Hampies dagbok

(Jag var så frestad att döpa det här inlägget till Årskrönikan II: Electric Bogaloo, men sen kom jag på att jag faktiskt fyller tjugo om två månader och kanske borde försöka växa upp någon gång. Ack.)

Så vad hände då i mitt liv under året vi kallar 2008?

Januari: “Hej, jag heter Josefin och ringer på uppdrag av [telefonbolag]”!

Efter ett absolut katastrofalt nyårsfirande och den värsta walk of shame jag någonsin slutfört bestämde jag mig för att skaffa ett jobb. Jag blev telefonförsäljare. Eh… det sög. Och med tanke på att jag samtidigt praktiserade satt jag i telefon typ tio timmar om dagen. Januari var alltså en urusel månad.

Februari: “Nitton? Driver du med mig?”

Som läsaren kanske redan räknat ut så fyllde jag år, och sade upp mig från telefonförsäljningen dagen efter. Februari innebar alltså en markant förbättring mot tidigare. Minus åldersångesten, förstås.

Mars: “Vi kommer att minnas denna dag som dagen vi simmade till Åland”

Jag minns inte alltför mycket av den här månaden förutom att jag slet mitt hår över mitt projektarbete och åkte på finlandskryssning med min gymnasieklass. Det var äckligt.

April: “Om vi kommer ihåg någonting imorgon har vi misslyckats!”

Studentskivorna tog sin början och åh, herregud. Måste vi prata om det här?

Maj: “I’m not singing to raise affection…”

Projektarbetet lämnades in vilket innebar, tack och lov, att jag slapp prata med mina gruppmedlemmar mer. Lärdom: blanda inte ihop hårt arbete och vänskap - om du inte är beredd att offra vänskapen. FÖR ÖVRIGT ÅNGRAR JAG INGENTING.

Juni: “VI HAR SLUTAT NIAN! ZLATAN HAN ÄR FIN HAN!”

Hampie må ha funnit studenten överskattad, och han har en poäng i det. Jag fann det alldeles utomordentligt roligt och dessutom ett tillfälle för att dra olämpliga skämt om Plattan för mina klasskompisar. (Vi gick media. Nu ska de lägga ner vår gamla skola. Whoop de do.) Dessutom fick jag stipendium av skolan - mycket generöst.

Det bästa med juni var faktiskt inte att ta studenten själv, det var att se mina bästa vänner göra det. Jag har aldrig varit så jävla stolt i hela mitt liv. Hampie, det här inkluderar dig.

Juli: “What happens at Roskilde doesn’t stay at Roskilde”

Stressen från att ha slutat gymnasiet släppte, jag jobbade på uteservering och åkte till Roskilde. Det var både väldigt kul och lite jobbigt. Fast mest kul. Sen flyttade jag nästan hem till Hampie, vilket tydligen var väldigt uppskattat. (Själv tyckte jag nästan att jag trängde mig på för jag var där så ofta men hans familj är så himla snäll. Med tanke på att jag själv hade begravt tre mor- och farföräldrar vid arton års ålder så förstår jag väldigt väl att det var en svettig period inte bara på grund av sommarvärmen.)

Augusti: “:D? :D!”

Eftersom jag var mer än lovligt skoltrött började jag inte plugga på universitetet utan sökte istället jobb en hel månad i sträck. Jag fick jobb, också. (Ha!) Det var mest ångestfyllt men det sägs ju att man ska se framåt, inte bakåt.

September: “Titta nu, barn, när pappa blir arresterad för terrorism.”

Jag och min familj åkte till New York för att fira min pappas femtioårsdag. Eftersom vi är som vi är drabbades vi av politisk Tourettes allihopa och veckan gick mest åt att inte säga Al-Qaida hela tiden. Åh, och så hade jag ett jobb, hahaha.

Oktober: “Sova? Vem behöver sova?”

Som rubriken kanske antyder så jobbade jag hela jävla tiden jag inte boxades. Min syrra fyllde arton och kläckte den odödliga repliken “Pappa, jag kan inte öppna dörren, jag sitter och skiter!” när hennes kompisar kom över för ett överraskningsparty.

November: “I’ve got 99 problems but a bitch ain’t one”

OKEJ, OKEJ, jag gick igenom en liten period när jag bara lyssnade på Jay-Z. JAG ÅNGRAR FORTFARANDE INGENTING.

Så hade jag uppesittarkväll under det amerikanska presidentvalet och det var helt hysteriskt.

December: “I sweep the streets I used to own”

En förhållandevis stillsam månad. Hampie och jag debatterade om julens för- och nackdelar samt klädde gran. Jag jobbade, som vanligt, och åkte till min stora skam på ytterligare en finlandskryssning, denna gång med mina jobbarkompisar. Den var om möjligt nästan ännu äckligare än den förra.

Som helhet kan man säga att det var ett händelserikt år. Jag gjorde en massa grejer jag aldrig gjort förut. Jag sa upp kontakten med några riktigt speciella snöflingor och ångrar ingenting. Jag lyckades skaffa mig ett antal jobb av varierande kvalitet. Jag läste en massa serier och… öh… kunde antagligen ha gjort något bättre med den tiden men jag hade väldigt kul. Jag umgicks som läsaren säkert har insett en hel del med Hampie (som fortfarande står ut med mina hysteriska mail. Han har glömt att jag mailade honom varenda dag hösten 2004 när min farmor hade dött och jag mådde sämre än nånsin. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog men herregud, vore jag honom hade jag givit upp för länge sedan :P). Jag lyssnade på en massa ny musik och jag ångrar ingenting, hahahaha. Jag gick upp nästan fyra kilo - vilket gör skillnad när man är underviktig. Och snart ska jag ge mig ut på ett nyårsfirande med en god väninna som också fortfarande står ut med mig, trots att jag kräkts i hennes toalett och gråtit på hennes axel mer än en gång.

Det var nog ett bra år, ändå.

Inför nästa år lovar jag att:

- läsa ännu mer serier

- göra högskoleprovet

- inte ångra någonting

- äta mera bacon

Puss och kram (och gott nytt år!),

Josse

Hello, raringar därute. Som vanligt är jag hemskt ledsen över att jag inte bloggar oftare och yada yada yada, ingen bryr sig om det där. Nu har jag dock en timme över och tänkte inte uppdatera er om vad som hänt i mitt liv sen sist (ledtråd: ni skulle dö av uttråkning. Det intressantaste som hänt mig sedan jag bloggade sist för typ en månad sen är att min högerarm har blivit lite tjockare tack vare att jag hyvlar sådana enorma mängder ost på jobbet). Nej, jag tänkte skriva om något jag funderat över ett tag – hur roligt är det att vara rolig egentligen?

Jag har alltid fått höra att jag är rolig. Jag tycker i alla fall att jag är jävligt rolig (jag är en sån där tragisk människa som läser gamla dagboksinlägg från när jag var femton och emo och fortfarande tycker att skämten är kul). Vad som är roligt kan ju vara väldigt individuellt – en del människor skrattar inte åt någonting, en del människor tycker att andras smärta är vansinnigt kul, och en del människor gillar Björn Gustafsson. Vad vi kan fastslå här är alltså att jag tycker att jag är rolig, och att en del människor tycker att jag är rolig och har sagt det till mig. Det betyder ju inte nödvändigtvis att alla i hela världen tycker att jag är rolig. Så meningen ”jag är rolig” är inte över huvud taget objektiv. Det är en bild jag har fått av mig själv, dels tack vare mig själv och dels tack vare andra.

För er som kanske inte känner mig blir det här kanske en väldigt konstig historia, men jag ska göra så gott jag kan för att ni ska hänga med ändå. Eftersom jag alltid har fått höra att jag är rolig och eftersom ”rolig” är en positiv sak att vara (alla människor vill kanske inte vara roliga själva, men alla människor vill ha roligt) är det ganska självklart att jag strävar efter att vara rolig. Åtminstone för det mesta. Jag vill ha roligt och det är roligt när jag är rolig. (Gode Gud, ordet ”rolig” känns inte som ett riktigt ord längre och jag är inte ens halvvägs. Vad har jag gett mig in på?) Det var kanske värre med det när jag var yngre och hade en personlighet som inte var huggen i sten (tro mig, det fanns en sådan tid. Det var ungefär fem minuter i åttan). Nuförtiden är det nog lite annorlunda. Men vad jag vill komma till är det här – om man ständigt känner att man, av olika anledningar, behöver vara kul – antingen för att få omgivningens uppmärksamhet och beundran, eller för att man själv känner sig mer lyckad då – hur kul är det? På en skala?

Just den här pressen, eller det här behovet om man så vill, kanske är just det som gör att det suger att vara rolig. Jag kan säga något på fullt allvar och mina kompisar tror att jag skojar, just därför att jag alltid skojar. Det har nått den nivå där jag driver med allt, till och med mitt eget brustna hjärta (det var för övrigt en lyckad historia). Att vara rolig har helt enkelt blivit mitt sätt att hantera precis allt – vore det smärta, ilska, sorg eller vilka andra motgångar som helst.

Har det lett till något bra, då? Har jag haft ett roligt liv? Det är en bra fråga. Jag har i alla fall haft ett liv med allt vad det innebär av bra grejer och dåliga grejer. Jag har haft en jävla massa kul, hittills, och jag planerar inte att sluta med det i första taget. Och oavsett var jag har befunnit mig, i vilken situation jag än hamnat, så har jag, någonstans inom mig, kunnat finna en liten jävel med en ironisk kommentar. Ibland lättar det på stämningen. Ibland leder det till att man blir utslängd från Gröna Lund. Och ibland har det som sagt lett till att ingen tar mig på allvar.

Man kan nog säga att jag blivit beroende av den bekräftelse jag får, både från andra och från mig själv, genom att vara en rolig prick. Och om priset jag får betala för att upprätthålla den självbilden är att inte bli tagen på allvar (och att bli utslängd från Gröna Lund), då kanske det är värt det. Det är kanske inte det sundaste sättet att leva. Men i slutändan dör vi ju allihopa och då kan man ju lika gärna skratta som gråta.

För övrigt, om killen som kallar sig Anders läser det här, så har jag ett budskap till honom:

Whatever happened to the funky raves?

A generation lost in pace?

Wasn’t life supposed to be more than this?

In this kiss, I’ll change your bore for my bliss

Nu ska jag kolla hur osund resten av bloggvärlden är. Önskar alla en god natts sömn för det tänker jag ha.

Puss och kram,
Josse