Hampies dagbok

(Jag var så frestad att döpa det här inlägget till Årskrönikan II: Electric Bogaloo, men sen kom jag på att jag faktiskt fyller tjugo om två månader och kanske borde försöka växa upp någon gång. Ack.)

Så vad hände då i mitt liv under året vi kallar 2008?

Januari: “Hej, jag heter Josefin och ringer på uppdrag av [telefonbolag]”!

Efter ett absolut katastrofalt nyårsfirande och den värsta walk of shame jag någonsin slutfört bestämde jag mig för att skaffa ett jobb. Jag blev telefonförsäljare. Eh… det sög. Och med tanke på att jag samtidigt praktiserade satt jag i telefon typ tio timmar om dagen. Januari var alltså en urusel månad.

Februari: “Nitton? Driver du med mig?”

Som läsaren kanske redan räknat ut så fyllde jag år, och sade upp mig från telefonförsäljningen dagen efter. Februari innebar alltså en markant förbättring mot tidigare. Minus åldersångesten, förstås.

Mars: “Vi kommer att minnas denna dag som dagen vi simmade till Åland”

Jag minns inte alltför mycket av den här månaden förutom att jag slet mitt hår över mitt projektarbete och åkte på finlandskryssning med min gymnasieklass. Det var äckligt.

April: “Om vi kommer ihåg någonting imorgon har vi misslyckats!”

Studentskivorna tog sin början och åh, herregud. Måste vi prata om det här?

Maj: “I’m not singing to raise affection…”

Projektarbetet lämnades in vilket innebar, tack och lov, att jag slapp prata med mina gruppmedlemmar mer. Lärdom: blanda inte ihop hårt arbete och vänskap - om du inte är beredd att offra vänskapen. FÖR ÖVRIGT ÅNGRAR JAG INGENTING.

Juni: “VI HAR SLUTAT NIAN! ZLATAN HAN ÄR FIN HAN!”

Hampie må ha funnit studenten överskattad, och han har en poäng i det. Jag fann det alldeles utomordentligt roligt och dessutom ett tillfälle för att dra olämpliga skämt om Plattan för mina klasskompisar. (Vi gick media. Nu ska de lägga ner vår gamla skola. Whoop de do.) Dessutom fick jag stipendium av skolan - mycket generöst.

Det bästa med juni var faktiskt inte att ta studenten själv, det var att se mina bästa vänner göra det. Jag har aldrig varit så jävla stolt i hela mitt liv. Hampie, det här inkluderar dig.

Juli: “What happens at Roskilde doesn’t stay at Roskilde”

Stressen från att ha slutat gymnasiet släppte, jag jobbade på uteservering och åkte till Roskilde. Det var både väldigt kul och lite jobbigt. Fast mest kul. Sen flyttade jag nästan hem till Hampie, vilket tydligen var väldigt uppskattat. (Själv tyckte jag nästan att jag trängde mig på för jag var där så ofta men hans familj är så himla snäll. Med tanke på att jag själv hade begravt tre mor- och farföräldrar vid arton års ålder så förstår jag väldigt väl att det var en svettig period inte bara på grund av sommarvärmen.)

Augusti: “:D? :D!”

Eftersom jag var mer än lovligt skoltrött började jag inte plugga på universitetet utan sökte istället jobb en hel månad i sträck. Jag fick jobb, också. (Ha!) Det var mest ångestfyllt men det sägs ju att man ska se framåt, inte bakåt.

September: “Titta nu, barn, när pappa blir arresterad för terrorism.”

Jag och min familj åkte till New York för att fira min pappas femtioårsdag. Eftersom vi är som vi är drabbades vi av politisk Tourettes allihopa och veckan gick mest åt att inte säga Al-Qaida hela tiden. Åh, och så hade jag ett jobb, hahaha.

Oktober: “Sova? Vem behöver sova?”

Som rubriken kanske antyder så jobbade jag hela jävla tiden jag inte boxades. Min syrra fyllde arton och kläckte den odödliga repliken “Pappa, jag kan inte öppna dörren, jag sitter och skiter!” när hennes kompisar kom över för ett överraskningsparty.

November: “I’ve got 99 problems but a bitch ain’t one”

OKEJ, OKEJ, jag gick igenom en liten period när jag bara lyssnade på Jay-Z. JAG ÅNGRAR FORTFARANDE INGENTING.

Så hade jag uppesittarkväll under det amerikanska presidentvalet och det var helt hysteriskt.

December: “I sweep the streets I used to own”

En förhållandevis stillsam månad. Hampie och jag debatterade om julens för- och nackdelar samt klädde gran. Jag jobbade, som vanligt, och åkte till min stora skam på ytterligare en finlandskryssning, denna gång med mina jobbarkompisar. Den var om möjligt nästan ännu äckligare än den förra.

Som helhet kan man säga att det var ett händelserikt år. Jag gjorde en massa grejer jag aldrig gjort förut. Jag sa upp kontakten med några riktigt speciella snöflingor och ångrar ingenting. Jag lyckades skaffa mig ett antal jobb av varierande kvalitet. Jag läste en massa serier och… öh… kunde antagligen ha gjort något bättre med den tiden men jag hade väldigt kul. Jag umgicks som läsaren säkert har insett en hel del med Hampie (som fortfarande står ut med mina hysteriska mail. Han har glömt att jag mailade honom varenda dag hösten 2004 när min farmor hade dött och jag mådde sämre än nånsin. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog men herregud, vore jag honom hade jag givit upp för länge sedan :P). Jag lyssnade på en massa ny musik och jag ångrar ingenting, hahahaha. Jag gick upp nästan fyra kilo - vilket gör skillnad när man är underviktig. Och snart ska jag ge mig ut på ett nyårsfirande med en god väninna som också fortfarande står ut med mig, trots att jag kräkts i hennes toalett och gråtit på hennes axel mer än en gång.

Det var nog ett bra år, ändå.

Inför nästa år lovar jag att:

- läsa ännu mer serier

- göra högskoleprovet

- inte ångra någonting

- äta mera bacon

Puss och kram (och gott nytt år!),

Josse

(Följande inlägg innehåller mer än det rekommenderade dagliga intaget av dumhet samt nästan inget av min ångest. Bra, va?)

Satt på bussen häromdagen på väg till kebabstekningen och roade mig med att shuffla musiken i min MP3-spelare. Det var roligt och lite nostalgiskt och jag ökade säkert på både min tinnitus och min tid i skärselden men det var det värt. Hursomhelst kom det upp en låt jag inte kunde placera på rak arm men som hade ett väldigt vackert intro med fiol.

Tittade på MP3-spelaren och såg att det var Vivaldi, och insåg att det måste ha varit stycket jag lärde mig spela inför min examenskonsert i Nacka Musikskola i våras.

Jag började i Nacka Musikskola när jag var sju år gammal. Alla ettorna i min och Hampies skola fick välja mellan att spela cello eller fiol (Hampie tillägger: jag valde ingenting). Jag valde fiol mest för att jag inte visste hur en cello såg ut (ett ovanligt övertänkt beslut av en sjuåring men så visar det ju bara på min enorma intelligens och analytiska förmåga redan i tidig ålder).  Hursomhelst var det en fin tid. De flesta musiklärarna var väldigt snälla och vi hade för det mesta kul. (Däremot kan jag av erfarenhet säga att oavsett hur roligt en stråkorkester bestående av sjuåringar har så låter det för jävligt.) Senare under skolåren slutade de flesta att spela men tillräckligt många fortsatte (däribland jag) för att jag fortfarande skulle få ut något av det.

Jag har spelat i en fyra-fem olika ungdomsorkestrar och faktiskt till och med spelat på Konserthuset en gång. Jag har tillbringat timmar både hemma och borta med att repetera och öva och stämma. Jag har klottrat i noterna och stört dirigenten och klagat över för korta matraster under konserterna. Jag tyckte att det var så roligt att jag spelade genom hela min skolgång inklusive gymnasiet.

Den 23 april i år tog jag examen i Nacka Musikskola med Vivaldis tredje konsert i A-moll för två violiner (allegro). Och låt mig bara säga en sak - jag har aldrig övat så fruktansvärt mycket på en enda låt. Vivaldi skriver låtar som om tonerna skulle ta slut imorgon och han vill använda upp så många som möjligt så fort som möjligt. Jag slet med den där konserten flera timmar om dagen i månader. Det slutade med att jag tejpade upp noterna på väggen så att jag skulle slippa slösa tid på att veckla upp notstället och kunna öva mer. And I have the pictures to prove it:

Och nu, knappa sex månader senare? Hur har all den här klassiska musiken påverkat min uppväxt och min musiksmak? Den borde rimligtvis vara ganska kultiverad, eller?

Så här ser favoritlistan ut i min MP3:

Opening - Linkin Park

My,Dsmbr - Linkin Park

Ntr/mssion - Linkin Park

Dirt off your Shoulder/Lying from you - Linkin Park & Jay-Z

Points of Authority/99 Problems/One Step Closer - Linkin Park & Jay-Z

Womanizer - Britney Spears

Piece of Me - Britney Spears

… Ja. Så var var vi någonstans? Min kultiverade musiksmak?

(Seriöst? Linkin Park?  Varför är jag en sån evig tonåring?)

För övrigt köpte jag nya skor idag:

Och med denna dos av ytlighet lämnar jag er att kontemplera era fortsatta liv, kära läsare.

Puss och kram,

PS. Accessoarer: nudelsoppa, stearinljus, efterblivet försök att se ut som en människa och inte en massmördare. MODEBLOGGSTILEN ÄR OSTOPPBAR HA HA HA HA HA HA HA

PPS. Jag ville göra HA HA HA rött men vet inte hur man gör. Jävla WordPress.

PPPS. Kom på det. As you were.

PPPPS. DET SYNS INTE I PREVIEW!!!!!!! HAMPIE!!!!!!!!!!!!!! :OOO

PPPPPS. Orka.

(Hampie tillägger: jag fixade det.) 

Eftersom jag lovade:

Dagens outfit

Förkläde, Delicato

T-shirt, Indiska

Jeans, Cheap Monday

Accessoarer: philadelphiaost, hamburgerdressing, digitalkamera

Förlåt, förlåt. Jag har lovat att gästblogga i säkert en vecka nu men tiden räcker bara inte till. Sen vill jag ju faktiskt ha något att säga när jag väl bloggar också och, ja, det har jag inte. Trots att jag försökte övertyga min syster om att blogga oftare (»VARJE CHAILATTE ÄR VIKTIG!!!») kan jag inte tvinga mig själv att göra det.

(Å andra sidan kan jag ju alltid skriva om hur latte över huvud taget är ett substitut för människor som helst av allt vill ha en nappflaska med varm mjölk. KOM IGEN. Ska man dricka kaffe så dricker man kaffe, inga fjamsiga jättekoppar med mjölkskum. Jag var sötsugen för några veckor sedan och beställde, i min idioti, en pumpkin spice latte på Starbucks. Förlåt mig nu men fy fan i helvete, vad äcklig den var - tänk er skummad pulvermjölk med typ sirap i. Brrrr. Till råga på allt så har chailatten som jag hatar extra mycket spritt sig värre än den senaste rödamattantrenden bland bloggarna jag läser. Jag går upp på morgonen, slår på datorn och möts av tre taskigt mobilfotade chailattar med »ÅH vilken mysig chailatte jag drack idag!!!! :D» DET ÄR INTE KAFFE. MAN FÅR INGA VUXENPOÄNG AV ATT DRICKA CHAILATTE. CHAILATTE ÄR INTE DET NYA SVARTA. AGH.)

Eh… hoppsan, det blev visst lite längre än jag tänkte. Nästa gång lägger jag upp en bild på mig själv i kebabförklädet som kompensation. :)?

På återseende,
Josefin

»Hej, det är jag som är BlondinKissie Josefin dammit och jag är sååå glad för det!»

Mest är jag här för att kolla att mitt login fungerar (det gör det) men det är i alla fall jag som är Josefin (efternamnet får förbli en hemlighet) och jag kommer att gästblogga här emellanåt. När tiden tillåter. Vilket den antagligen inte kommer att göra alltför ofta. Till skillnad från Hampie som förkovrar sig i fina grejer som latin så tillbringar jag större delen av min vakna tid med att steka hamburgare och kebab. Det är helt okej eftersom jag är något av en kännare av hamburgare och kebab. Jag kan nog även utnämnas till Sveriges största baconkonsument. Hampie har en tagg för te i den här bloggen - jag kommer antagligen snart att ha en för bacon.

I likhet med Hampie är jag också ett barn av det sena åttiotalet (Last of the Eighties som vi brukade säga på min gymnasieskola). Vi har uppfostrats med den ständiga valfriheten som ledstjärna vilket har lett till att jag kan nämna vad alla delar i en riddarrustning heter på engelska men fortfarande inte har skaffat mig körkort. (Det sistnämnda lär nog inte hända än på ett bra tag - jag övningskörde när jag var yngre men lärde mig mest att jag hatar att köra bil.) Nu är vi alltså nästan vuxna och ska ta hand om oss själva vilket i Hampies och mitt fall har lett till språkstudier och … öööh… kebabstekning. Man skulle kunna ägna en intressant konversation åt att utreda vem av oss som gör mest nytta för samhället. Hampie upprätthåller definitivt en tradition om högre lärdom och i längden djupare visdom men han kostar ju en del i skattepengar. Jag betalar en massa skatt och håller ekonomin i rullning men jag bidrar till ökad fetma och i viss mån miljöförstöringen (jag jobbar på ett litet företag och även om min chef är väldigt mån om att använda sig av miljövänliga råvaror och engångsprodukter så kan ingen göra allt). Å andra sidan kan man argumentera för att det jämnar ut sig i längden - om inte annat så när Hampie blir tvungen att börja jobba och jag har råd att börja plugga. >:)

När jag inte steker mat eller äter, sover, duschar eller något annat viktigt ägnar jag mig åt förkastlig skönlitteratur i alla dess former - faktiskt mest fantasy, science fiction och alternativhistoria, även om jag är öppen för annat också (och med öppen menar jag att jag är öppen för tanken att kritisera det). Emellan varven umgås jag med vad jag i brist på bättre ord måste kalla »vänner». Skämt åsido, jag är begåvad med en del väldigt bra vänner (som låter mig besudla deras bloggar!) - och en del som gör mest nytta som boxpåsar. (Jag har boxats i två år och nyttan av en bra boxpåse kan inte förnekas.) Då och då händer det att jag tillbringar ett par timmar i ena änden på ett rep med en god väninna i den andra, men sådana saker är inte lätta att schemalägga mellan två heltidsarbetande unga kvinnor! (Med vilket jag vill säga att jag klättrar ibland med en kompis som jobbar som brevbärare.)

Sååå… Jag jobbar, läser, ägnar mig åt våldsamma sporter och träffar vänner. Vad mer brukar jag göra? Jag skrev mycket när jag var yngre - jag hade till och med en blogg under några månader när jag var sexton. Den finns tyvärr inte kvar längre - jag tappade intresset, sedan tappade jag minnet och glömde bort både adressen och lösenordet tills någon smart tjej letade upp den och bad att få ta över adressen. Det fick hon. Tur var väl det för jag minns fortfarande inte adressen och jag har annars rätt bra minne för onödiga detaljer. Jag får väl återuppta det hela i och med gästbloggningen här. Trogna läsare behöver dock inte oroa sig - »dagens outfit-bilderna» kommer att komma från Hampie innan de kommer från mig och ni kan ju själva föreställa er hur troligt det är. Vi kanske lägger upp en på skämt.

Annars tillbringar jag rätt mycket tid med att få psykiska ärr av saker på Internet, att läsa (sa jag det?), lyssna på musik (jag är något så tragiskt som en riktig allätare) och kommentera omvärlden med kärleksfull ironi. Ibland blir det för mycket men då brukar jag göra vad generationer av finländare och kommunister har gjort före mig - supa tills det går över. Ett stående skämt om mig är att eftersom jag härstammar från Finland, heter Josefin och har politiska åsikter strax till vänster om Hampie är jag uppenbarligen Josef Stalin reinkarnerad. Det är en lång historia som gör sig bäst att höras live - jag får spela in en video och lägga upp på YouTube… fast vid närmare eftertanke vill jag nog aldrig mer se en videokamera, än mindre hålla i en. (Sådan blir man efter tre år på medieprogrammet! Om det finns några hoppfulla nyblivna mediaelever därute, spring som fan och se er inte om!)

Nej, nu fick jag ett SMS som kräver min uppmärksamhet. Det är hårt att vara eftertraktad. Later, bbs!

(Uppdatering: totalt ointressant SMS.)

Puss och kram,
Josse