tror de att man inte kan minnas något alls eller?).

Av en slump råkar barnet på föräldrars kommunikation via mejl eller chatt. Eller så råkar man upptäcka sidor som föräldrarna har surfat in på.

Jaha! Oh teh horror! Ungar kan upptäcka att mamma och pappa har ett sexliv (okay, ja, det är äckligt att tänka på att folk över 40 har sex alls, men liksom, man får lära sig att tåla vissa saker).

I flera fall handlar porrsurfandet till och med om barnporr, berättar Thomas Jonsland.

Och plopp, ett par stycken nedanför kom det under rubriken Barnporr och skilsmässa. Barnporr och skilsmässa - vad i helvete? Jag saknar ord. Jag saknar ord. Jag saknar verkligen ord.

Nästan alla tonåriga killar har sett, tittar på, eller kommer att titta på porr - kontinuerligt. Det är inte en fråga om om, utan om när (fast på tyska är det samma sak, höhö). Om det påverkar deras bild på kvinnor? Säkert. Jag tror dock inte riktigt att porren är den största faran (för folk är inte så pantade att de tror att porr är verklighet, lika lite som de tror Sagan om ringen eller Harry Potter, eller kanske Kalle Anka är det) - nej, det är snarare allt annat äckligt mediebrus som trycker in könsrollsävrderingar i halsen på allt och alla.

Nu upprepar jag nog en gammal klyschig sak, men för den skull att någon inte hör det redan: när en unge föds får ett flickebarn en rosa mössa och ett gossebarn.. en ljusblå en! Gå in i en leksaksaffär, gör det, och sitta på dessa vidriga saker som man trycker på ungar: söta små barbiedockor med vackra glittrande rosa kläder och söta pojkar som de kan bli kära i - emedan pojkarnas leksaker är vapen, vapen, lite mer äckliga mördarverktyg (ja, det är faktiskt vad vapen är - här sitter vi oroar oss över att tonårspojkar runkar till filmer som porträtterar folk som har sex men vi låter dem leka med låtsasvapen?), man kan nog köpa en hel jävla låtsasarsenal och på låtsas göra revolution med skiten man hittar i en leksaksbutik: allt från handgranater till revolvrar och kulsprutor (numera saknas nog bara biologiska och kemiska vapen men de kommer nog snart; sedan finns det såklart andra manligt manliga leksaker till pojkarna att leka med: faliga dinosaurier (grawr vi äter kött och dödar, grawr!!) eller en lightversion av Fredells (byggvaruhus) i plast så att de kan snickra, för sådant skall små pojkar tycka om, sådant skall de göra, de skall bygga ett hus som deras jävla barbiefru kan laga mat och ta hand om barn i. Jag kom av mig, rejält, och nu skall jag spy, strax tillbaka.

Sådär, tillbaka. Jag läste i en kommentar på det där dryga överliberala forumet Flashback om en morsa som snackade seriöst med sin tonårige son om hans porrvanor. Hon berättade tydligen att: »tänk på att det där kan vara någons mamma, syster eller dotter. Hur skulle du känna inför att din syster gjorde porr … blah, blah, bläh». Dis-moi : vad skulle min brors åsikt om mitt yrke ha för betydelse? Vad skulle min mors åsikt om mitt yrke ha för betydelse? Mitt val av yrke handlar väl först och främst om vad jag vill, quod volo.

Våldtäkt är inte bra - det är det sällan tvång är - men det är viktigt att inse att port inte är lika med tvång. Tack, det vet du redan, känns som om jag är överpedagogisk här. Jag känner dock att jag måste lägga in det här för att verkligen, verkligen påpeka att jag inte tycker det är okay att någon tvingas in i en porrfilm. Det är inte bra på något sätt och jag försvarar det på inga sätt.

BDSM-porr är dock inte synonymt med vare sig våldtäkt eller tvång och det är vad jag antar att feministiska porrhatare snackar om när de snackar om våldsporr - vad skulle det annars vara? Men, kan de bara inte inse att det finns folk, som mig oförståeligt, tyvärr, vill bli bundna, kallade hora och piskade? Vill de, well then - let them!

Jag nåste få passa på, också, att så här i efterhand välkomna min kära vän Josse som gästbloggare. Hon är, som ni nu säkert redan vet, en jättesnäll och otroligt komisk ung kvinna. Oh, just det: hon är singel!

Er tillgivne,
Hampie

»Hej, det är jag som är BlondinKissie Josefin dammit och jag är sååå glad för det!»

Mest är jag här för att kolla att mitt login fungerar (det gör det) men det är i alla fall jag som är Josefin (efternamnet får förbli en hemlighet) och jag kommer att gästblogga här emellanåt. När tiden tillåter. Vilket den antagligen inte kommer att göra alltför ofta. Till skillnad från Hampie som förkovrar sig i fina grejer som latin så tillbringar jag större delen av min vakna tid med att steka hamburgare och kebab. Det är helt okej eftersom jag är något av en kännare av hamburgare och kebab. Jag kan nog även utnämnas till Sveriges största baconkonsument. Hampie har en tagg för te i den här bloggen - jag kommer antagligen snart att ha en för bacon.

I likhet med Hampie är jag också ett barn av det sena åttiotalet (Last of the Eighties som vi brukade säga på min gymnasieskola). Vi har uppfostrats med den ständiga valfriheten som ledstjärna vilket har lett till att jag kan nämna vad alla delar i en riddarrustning heter på engelska men fortfarande inte har skaffat mig körkort. (Det sistnämnda lär nog inte hända än på ett bra tag - jag övningskörde när jag var yngre men lärde mig mest att jag hatar att köra bil.) Nu är vi alltså nästan vuxna och ska ta hand om oss själva vilket i Hampies och mitt fall har lett till språkstudier och … öööh… kebabstekning. Man skulle kunna ägna en intressant konversation åt att utreda vem av oss som gör mest nytta för samhället. Hampie upprätthåller definitivt en tradition om högre lärdom och i längden djupare visdom men han kostar ju en del i skattepengar. Jag betalar en massa skatt och håller ekonomin i rullning men jag bidrar till ökad fetma och i viss mån miljöförstöringen (jag jobbar på ett litet företag och även om min chef är väldigt mån om att använda sig av miljövänliga råvaror och engångsprodukter så kan ingen göra allt). Å andra sidan kan man argumentera för att det jämnar ut sig i längden - om inte annat så när Hampie blir tvungen att börja jobba och jag har råd att börja plugga. >:)

När jag inte steker mat eller äter, sover, duschar eller något annat viktigt ägnar jag mig åt förkastlig skönlitteratur i alla dess former - faktiskt mest fantasy, science fiction och alternativhistoria, även om jag är öppen för annat också (och med öppen menar jag att jag är öppen för tanken att kritisera det). Emellan varven umgås jag med vad jag i brist på bättre ord måste kalla »vänner». Skämt åsido, jag är begåvad med en del väldigt bra vänner (som låter mig besudla deras bloggar!) - och en del som gör mest nytta som boxpåsar. (Jag har boxats i två år och nyttan av en bra boxpåse kan inte förnekas.) Då och då händer det att jag tillbringar ett par timmar i ena änden på ett rep med en god väninna i den andra, men sådana saker är inte lätta att schemalägga mellan två heltidsarbetande unga kvinnor! (Med vilket jag vill säga att jag klättrar ibland med en kompis som jobbar som brevbärare.)

Sååå… Jag jobbar, läser, ägnar mig åt våldsamma sporter och träffar vänner. Vad mer brukar jag göra? Jag skrev mycket när jag var yngre - jag hade till och med en blogg under några månader när jag var sexton. Den finns tyvärr inte kvar längre - jag tappade intresset, sedan tappade jag minnet och glömde bort både adressen och lösenordet tills någon smart tjej letade upp den och bad att få ta över adressen. Det fick hon. Tur var väl det för jag minns fortfarande inte adressen och jag har annars rätt bra minne för onödiga detaljer. Jag får väl återuppta det hela i och med gästbloggningen här. Trogna läsare behöver dock inte oroa sig - »dagens outfit-bilderna» kommer att komma från Hampie innan de kommer från mig och ni kan ju själva föreställa er hur troligt det är. Vi kanske lägger upp en på skämt.

Annars tillbringar jag rätt mycket tid med att få psykiska ärr av saker på Internet, att läsa (sa jag det?), lyssna på musik (jag är något så tragiskt som en riktig allätare) och kommentera omvärlden med kärleksfull ironi. Ibland blir det för mycket men då brukar jag göra vad generationer av finländare och kommunister har gjort före mig - supa tills det går över. Ett stående skämt om mig är att eftersom jag härstammar från Finland, heter Josefin och har politiska åsikter strax till vänster om Hampie är jag uppenbarligen Josef Stalin reinkarnerad. Det är en lång historia som gör sig bäst att höras live - jag får spela in en video och lägga upp på YouTube… fast vid närmare eftertanke vill jag nog aldrig mer se en videokamera, än mindre hålla i en. (Sådan blir man efter tre år på medieprogrammet! Om det finns några hoppfulla nyblivna mediaelever därute, spring som fan och se er inte om!)

Nej, nu fick jag ett SMS som kräver min uppmärksamhet. Det är hårt att vara eftertraktad. Later, bbs!

(Uppdatering: totalt ointressant SMS.)

Puss och kram,
Josse

Ni talar bra latin; det är ett kärt gammalt palindrom - och inte så mycket mer än det. Numera finns det nog inte en kotte som faktiskt talar latin (man har tydligen problem med det i Vatikanstaten). Engelsmän speciellt, skall snacka riktigt rysligt när de säger saker på latin. Nej, nu till saken: Latinsk grammatik är ett helvete.

I latin finns det precis som i alla språk ord. Nyskapande va? Dessa ord är indelade i ordklasser: substantiv, verb, adjektiv, pronomen, prepositioner, räkneord, interjektioner, konjunktioner, adverb. (Numera så har vi tydligen artiklar, participer, adpositioner och verbpartiklar också.) Låt oss börja med substantiv, som är namn på ting, till exempel boll och ring.

Latinska substantiv kan ha ett av tre genus: maskulinum, femininum eller neutrum. Alltså är orden killar, tjejer eller könslösa/hermafroditer. Detta har sällan något med ordet faktiska betydelse att göra, sånär som när man pratar om just människor. Substantiven är dessutom indelade i så kallade deklinationer, fem stycken är det. En deklination är ett sätt att böja, deklinera, ett substantiv efter numerus (antal) och kasus (funktion i satsen). Alla ord som deklineras på samma sätt hör till samma deklination. Lätt va?

Latinska ord deklineras även i kasus vilka visar vilken funktion som ordet har i satsen: är det subjekt eller kanske objekt? Kasuset avgör! Latin har nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och ibland vokativ.

När man först kommer i kontakt med latin så lägger man ganska snabbt märke till ändelserna -us, -a och -um. Logiken säger snabbt att ord i maskulinum slutar på -us, ord som slutar på -a är femininum och ord som slutar på -um är neutrum. Fel. Det sista är rätt, men inte resten. De flesta ord som samlats i den första deklinationen (den med ord som slutar på -a) är feminina, men inte alla. De flesta i den andra deklinationen slutar förvisso på -us eller -um och är maskulina respektive neutrer men bara för att djävlas med en så har latin uppfunnit den fjärde deklinationen där nästan alla ord slutar på -us men kan vara av vilket jävla genus som helst. Manus till exempel är femininum. Låt oss leka lite med de olika deklinationerna.

Vill man säga måne, ja då skall man säge luna. Om någonting är månens använder man genitiv och säger lunae (men det gör man även om det är pluralis eller dativ). Gör man något med en måne, eller under tiden då månen gör något, eller en preposition säger att man skall göra det, då använder man ablativ och det heter luna (men med långt a, fast det skriver man inte ut). Gäller det flera månar så heter det samma sak som dativ eller genitiv när månen är den som gör något, fast betyder ju inte samma sak. Gör man något med flera månar så heter det lunas, gör man något åt flera månar heter det lunis och är något flera månars heter det lunarum. Gör man något under tiden då flera månader gör något eller med flera månar så heter det också lunis. Månar är tjejer förresten. Alla former blir: luna, lunae, lunae, lunam, luna, lunae, lunarum, lunis, lunas, lunis.

Nauta, som betyder sjöman, böjs precis som måne, fast nauta är maskulinum. Det gäller även poeta. Stackars killar som är fånade i deklination full av tjejer!

Den andra deklinationen innehåller alla de där sköna superlatinlåtande orden som slutar på -us och -um, men även en del ord som en gång i tiden slutat på -us, men redan under rommarnas tid slutat sluta på -us och därför slutar på r. Jag sade tidigare att orden i deklinationerna böjdes lika - det var en sanning med modifikation. I princip betyder det bara att deras genitivformer är liknande. Just det, alla ord här som slutar på -us har ett extra kasus, det där ibland-vokativet.

Pojke böjs: puer, pueri, puero, puerum, puero, poeri, puerorum, pueris, pueros, pueris
Krig böjs: bellum, belli, bello, bellum, bello, bella, bellorum, bellis, bella, bellis
Bok böjs: liber, libri, libro, librum, libro, libr.. ja jag vet inte faktiskt.

Är du uppmärksam ser du att puer, bellum och liber inte böjs lika dant. Ord i neutrum har förresten ingen ackusativ utan den sammanfaller alltid med nominativen, bara för att.

Tredje deklinationen är full av ord som en gång hetat någonting som inte syns i nominativformen då det fallit bort, men som är jätte, jätteviktigt i alla andra former. Kolla på hur jag trollar fram dem:

Man: homo, hominis, homni, hominem, homine, homines, hominium, hominibus, homines, hominibus
Kung: rex, regis?!, regi, regem, rege, reges, regium, regibus, reges, regibus.

Värt att notera att här ibland så finns det ord av alla slags genus, bara för att förvirra. Det finns två deklinationer till: 4:e och 5:e. Båda de är skitfula och femte deklinationen har bara två ord som man behöver lära sig böja så jag hoppar över att prata om dem.

Adjektiv kongurerar med substantiv, det vill säga att de tar över samma form som substantivet de berättar saker om. Adjektiv kan böjas enligt första och andra, eller tredje deklinationen - det beror dock inte på substantivet utan på adjektivet självt. Liksom, varför inte, säg, bara på kul göra det ännu djävligare? Adjektiv i tredje deklinationen har olika former för olika genus - ibland. Ofta bara för neutrum. Ofta då bara i singularis nominativ. Bara för att.

Bellum bonum - vackert krig, puella bella, vacker flicka, men gammal måne heter luna senex, gamla månar lunae senises. Nej, det finns ingen logik, alls. Bara lära sig utantill.

Verb är bra att ha så att man vet vad man gör - skam vore det väl annars? I latin böjer man verb på alla sätt möjliga: numerus/person, tempus, diates, modus och vissa verbformer böjs även i kasus.

När man lär sig ett latinskt verb, säg att älska, amo, måste man lära sig fyra former av verbet. Amo, amavi, amatum, amare. Just amo är ett snällt och regelbundet verb, men många andra verb har helt oregelbundna böjningar bakåt i tiden och låter helt jävla annorlunda. Och så böjs verben som sagt i person, som på spanska - det finns en form för jag, du, han eller vi som gör saker etc. etc. Några exempel:

Jag älskar - jag älskade: amo - amavi
Jag kallar - jag kallade: voco - vocavi
Jag blomstar - jag blomstrade: floreo - florui
Jag erinrar - jag erinrade: moneo - moui
Jag går - jag gick: eo - ii
Jag bär - jag bar: fero - tuli
Jag erfat - jag erfor: nosco - novi

Som synes följer de fyra första två mönster: a → avi, eo → ui. Resten är oregelbundna jävlar som hittar på helt nya stammar i dåtid - titta bara på att bära, det svinet. Nu vet ni hur man säger att man bär saker - men andra personer då? De är inte viktiga! Kolla på Wikipedia eller något!

Den oregelbundna och ibland något helvetiska grammatiken till trots så tycker jag om latin. Vissa former av ord är ganska vackra: neglexi (jag fördummade) eller perii (jag gick under). Sedan gör alla dessa dumheter latinet till en utmaning, en kul en!

Er tillgivne,
Hampie

Har du inte, då det är höst och lite regnigt ute och du frusit men inte riktigt velat gå hem då du går omkring på stan med en kär vän som du inte vill skiljas från än, bara händelsevis lyckats förtappa dig in på ett litet mysigt kafé för att upptäcka, och sedan låtit detta förstöra hela din vistelse där, att någon obildad sate stavat fel till te - överallt: på burkar, på den fina menyn skriven med griffelkrita på en svart tavla bakom disken, målat på fönster, på ettiketterna på brukarna med löste - överallt!

Såvida inte allt annat på menyn är skrivet på franska så skall det inte vara något h i te. Mågen pretentiös person lidande av hyperkorrektion må händelsevis ha läst franska i skolan och lärt sig att det hos dem heter thé. Je bois une tasse de thé. Det är ju för väl, det vill säga att man kommit ihåg skolfranskan - vad icke för väl är, jo ser ni, det är att man missat att franska inte är svenska - och i de fall där man gjort det ofta inte lyckas stava franska ordentligt. Kaféte kallas allt som oftast för the. The? What the?! Ni får ursäkta min dåliga humor.

Men, men men, säger ni, ni som är lite alerta: te kanske är ett ord vi lånat från franskan! Vi stavar ju en massa ord på franskt manér (som manér). Fast jag nämnde ju att de flesta inte stavade te korrekt när de skrev det på franska, gjorde jag inte det? Jo, det gjorde jag - men ni får rätt ändå, I förslagne människior! Svenskan har faktiskt tagit in en hejdundrans massa franska ord och sedan börjar avla in dem till svenska men inte riktigt lyckats hela vägen och de har blivit till hälften franska och till hälften svenska; de platsar inte in någon stans, fångade i limbo som de är. Pretentiös är ett vackert exempel på det hela: preten- uttalas som i franskan, nasaleringen bortplockad och a-ljudet lite våldtaget av vår oförmåga till franskt uttal, prättan medan tiös är svenskt (franskan har ju, som säkerligen alla bekant, inte bokstaven ö). Jaja, bara en liten parantes - för detta har nämligen inte ett jota med te att göra då det faktiskt inte är ett franskt lån.

Nederländarna var som även de med skrala historiekunskaper förhoppningsvis vet ena riktiga sjöfarare och det fanns ingen hejd för vart de styrde sin kos. De kom i vart fall till ett ställe där språket i gängse bruk var malajiska och där drack man te. Dricker man te kan det vara bra att kunna prata om det och malajierna kallade det, enligt NEO:s etymologiska utsago, teh. Nedeländarna snodde ordet och tedrickande och när de kom hem började de smutta på thee. Ack och ve - där finns det famösa h:et dock med! Jo, för all del - men vi har inte för vana att behålla nederlänsk stavning på ord när vi lånar in dem. För det gjorde vi, enligt NEO, tydligen.

SAOB är mycket mindre bestämda och rent ut sagt giver de en femtioelfa möjligheter. Där kan te varit inlånat från franskan - men tyska Tee står före i listan på möjliga kandidater. Mongoliska čaj finns med, för det låter ju så väldigt likte te!

Mina argument är hur som helst egentligen helt överflödiga och den största anledningen till att stava te just te är för att alla andra stavningar bara är helt jävla urdumma. Varför komplicera en etablerad stavning som minsta unge såväl som tunghaltande utlänning kan utläsa direkt? Nej, och nej, thé ser inte vackrare ut än te. Skriv te eller var korkad och få ett ont öga i från mitt håll, och det vill ingen väl ändå inte?

Eder tillgivne,
Hampie

Jul, jul, strålande juli? Det känns som om det snart kommer vara något jag sjunger – för jag kan bara inte hjälpa det: att tidigare för vart år som går, börja lyssna på julmusik och låta ögonen vattnas av den känsla som den inger. Detta dessutom till min omgivnings stora, samt omedelbara och väldigt högljudda, förtret. Den kväll då jag ensam hemma satt på Absolute Christmas fick det ett abrupt slut då min bror kom hem och precis då han äntrat vår ljuva bonings port uttryckligen skrek: »Stäng av julmusiken! Stäng av den, nu!»

Nu till mina två frågeställningar: vad är det som får mig att bli så betuttad i julmusik, julpyssel och fan hans moster som hör dit? Samt: vad är det som gör att folk fullkomligen avskyr både mig och musiken (sånär som i juletid)?

Julen är gammaldags, julen är mysig (och här körde jag på med två huvudsatser i rad). Mysighet och lite traditionalitet är saker som fyller mig av något slags inre värme och frid och helt enkelt gör tillvaron behagligare. Brunt, trä, mässing – att skriva med doppenna och bläckhorn, kan det bli mysigare? På något sätt så blir julen och allt som hör till något av en revolution mot det moderna: bort med plast, modern design och rostfritt stål. En livs levande (men dock sakta döende) gran plockas in och bekläds med kulor av glas i alla regnbågens färger (notera dock att granarna hemmavid inte har en blandning av en massa olika färger utan självfallet bara kläs matchande kulor) och en ljusramp anno 40-tal.

Musiken kan förvisso vara väldigt ny och modern men ändå behållande den trallvänlighet och igenkännlighetsfullkomlighet som betecknar klassiska julsånger – vem kan inte nynna till Last Christmas I Gave You my Heart?

Julens älskvärdhet sitter nog dessutom i sedan barnsben då man verkligen blev itutad att julen verkligen är «… the most wonderful time of the year». Titta på julavsnitt i barn-TV-serier, titta på julavsnitt i TV-serier in general. De spyr ur sig kyscha på klyscha om hur underbar julen är, tiden då man skall vara tillsammans med vänner och familj och vara lycklig. Tiden då allt »ont» får amnesti, ingen skall vara ensam och man ovillkorligen skall omfamna allt och alla. Och ge presenter – vi får inte utelämna presenterna.

Det är först senare i livet som man lär sig innebörden av julstress och hur jävla helvetiskt det faktiskt är att hitta bra julklappar till folk och fä, ja fä – numera skall ju husdjuren i familjen ha julklappar de också. Trots denna årligen återkommande psykiska terror kan dock de sedan barnsben inmatade klyschorna försvinna, utan ligger kvar där – år efter år. (Snart är jag och tävlar med Edgar Allan Poes liga i tankstreckanvändning – watch me!)

Är det just denna julstress som gör sig påmind hos dem som hatar mig och mitt i otid julmusikslyssnande? Är det bara jag som låter dessa kulturellt hjärntvättande klyschor redan i augusti och redan då, flera månader för tidigt, ovillkorligen åter igen älskar julen?

Nå. Julmusik – kan du tänka dig att lyssna på det? Här och nu? Är du som jag eller som min julmusikshatande, men käre, broder? I vilket fall som helst är här två av mina favoriter bland julsånger: O Holy Night och Fairytale of New York.

Er tillgivne,
Hampie