Hampies dagbok

Kära läsare,

ännu ett år oss passerat och nu försvunnet för att sakta men säkert ta sin plats i histsorieböckerna; de vill säga de delarna av året som för andra i framtiden kommer vara intressant – men sådant skall jag inte ödsla tid på att avhandla här i mitt lilla utrymme på den världsvida väven, nej, här skall det skrivas om mig, mitt liv och hur saker påverkat mig, i alla fall nu.

Vad har hänt? Vad har Hampie låtit ta sig för och hur har han ändrats, har han det? Därom är det egentligen ingen som bryr sig, men det är ju inte väsentligt, för jag drivs av en enorm skrivarglädje och ett behov av att vika ut mitt liv och min person för allmän beskådan, eller inte, eller typ, eller något. Nåväl, låt oss börja. Året börjar i januari, då är det kallt, då gick jag fortfarande i gymnasiet – det känns som om det var evigheter sedan. Jag kommer inte ihåg ett smack om det. Jag hoppar till sommaren, omedelbart.

Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss spy på den också? Jag tog studenten som det heter i folkmun (men ingen har gjort det sen säkert två skolreformer tillbaka i tiden) och allt det där. And let me tell you! Snacka om att hela det där tjofräset är överskattat! Det var inte kul för fem öre och det lämnade mig med ett stort hål i mig och en massa, massa metafysisk ångest. Jag fick fina presenter i alla fall, de var bland annat en hamburgerpress; man tror inte att man kan komma att behöva en sådan, men tro mig, och fråga Josse, när jag säger att, hamburgerpressen då, är ett eminent stycke husgeråd.

Sommaren blev varmare och varmare och jag njöt och sörjde mitt absolut sista sommarlov (det vattnar sig i ögonen nu när jag skriver om det). Sommarlovet kantades av mig försökande bli av med min folkskräck, söderte i mängder, och mig snyftande till Suzzie Tappers ‘Det finns mirakel’. Jag lyssnade på låthelvetet dygnet runt i en jävla månad. Bura in kärringen, borde vara olagligt att göra folk beroende så!

Morfar dog efter att ha legat i sin säng och i princip väntat på döden hela våren. Må han vila i frid. Han fick som han ville: han fick dö hemma. Därtill fick jag även besöka min första begravning: de är inte roliga, begravningar, och det är skrämmande att se vuxna gråta som treåringar. Gråt smittar, sorg smittar, och vore det inte för att jag i den juvenila anda jag nu lever skulle försöka vara vuxen och med våld höll tillbaka mina tårar skulle mina ögon också bli sådär rött svullna, mina kinder också sådär rött randiga, som alla de andras som grät.

För alla som inte redan förstått det är Josse en underbar människa och just dagen före begravningen var hon hemma hos mig när vi städade inför mottagningen som skulle vara efter ceremonin i kyrkan och denna lilla ängel till brutal kvinna stannade tills klockan sent och städade, bakade, och agerade som allmänt uppmuntrande (vilket hindrade min själva familj från att döda varandra).

En användare på ett forum som jag hänger på som jag aldrig vidare konverserat med eller så ville ha besök, i Sundsvall, så varför inte tänkte jag, och med lite tjat så satt jag (ett par dagar innan begravningen) på en buss till Medelpad. Jag visste inte var Sundsvall låg innan jag bokade biljetten, jag visste inte, jag visste verkligen inte, verkligen verkligen verkligen inte, att en utsikt kunde vara så tråkig. Den var träd. Jag hatar skog. Sundsvall var för övrigt en bra jävla tråkig stad faktiskt och jag kan nästan förstå varför man knarkar ned sig när man bor där. Max, hambugerrestaurangen, suger den med.

Hem kom jag, kissnödig som få, trött som få, och med en äckelkänsla i magen som inte ville släppa till att två dagar senare vara med om en begravning. Begravningar och Sundsvall suger.

Till hösten började jag läsa latin vid SU och sen blev det jul, det är verkligen så det känns, alla dagar blev lika dana och timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, så rann tiden genom mina fingrar utan att jag fick något uträttat. Nu sitter jag här med flera sidor på latin att läsa, stressad som få, och vet varken in eller ut. Men, men, men! Skam den som ger sig! Skam den som ger sig lyssnande till Dolly Parton.

Umgängesmässig så har det blivit något ensammare för lilla mig i och med att tvånget gymnasiet inte tvingar människor in mig på livet längre så. Evve, nära vän och följeslagare gymnasiet genom, försvann för att studera vettiga saker i Örebro. Andra drog hitan och ditan, och här satt jag kvar i Stockholm, och sitter. Josse och jag lyckades dock återuppta kontakten (vi gick i lågstadiet tillsammans) efter ett par påspringanden på busshållpatsen och Josses extrema behov av att låna en dator med Internet, samt ett par boklån. Tänka sig, man vet aldrig vad som kan hända!

Sammanfattningsvis kan jag faktiskt inte säga ett jävla datt. Nu kom min bror hem, undrar om han är på bra humör? Nåja. Jo, nej, nej.

Vad lovar jag inför nästa år? Jag skall förhoppningsvis bli en bättre människa, dricka en massa grönt te, meditera, plugga i tid och schemalägga allt och alla, eller så blir jag fet och får leva på socialbidrag. Jag hoppas på det förra.

Er tillgivne,
Hampie

Eftersom Hampie redan har pissat in sitt revir vad det gäller julen (ledtråd för den läsare som inte minns allt från september: Hampie älskar jul) tänkte jag kontrastera med en annan synvinkel.

[Varning: följande text innehåller julhat samt nedsättande uttryck om tomten. Känsliga läsare varnas.]

Min familj har en legendarisk julhatare (min morbror) som är så avtänd på julen att han frivilligt arbetat hela helgen för att slippa undan. På julfotografier återfinns han inte sedan 1977 eller något liknande – jag minns inte årtalet exakt men det är samma år som mellanölen avskaffades; detta vet jag därför att han har en påskgul T-shirt med texten ”BEVARA MELLANÖLEN” på sig på bilden. Väldigt mycket julstämning. Mina morföräldrar var likt drottning Victoria inte roade. Hursomhelst, trots att jag inte är släkt i rakt nedstigande led med min morbror har det under min uppväxt visat sig att jag är minst lika anti-tomte som han.

Där andra trivs med julmusik och julklappsinslagning får jag ångest och svettningar. Många tycker att det är mysigt att baka pepparkakor, rulla köttbullar och göra annan mat som hör julen till – jag har haft ”KÖTTKVARN I MÄNNISKOSTORLEK” på min önskelista sen mina tidiga tonår. Julpynt är den nionde kretsen i helvetet. Min familj går inte till några överdrifter men trots det har vi tre lådor med en massa små jävla tomtar. Och varenda liten tomte är helt speciell och har sin egen lilla plats och om man så mycket som flyttar på ett saltkar under de sex veckor – sex! veckor! - som krafset är framme blir man skuldbelagd till tjugondag Knut. För att inte tala om den innerliga frid man avnjuter när man går upp kvart i sex en svinkall decembermorgon och möts av ett :)-ansikte i badrumshörnet.

Sammanlagt har nog julen gett mig mer barndomstrauman än låg-, mellan- och högstadiet tillsammans. Den snabbtänkte läsaren kan ju räkna ut hur många veckor det är jul och hur många veckor jag tillbringade i grundskolan och jämföra de båda siffrorna. Ångestfaktorn är alltså åtminstone fem gånger så hög under julveckorna.

Julhandeln är faktiskt något jag kan leva med – förutsatt att den är avklarad innan Allhelgona därför att efter Allhelgona julpyntas alla butiker. En helt vanlig shoppingrunda blir då kantad i rött och glitter och köpcentrumen förvandlas från vanliga upplysta affärer till ett mardrömsliknande apokalypsscenario där en massmördande dragqueen har dragit fram och förintat alla spår av intelligent liv. Lyckligtvis har jag en liten familj och behöver inte julhandla särskilt mycket, Gud vare lovad, för vore jag tvungen att ge mig ut i nämnda mardrömsliknande apokalypsscenario fler än en gång skulle min terapeut kunna köpa sig ytterligare ett hus i Malibu.

Jullov är också en källa till ångest och livskris: när man ätit upp allt godis (och fått hål i tänderna samt diarré) sitter man där. Under presentpappret ligger tre olika stickade sockor och typ pinnar att peta sig i öronen med. De böcker man fått i julklapp är utlästa före lunchen på annandagen och sen sitter man där. Nyårsafton är den enda gången man går ut ur lägenheten och då blir det som att man försöker klämma in en veckas liv under tjugofyra timmar - ”jag måste göra något!!!!!” - och sen vaknar man upp på nyårsdagen, med ett helt oförstört långt år framför sig som ett orört snöfält, och man vet att allting är redan försent. Antingen minns man allt man gjorde kvällen innan eller så gör man det inte, och vilket det än är så har man inlett ännu ett år med att stirra upp i taket och vilja dra lakanet över huvudet. Och det är fortfarande en hel vecka eller mer kvar innan skolan börjar och när man väl kommer dit pratar alla bara om vad som hände i julas och haha, har du fått några julklappar i år då, hahaha och man hoppas bara att det ska ta slut någon gång, att snön ska smälta och barren ska ramla av granen och att solen ska börja gå upp vid en anständig tid igen men det händer aldrig.

Det finns en sak som är bra med julen och det är att den bara inträffar en gång varje år. Och den här låten: http://www.youtube.com/watch?v=FVe-5JrmckM

Den beskriver allt man behöver veta om julen. Nämligen att vi kommer att dö allihopa.

För övrigt vet jag inte alls vad som menas med begreppet ”bloggtorka”. Jag tror faktiskt inte ens att jag har sett det ordet på vykort.

Puss och kram,
Josse

Hello, raringar därute. Som vanligt är jag hemskt ledsen över att jag inte bloggar oftare och yada yada yada, ingen bryr sig om det där. Nu har jag dock en timme över och tänkte inte uppdatera er om vad som hänt i mitt liv sen sist (ledtråd: ni skulle dö av uttråkning. Det intressantaste som hänt mig sedan jag bloggade sist för typ en månad sen är att min högerarm har blivit lite tjockare tack vare att jag hyvlar sådana enorma mängder ost på jobbet). Nej, jag tänkte skriva om något jag funderat över ett tag – hur roligt är det att vara rolig egentligen?

Jag har alltid fått höra att jag är rolig. Jag tycker i alla fall att jag är jävligt rolig (jag är en sån där tragisk människa som läser gamla dagboksinlägg från när jag var femton och emo och fortfarande tycker att skämten är kul). Vad som är roligt kan ju vara väldigt individuellt – en del människor skrattar inte åt någonting, en del människor tycker att andras smärta är vansinnigt kul, och en del människor gillar Björn Gustafsson. Vad vi kan fastslå här är alltså att jag tycker att jag är rolig, och att en del människor tycker att jag är rolig och har sagt det till mig. Det betyder ju inte nödvändigtvis att alla i hela världen tycker att jag är rolig. Så meningen ”jag är rolig” är inte över huvud taget objektiv. Det är en bild jag har fått av mig själv, dels tack vare mig själv och dels tack vare andra.

För er som kanske inte känner mig blir det här kanske en väldigt konstig historia, men jag ska göra så gott jag kan för att ni ska hänga med ändå. Eftersom jag alltid har fått höra att jag är rolig och eftersom ”rolig” är en positiv sak att vara (alla människor vill kanske inte vara roliga själva, men alla människor vill ha roligt) är det ganska självklart att jag strävar efter att vara rolig. Åtminstone för det mesta. Jag vill ha roligt och det är roligt när jag är rolig. (Gode Gud, ordet ”rolig” känns inte som ett riktigt ord längre och jag är inte ens halvvägs. Vad har jag gett mig in på?) Det var kanske värre med det när jag var yngre och hade en personlighet som inte var huggen i sten (tro mig, det fanns en sådan tid. Det var ungefär fem minuter i åttan). Nuförtiden är det nog lite annorlunda. Men vad jag vill komma till är det här – om man ständigt känner att man, av olika anledningar, behöver vara kul – antingen för att få omgivningens uppmärksamhet och beundran, eller för att man själv känner sig mer lyckad då – hur kul är det? På en skala?

Just den här pressen, eller det här behovet om man så vill, kanske är just det som gör att det suger att vara rolig. Jag kan säga något på fullt allvar och mina kompisar tror att jag skojar, just därför att jag alltid skojar. Det har nått den nivå där jag driver med allt, till och med mitt eget brustna hjärta (det var för övrigt en lyckad historia). Att vara rolig har helt enkelt blivit mitt sätt att hantera precis allt – vore det smärta, ilska, sorg eller vilka andra motgångar som helst.

Har det lett till något bra, då? Har jag haft ett roligt liv? Det är en bra fråga. Jag har i alla fall haft ett liv med allt vad det innebär av bra grejer och dåliga grejer. Jag har haft en jävla massa kul, hittills, och jag planerar inte att sluta med det i första taget. Och oavsett var jag har befunnit mig, i vilken situation jag än hamnat, så har jag, någonstans inom mig, kunnat finna en liten jävel med en ironisk kommentar. Ibland lättar det på stämningen. Ibland leder det till att man blir utslängd från Gröna Lund. Och ibland har det som sagt lett till att ingen tar mig på allvar.

Man kan nog säga att jag blivit beroende av den bekräftelse jag får, både från andra och från mig själv, genom att vara en rolig prick. Och om priset jag får betala för att upprätthålla den självbilden är att inte bli tagen på allvar (och att bli utslängd från Gröna Lund), då kanske det är värt det. Det är kanske inte det sundaste sättet att leva. Men i slutändan dör vi ju allihopa och då kan man ju lika gärna skratta som gråta.

För övrigt, om killen som kallar sig Anders läser det här, så har jag ett budskap till honom:

Whatever happened to the funky raves?

A generation lost in pace?

Wasn’t life supposed to be more than this?

In this kiss, I’ll change your bore for my bliss

Nu ska jag kolla hur osund resten av bloggvärlden är. Önskar alla en god natts sömn för det tänker jag ha.

Puss och kram,
Josse

I dag efter tidningsläsande och en smula TV-tittande tänkte jag: skall jag skriva om kyrkan och vigsel, eller om porr? Porr såklart!

I Aftonbladet Söndag (080928) skrivs det ett snyftreportage baserat på en rapport som Bris skrivit, jag tror den hetter Barn och IT eller något. I vilket fall som helst handlar den om barn som upptäcker att deras föräldrar tittar på porr eller viker ut sig på Internet och hur hemskt det är - men inte nog med det: i samma veva så drar man in pappor som tittar på barnporr eller raggar på unga tjejer och försöker stämma sexträff med dem. Tack Bris, tack Aftonbladet  för att glo på porr är ju samma sam som grooming och att glo på barnporr? Idioti.

Barn och deras föräldrars sexliv hör inte ihop - jag vill inte veta att mina föräldrar har sex och jag hävdar prompt att jag, likt Jesus, är en jungfrufödsel. Det hör liksom till att man skall äcklas av att ens föräldrar har ett sexliv (det är säkert något inbyggd incestskydd eller något). Att sitta och glo på porr är en del av sexlivet, skulle jag gissa, och man vill helt enkelt inte veta om ens föräldrar sådant. När de ser att deras farsor glott på snusk så ringer de, barnen alltså, till Bris och gnäller. Varför måntro?

Porr är dåligt, porr är snusk, porr är degraderade, porr dödar och äter små barn och små söta kaniner! Eller inte - men det är antagligen den uppfattningen barnen har om porr: att det är dåligt, smutsigt och något läskigt som fadern sysslar med. Det är klart som korvspad de blir knäppa då! Och nu när Bris redovisar den där undersökningen blir det ju inte bättre då de klumpar ihop porrtittande fäder med groomande och barnporrtittande fäder. Barnporr och grooming är i min mening vidrigt, äckligt och avskyvärt och jag tycker väldigt synd om dem som känner sig tvingade att hålla på med det - men för Jesus, Buddha, en chokladbit och allt i världen: låt det inte blandas ihop!

Nu borde någon med kanske lite minne och som kanske faktiskt inte är en idiot utan läser tidningen dagligen haja till och tänka att fan det här är ju gamla nyheter. (Haha, Aftonbladet återvinner … haha … Aftonbladet …) För mig är det lite nytt eftersom de skrev om det i går och för att jag dessutom glodde på Bullshit i lördag som handlade om porr. Bara för att jag inte orkar så citerar jag också de gamla nyheterna - men de nya var i princip exakt samma sak (seriöst, tror de att man inte kan minnas något alls eller?).

Av en slump råkar barnet på föräldrars kommunikation via mejl eller chatt. Eller så råkar man upptäcka sidor som föräldrarna har surfat in på.

Jaha! Oh teh horror! Ungar kan upptäcka att mamma och pappa har ett sexliv (okay, ja, det är äckligt att tänka på att folk över 40 har sex alls, men liksom, man får lära sig att tåla vissa saker).

I flera fall handlar porrsurfandet till och med om barnporr, berättar Thomas Jonsland.

Och plopp, ett par stycken nedanför kom det under rubriken Barnporr och skilsmässa. Barnporr och skilsmässa - vad i helvete? Jag saknar ord. Jag saknar ord. Jag saknar verkligen ord.

Nästan alla tonåriga killar har sett, tittar på, eller kommer att titta på porr - kontinuerligt. Det är inte en fråga om om, utan om när (fast på tyska är det samma sak, höhö). Om det påverkar deras bild på kvinnor? Säkert. Jag tror dock inte riktigt att porren är den största faran (för folk är inte så pantade att de tror att porr är verklighet, lika lite som de tror Sagan om ringen eller Harry Potter, eller kanske Kalle Anka är det) - nej, det är snarare allt annat äckligt mediebrus som trycker in könsrollsävrderingar i halsen på allt och alla.

Nu upprepar jag nog en gammal klyschig sak, men för den skull att någon inte hör det redan: när en unge föds får ett flickebarn en rosa mössa och ett gossebarn.. en ljusblå en! Gå in i en leksaksaffär, gör det, och sitta på dessa vidriga saker som man trycker på ungar: söta små barbiedockor med vackra glittrande rosa kläder och söta pojkar som de kan bli kära i - emedan pojkarnas leksaker är vapen, vapen, lite mer äckliga mördarverktyg (ja, det är faktiskt vad vapen är - här sitter vi oroar oss över att tonårspojkar runkar till filmer som porträtterar folk som har sex men vi låter dem leka med låtsasvapen?), man kan nog köpa en hel jävla låtsasarsenal och på låtsas göra revolution med skiten man hittar i en leksaksbutik: allt från handgranater till revolvrar och kulsprutor (numera saknas nog bara biologiska och kemiska vapen men de kommer nog snart; sedan finns det såklart andra manligt manliga leksaker till pojkarna att leka med: faliga dinosaurier (grawr vi äter kött och dödar, grawr!!) eller en lightversion av Fredells (byggvaruhus) i plast så att de kan snickra, för sådant skall små pojkar tycka om, sådant skall de göra, de skall bygga ett hus som deras jävla barbiefru kan laga mat och ta hand om barn i. Jag kom av mig, rejält, och nu skall jag spy, strax tillbaka.

Sådär, tillbaka. Jag läste i en kommentar på det där dryga överliberala forumet Flashback om en morsa som snackade seriöst med sin tonårige son om hans porrvanor. Hon berättade tydligen att: »tänk på att det där kan vara någons mamma, syster eller dotter. Hur skulle du känna inför att din syster gjorde porr … blah, blah, bläh». Dis-moi : vad skulle min brors åsikt om mitt yrke ha för betydelse? Vad skulle min mors åsikt om mitt yrke ha för betydelse? Mitt val av yrke handlar väl först och främst om vad jag vill, quod volo.

Våldtäkt är inte bra - det är det sällan tvång är - men det är viktigt att inse att port inte är lika med tvång. Tack, det vet du redan, känns som om jag är överpedagogisk här. Jag känner dock att jag måste lägga in det här för att verkligen, verkligen påpeka att jag inte tycker det är okay att någon tvingas in i en porrfilm. Det är inte bra på något sätt och jag försvarar det på inga sätt.

BDSM-porr är dock inte synonymt med vare sig våldtäkt eller tvång och det är vad jag antar att feministiska porrhatare snackar om när de snackar om våldsporr - vad skulle det annars vara? Men, kan de bara inte inse att det finns folk, som mig oförståeligt, tyvärr, vill bli bundna, kallade hora och piskade? Vill de, well then - let them!

Jag nåste få passa på, också, att så här i efterhand välkomna min kära vän Josse som gästbloggare. Hon är, som ni nu säkert redan vet, en jättesnäll och otroligt komisk ung kvinna. Oh, just det: hon är singel!

Er tillgivne,
Hampie

»Hej, det är jag som är BlondinKissie Josefin dammit och jag är sååå glad för det!»

Mest är jag här för att kolla att mitt login fungerar (det gör det) men det är i alla fall jag som är Josefin (efternamnet får förbli en hemlighet) och jag kommer att gästblogga här emellanåt. När tiden tillåter. Vilket den antagligen inte kommer att göra alltför ofta. Till skillnad från Hampie som förkovrar sig i fina grejer som latin så tillbringar jag större delen av min vakna tid med att steka hamburgare och kebab. Det är helt okej eftersom jag är något av en kännare av hamburgare och kebab. Jag kan nog även utnämnas till Sveriges största baconkonsument. Hampie har en tagg för te i den här bloggen - jag kommer antagligen snart att ha en för bacon.

I likhet med Hampie är jag också ett barn av det sena åttiotalet (Last of the Eighties som vi brukade säga på min gymnasieskola). Vi har uppfostrats med den ständiga valfriheten som ledstjärna vilket har lett till att jag kan nämna vad alla delar i en riddarrustning heter på engelska men fortfarande inte har skaffat mig körkort. (Det sistnämnda lär nog inte hända än på ett bra tag - jag övningskörde när jag var yngre men lärde mig mest att jag hatar att köra bil.) Nu är vi alltså nästan vuxna och ska ta hand om oss själva vilket i Hampies och mitt fall har lett till språkstudier och … öööh… kebabstekning. Man skulle kunna ägna en intressant konversation åt att utreda vem av oss som gör mest nytta för samhället. Hampie upprätthåller definitivt en tradition om högre lärdom och i längden djupare visdom men han kostar ju en del i skattepengar. Jag betalar en massa skatt och håller ekonomin i rullning men jag bidrar till ökad fetma och i viss mån miljöförstöringen (jag jobbar på ett litet företag och även om min chef är väldigt mån om att använda sig av miljövänliga råvaror och engångsprodukter så kan ingen göra allt). Å andra sidan kan man argumentera för att det jämnar ut sig i längden - om inte annat så när Hampie blir tvungen att börja jobba och jag har råd att börja plugga. >:)

När jag inte steker mat eller äter, sover, duschar eller något annat viktigt ägnar jag mig åt förkastlig skönlitteratur i alla dess former - faktiskt mest fantasy, science fiction och alternativhistoria, även om jag är öppen för annat också (och med öppen menar jag att jag är öppen för tanken att kritisera det). Emellan varven umgås jag med vad jag i brist på bättre ord måste kalla »vänner». Skämt åsido, jag är begåvad med en del väldigt bra vänner (som låter mig besudla deras bloggar!) - och en del som gör mest nytta som boxpåsar. (Jag har boxats i två år och nyttan av en bra boxpåse kan inte förnekas.) Då och då händer det att jag tillbringar ett par timmar i ena änden på ett rep med en god väninna i den andra, men sådana saker är inte lätta att schemalägga mellan två heltidsarbetande unga kvinnor! (Med vilket jag vill säga att jag klättrar ibland med en kompis som jobbar som brevbärare.)

Sååå… Jag jobbar, läser, ägnar mig åt våldsamma sporter och träffar vänner. Vad mer brukar jag göra? Jag skrev mycket när jag var yngre - jag hade till och med en blogg under några månader när jag var sexton. Den finns tyvärr inte kvar längre - jag tappade intresset, sedan tappade jag minnet och glömde bort både adressen och lösenordet tills någon smart tjej letade upp den och bad att få ta över adressen. Det fick hon. Tur var väl det för jag minns fortfarande inte adressen och jag har annars rätt bra minne för onödiga detaljer. Jag får väl återuppta det hela i och med gästbloggningen här. Trogna läsare behöver dock inte oroa sig - »dagens outfit-bilderna» kommer att komma från Hampie innan de kommer från mig och ni kan ju själva föreställa er hur troligt det är. Vi kanske lägger upp en på skämt.

Annars tillbringar jag rätt mycket tid med att få psykiska ärr av saker på Internet, att läsa (sa jag det?), lyssna på musik (jag är något så tragiskt som en riktig allätare) och kommentera omvärlden med kärleksfull ironi. Ibland blir det för mycket men då brukar jag göra vad generationer av finländare och kommunister har gjort före mig - supa tills det går över. Ett stående skämt om mig är att eftersom jag härstammar från Finland, heter Josefin och har politiska åsikter strax till vänster om Hampie är jag uppenbarligen Josef Stalin reinkarnerad. Det är en lång historia som gör sig bäst att höras live - jag får spela in en video och lägga upp på YouTube… fast vid närmare eftertanke vill jag nog aldrig mer se en videokamera, än mindre hålla i en. (Sådan blir man efter tre år på medieprogrammet! Om det finns några hoppfulla nyblivna mediaelever därute, spring som fan och se er inte om!)

Nej, nu fick jag ett SMS som kräver min uppmärksamhet. Det är hårt att vara eftertraktad. Later, bbs!

(Uppdatering: totalt ointressant SMS.)

Puss och kram,
Josse

Ni talar bra latin; det är ett kärt gammalt palindrom - och inte så mycket mer än det. Numera finns det nog inte en kotte som faktiskt talar latin (man har tydligen problem med det i Vatikanstaten). Engelsmän speciellt, skall snacka riktigt rysligt när de säger saker på latin. Nej, nu till saken: Latinsk grammatik är ett helvete.

I latin finns det precis som i alla språk ord. Nyskapande va? Dessa ord är indelade i ordklasser: substantiv, verb, adjektiv, pronomen, prepositioner, räkneord, interjektioner, konjunktioner, adverb. (Numera så har vi tydligen artiklar, participer, adpositioner och verbpartiklar också.) Låt oss börja med substantiv, som är namn på ting, till exempel boll och ring.

Latinska substantiv kan ha ett av tre genus: maskulinum, femininum eller neutrum. Alltså är orden killar, tjejer eller könslösa/hermafroditer. Detta har sällan något med ordet faktiska betydelse att göra, sånär som när man pratar om just människor. Substantiven är dessutom indelade i så kallade deklinationer, fem stycken är det. En deklination är ett sätt att böja, deklinera, ett substantiv efter numerus (antal) och kasus (funktion i satsen). Alla ord som deklineras på samma sätt hör till samma deklination. Lätt va?

Latinska ord deklineras även i kasus vilka visar vilken funktion som ordet har i satsen: är det subjekt eller kanske objekt? Kasuset avgör! Latin har nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och ibland vokativ.

När man först kommer i kontakt med latin så lägger man ganska snabbt märke till ändelserna -us, -a och -um. Logiken säger snabbt att ord i maskulinum slutar på -us, ord som slutar på -a är femininum och ord som slutar på -um är neutrum. Fel. Det sista är rätt, men inte resten. De flesta ord som samlats i den första deklinationen (den med ord som slutar på -a) är feminina, men inte alla. De flesta i den andra deklinationen slutar förvisso på -us eller -um och är maskulina respektive neutrer men bara för att djävlas med en så har latin uppfunnit den fjärde deklinationen där nästan alla ord slutar på -us men kan vara av vilket jävla genus som helst. Manus till exempel är femininum. Låt oss leka lite med de olika deklinationerna.

Vill man säga måne, ja då skall man säge luna. Om någonting är månens använder man genitiv och säger lunae (men det gör man även om det är pluralis eller dativ). Gör man något med en måne, eller under tiden då månen gör något, eller en preposition säger att man skall göra det, då använder man ablativ och det heter luna (men med långt a, fast det skriver man inte ut). Gäller det flera månar så heter det samma sak som dativ eller genitiv när månen är den som gör något, fast betyder ju inte samma sak. Gör man något med flera månar så heter det lunas, gör man något åt flera månar heter det lunis och är något flera månars heter det lunarum. Gör man något under tiden då flera månader gör något eller med flera månar så heter det också lunis. Månar är tjejer förresten. Alla former blir: luna, lunae, lunae, lunam, luna, lunae, lunarum, lunis, lunas, lunis.

Nauta, som betyder sjöman, böjs precis som måne, fast nauta är maskulinum. Det gäller även poeta. Stackars killar som är fånade i deklination full av tjejer!

Den andra deklinationen innehåller alla de där sköna superlatinlåtande orden som slutar på -us och -um, men även en del ord som en gång i tiden slutat på -us, men redan under rommarnas tid slutat sluta på -us och därför slutar på r. Jag sade tidigare att orden i deklinationerna böjdes lika - det var en sanning med modifikation. I princip betyder det bara att deras genitivformer är liknande. Just det, alla ord här som slutar på -us har ett extra kasus, det där ibland-vokativet.

Pojke böjs: puer, pueri, puero, puerum, puero, poeri, puerorum, pueris, pueros, pueris
Krig böjs: bellum, belli, bello, bellum, bello, bella, bellorum, bellis, bella, bellis
Bok böjs: liber, libri, libro, librum, libro, libr.. ja jag vet inte faktiskt.

Är du uppmärksam ser du att puer, bellum och liber inte böjs lika dant. Ord i neutrum har förresten ingen ackusativ utan den sammanfaller alltid med nominativen, bara för att.

Tredje deklinationen är full av ord som en gång hetat någonting som inte syns i nominativformen då det fallit bort, men som är jätte, jätteviktigt i alla andra former. Kolla på hur jag trollar fram dem:

Man: homo, hominis, homni, hominem, homine, homines, hominium, hominibus, homines, hominibus
Kung: rex, regis?!, regi, regem, rege, reges, regium, regibus, reges, regibus.

Värt att notera att här ibland så finns det ord av alla slags genus, bara för att förvirra. Det finns två deklinationer till: 4:e och 5:e. Båda de är skitfula och femte deklinationen har bara två ord som man behöver lära sig böja så jag hoppar över att prata om dem.

Adjektiv kongurerar med substantiv, det vill säga att de tar över samma form som substantivet de berättar saker om. Adjektiv kan böjas enligt första och andra, eller tredje deklinationen - det beror dock inte på substantivet utan på adjektivet självt. Liksom, varför inte, säg, bara på kul göra det ännu djävligare? Adjektiv i tredje deklinationen har olika former för olika genus - ibland. Ofta bara för neutrum. Ofta då bara i singularis nominativ. Bara för att.

Bellum bonum - vackert krig, puella bella, vacker flicka, men gammal måne heter luna senex, gamla månar lunae senises. Nej, det finns ingen logik, alls. Bara lära sig utantill.

Verb är bra att ha så att man vet vad man gör - skam vore det väl annars? I latin böjer man verb på alla sätt möjliga: numerus/person, tempus, diates, modus och vissa verbformer böjs även i kasus.

När man lär sig ett latinskt verb, säg att älska, amo, måste man lära sig fyra former av verbet. Amo, amavi, amatum, amare. Just amo är ett snällt och regelbundet verb, men många andra verb har helt oregelbundna böjningar bakåt i tiden och låter helt jävla annorlunda. Och så böjs verben som sagt i person, som på spanska - det finns en form för jag, du, han eller vi som gör saker etc. etc. Några exempel:

Jag älskar - jag älskade: amo - amavi
Jag kallar - jag kallade: voco - vocavi
Jag blomstar - jag blomstrade: floreo - florui
Jag erinrar - jag erinrade: moneo - moui
Jag går - jag gick: eo - ii
Jag bär - jag bar: fero - tuli
Jag erfat - jag erfor: nosco - novi

Som synes följer de fyra första två mönster: a → avi, eo → ui. Resten är oregelbundna jävlar som hittar på helt nya stammar i dåtid - titta bara på att bära, det svinet. Nu vet ni hur man säger att man bär saker - men andra personer då? De är inte viktiga! Kolla på Wikipedia eller något!

Den oregelbundna och ibland något helvetiska grammatiken till trots så tycker jag om latin. Vissa former av ord är ganska vackra: neglexi (jag fördummade) eller perii (jag gick under). Sedan gör alla dessa dumheter latinet till en utmaning, en kul en!

Er tillgivne,
Hampie

Har du inte, då det är höst och lite regnigt ute och du frusit men inte riktigt velat gå hem då du går omkring på stan med en kär vän som du inte vill skiljas från än, bara händelsevis lyckats förtappa dig in på ett litet mysigt kafé för att upptäcka, och sedan låtit detta förstöra hela din vistelse där, att någon obildad sate stavat fel till te - överallt: på burkar, på den fina menyn skriven med griffelkrita på en svart tavla bakom disken, målat på fönster, på ettiketterna på brukarna med löste - överallt!

Såvida inte allt annat på menyn är skrivet på franska så skall det inte vara något h i te. Mågen pretentiös person lidande av hyperkorrektion må händelsevis ha läst franska i skolan och lärt sig att det hos dem heter thé. Je bois une tasse de thé. Det är ju för väl, det vill säga att man kommit ihåg skolfranskan - vad icke för väl är, jo ser ni, det är att man missat att franska inte är svenska - och i de fall där man gjort det ofta inte lyckas stava franska ordentligt. Kaféte kallas allt som oftast för the. The? What the?! Ni får ursäkta min dåliga humor.

Men, men men, säger ni, ni som är lite alerta: te kanske är ett ord vi lånat från franskan! Vi stavar ju en massa ord på franskt manér (som manér). Fast jag nämnde ju att de flesta inte stavade te korrekt när de skrev det på franska, gjorde jag inte det? Jo, det gjorde jag - men ni får rätt ändå, I förslagne människior! Svenskan har faktiskt tagit in en hejdundrans massa franska ord och sedan börjar avla in dem till svenska men inte riktigt lyckats hela vägen och de har blivit till hälften franska och till hälften svenska; de platsar inte in någon stans, fångade i limbo som de är. Pretentiös är ett vackert exempel på det hela: preten- uttalas som i franskan, nasaleringen bortplockad och a-ljudet lite våldtaget av vår oförmåga till franskt uttal, prättan medan tiös är svenskt (franskan har ju, som säkerligen alla bekant, inte bokstaven ö). Jaja, bara en liten parantes - för detta har nämligen inte ett jota med te att göra då det faktiskt inte är ett franskt lån.

Nederländarna var som även de med skrala historiekunskaper förhoppningsvis vet ena riktiga sjöfarare och det fanns ingen hejd för vart de styrde sin kos. De kom i vart fall till ett ställe där språket i gängse bruk var malajiska och där drack man te. Dricker man te kan det vara bra att kunna prata om det och malajierna kallade det, enligt NEO:s etymologiska utsago, teh. Nedeländarna snodde ordet och tedrickande och när de kom hem började de smutta på thee. Ack och ve - där finns det famösa h:et dock med! Jo, för all del - men vi har inte för vana att behålla nederlänsk stavning på ord när vi lånar in dem. För det gjorde vi, enligt NEO, tydligen.

SAOB är mycket mindre bestämda och rent ut sagt giver de en femtioelfa möjligheter. Där kan te varit inlånat från franskan - men tyska Tee står före i listan på möjliga kandidater. Mongoliska čaj finns med, för det låter ju så väldigt likte te!

Mina argument är hur som helst egentligen helt överflödiga och den största anledningen till att stava te just te är för att alla andra stavningar bara är helt jävla urdumma. Varför komplicera en etablerad stavning som minsta unge såväl som tunghaltande utlänning kan utläsa direkt? Nej, och nej, thé ser inte vackrare ut än te. Skriv te eller var korkad och få ett ont öga i från mitt håll, och det vill ingen väl ändå inte?

Eder tillgivne,
Hampie

I går satt jag hemma hos min mormor och fika då posten damp in genom (eller nästan genom, den satt fast i) brevinkastet. Det hade kommit en räkning, SvD:s bostadsmagasin, lite rekalm och något som såg ut som en räkning: reklam för Svenska PostkodLotteriet [sic]. Mormor kunde nu, när de skulle ha GrannYra [sic], ännu en gång få möjligheten att prenumerera på deras lotter en gång i månaden à 150 kronor.

I Sverige finns det inget som heter postkoder. Postkoder kanske har funnits, men det tror jag inte, och vad väsentligt är: de finns inte. I Sverige har vi s.k. postnummer - du vet, de där nuffrorna som står under gatunamnet i ens adress. Tänka sig vilken tur vi har när PostkodLotteriet [sic] nu uppfunnit termen åt oss! Liksom, de kunde inte nöja sig med att kalla sig PostnummerLotteriet?

PostkodLotteriets copywriter - eller vem det nu är som skriver åt dem - borde inte gått ur skolan med G i Svenska såsom de misshandlar språket. PostkodLotteriet? GrannYra? PostkodNyheterna? Och är det bara jag som vill ha in fogde-s lite varstans här? Låter inte postkodslotteriet bättre än PostkodLotteriet? Att sedan trycka in versaler lite var stans, varför? I alla fall är det därflr jag satte ut [sic] i början - för att visa att det inte är mitt idiotiska påfund.

Brevet mormor fick såg precis ut som en räkning - varför? Vill de inge något slags seriöst uttryck, en myndighet att de minsann är rätt personer att ge pengar till, eller vadå? En annan kul grej var att någonting fanns tryckt i kuvertet. Ja, alltså innuti själva kuvertet - så att man var tvungen att riva sönder det för att kunna läsa det. Grå var den också, texten, så att man lät skulle kunna missa den. Villkor för autogiro, dessa var det man dolt innuti kuvertet. Schysst att låta folk acceptera villkor de knappt kan hitta. Jävla svin.

Men men, PostkodLotteriet skänker en massa, massa, massa, massa pengar till välgörenhet. Med tanke på allt de hovar in så är det väl med all rätt? För i helsike, skänk 100:- i månaden till valrfi välgörenhetsorganisation och köp två trisslotter och du har samma sak - fast antagligen en större chans att vinna och antagligen med mer pengar till välgörenheten.

PostkodLotteriet har dessutom blivit stämda av KO för sin gräsliga tidning. Tidning och tidning, reklamblad gjort för att se ut som en tiding (och dessutom fyllt med ditt namn - de verkar tro att man blir positivt inställd om ens namn är insprängt i texten på femtioelva ställen). De kör även med den där supersköna parollen »Bli med nu så du inte står utan lott när dina grannar vinner!» - eller något i den stilen.

Nej, nu skall jag ta mig en kopp te till,
er tillgivne,
Hampie

Jag är inte riktigt van att gå upp i vettig tid ännu: min kropp skriker forfarande efter att få ligga och snusa i sängen till klockan 12. Och i ärlighetens namns skulle den kunna få det - jag börjar klockan 16:00 i dag men jag har bestämt mig för att inte sabba min dygnsrytm helt under kommande halvår. Jag går alltså upp vid sju-åttatiden och är trött, mycket trött. Jag stapplar fram till tekokaren och slår på den obarmhärtigt långsamma maskinen för att kunna göra mig en kopp söderte. Jag rotar snabbt fram en tepåse, en tekopp och sedan häller jag varmt vatten däreöver och tar med koppen med mitt snart färdiga te in i TV-rummet. Dumt.

Har du någon gång legat trött framför SVT:s morgonsoffan med en filt och försökt hålla dig vaken? Det har jag. Det är inte lätt. Jag nickar till. Det är alltså inte så att jag somnar helt och hållet utan snarare så att jag sover korta stunder och då gärna just du ett nyhetsinslag är. Jag missar alltså nyheterna hela tiden men är däremot vaken då det kommer någon tant som på grov men mysig dialekt berättar om blommor eller när någon fjant får snacka om sin bok men nyheterna, nyheterna de missar jag hela tiden. Jag ser förspelet med fina datoranimationer och sen vaknar jag lagom till att de är slut. Är det någon intressant debatt med i soffan kan jag garantera att jag somnar såfort någon vettig börjar snacka.

Vad skulle kunna vara en lösning på detta problem? Gå och lägga mig tidigare? Sitta, och inte ligga i soffan? Dricka kaffe i stället föt te? Nej bästa lösningen vore om SVT: hade mer väckarklockeljud innan nyheterna; ett riktigt fett och skrikikt, ja öronbedövande, väckarklockeljud borde SVT spela såfort nyheterna börjar. Jag e-postar dem om det i eftermiddag.

Jag hittade för övrigt ett Metero-ställ på Universitetet igår med en massa fräscha Metero-tidningar. Jag blev glad då. Nej, nu skall jag snart iväg på SU:s välkomstdag!

Er tillgivne,
Hampie

I dag har jag klivit in i den akademiska världen eller rättare sagt i sal F389 på Stockholms Universitet. Jag skall läsa latin och det kommer antagligen bli väldigt latinskt. Jag tror i alla fall att det kommer bli kul: det är något jag velat göra länge och därinom finns en massa saker jag älskar - grammatik, dumma regler och absurd formalia och ett slags dammighet som bara kan överträffas av gamla böcker. Professorn som leder undervisningen var inte torr eller tråkig utan väldigt rolig att lyssna på och det var mig en lättnad. Jag ser fram emot morgondagens lektioner i latin och i allmän grammatik.

Jag måste dock få spy lite galla över mitt schema: jag börjar vid lunch och slutar klockan 18:00 på kvällen. Jag hinner inte se min familj och jag hinner definitivt inte hem till middagen. Dessutom börjar skolan så sent att jag inte kan få tag i en färsk Metro. Jag vill kunna ta en oläst Metro och ta dess oskuld varje morgon - och nu finns det bara begagnade, redan deflorerade och befläckade - ja skrynkliga - Metro-tidningar slängda lite varstans. Kan de inte fortsätta dela ut dem under hela dagen?

Toaletterna på SU är fina - förvånande fina - och de stinker inte urin! Jag blev riktigt glad när jag upptäckte det medan jag lättade på trycket i min tefyllda blåsa (man vill ju inte dö som Tyko Brahe, höhö). Appropå te kan man köpa en dubbel te för 14 spänn. En dubbel te innebär en pappmugg som rymmer två koppar kaffe, fast fylld med vatten, samt en valfri tepåse ur ett uruselt soritment. Fast de hade mintte. Fast jag tog inte mintte. Jag tog Earl Gray.

Annars har jag spenderat all dötid jag hagt (bussresa, tunnelbana, vänta i en timme utanför F389 på att föreläsningen skulle börja) läsande No Tears for Queers, en bok som en kär, dock numera bortflyttad, väninna rekommenderat, tjatat om och sedan prackat på mig (här var det inte lite kommatecken). Jag blev faktiskt lite tårögd av den och jag blev tvungen att snyta mig - detta fastän jag tycker den är lite dum. Jag vet inte varför men det är en känsla jag får.

Jag har hunnit igenom en tredjedel (och jag kan garantera att denna bok är utläst långt innan dess att jag tagit mig igenom Homeros’ Illiad) och vad jag kan säga hittills är att boken, ehuru trådrypande och väldigt deprimerande ämne, är förvånansvärt lättläst. Vill du läsa om bögknackning eller bara känner för att läsa en bok om hatbrott skriven av någon som faktiskt ställer sig kritiskt till det lite här och var (men ändå är bög): läs den. I annat fall så kan du köpa den och bara ställa den i bokhyllan - den är ganska snygg.

Nej, låt mig avsluta med ett latinskt ordspråk jag lärde mig i dag:

Vinum lætificat sed et letificat.

Er tillgivne,
Hampie