Hampies dagbok

Hello, raringar därute. Som vanligt är jag hemskt ledsen över att jag inte bloggar oftare och yada yada yada, ingen bryr sig om det där. Nu har jag dock en timme över och tänkte inte uppdatera er om vad som hänt i mitt liv sen sist (ledtråd: ni skulle dö av uttråkning. Det intressantaste som hänt mig sedan jag bloggade sist för typ en månad sen är att min högerarm har blivit lite tjockare tack vare att jag hyvlar sådana enorma mängder ost på jobbet). Nej, jag tänkte skriva om något jag funderat över ett tag – hur roligt är det att vara rolig egentligen?

Jag har alltid fått höra att jag är rolig. Jag tycker i alla fall att jag är jävligt rolig (jag är en sån där tragisk människa som läser gamla dagboksinlägg från när jag var femton och emo och fortfarande tycker att skämten är kul). Vad som är roligt kan ju vara väldigt individuellt – en del människor skrattar inte åt någonting, en del människor tycker att andras smärta är vansinnigt kul, och en del människor gillar Björn Gustafsson. Vad vi kan fastslå här är alltså att jag tycker att jag är rolig, och att en del människor tycker att jag är rolig och har sagt det till mig. Det betyder ju inte nödvändigtvis att alla i hela världen tycker att jag är rolig. Så meningen ”jag är rolig” är inte över huvud taget objektiv. Det är en bild jag har fått av mig själv, dels tack vare mig själv och dels tack vare andra.

För er som kanske inte känner mig blir det här kanske en väldigt konstig historia, men jag ska göra så gott jag kan för att ni ska hänga med ändå. Eftersom jag alltid har fått höra att jag är rolig och eftersom ”rolig” är en positiv sak att vara (alla människor vill kanske inte vara roliga själva, men alla människor vill ha roligt) är det ganska självklart att jag strävar efter att vara rolig. Åtminstone för det mesta. Jag vill ha roligt och det är roligt när jag är rolig. (Gode Gud, ordet ”rolig” känns inte som ett riktigt ord längre och jag är inte ens halvvägs. Vad har jag gett mig in på?) Det var kanske värre med det när jag var yngre och hade en personlighet som inte var huggen i sten (tro mig, det fanns en sådan tid. Det var ungefär fem minuter i åttan). Nuförtiden är det nog lite annorlunda. Men vad jag vill komma till är det här – om man ständigt känner att man, av olika anledningar, behöver vara kul – antingen för att få omgivningens uppmärksamhet och beundran, eller för att man själv känner sig mer lyckad då – hur kul är det? På en skala?

Just den här pressen, eller det här behovet om man så vill, kanske är just det som gör att det suger att vara rolig. Jag kan säga något på fullt allvar och mina kompisar tror att jag skojar, just därför att jag alltid skojar. Det har nått den nivå där jag driver med allt, till och med mitt eget brustna hjärta (det var för övrigt en lyckad historia). Att vara rolig har helt enkelt blivit mitt sätt att hantera precis allt – vore det smärta, ilska, sorg eller vilka andra motgångar som helst.

Har det lett till något bra, då? Har jag haft ett roligt liv? Det är en bra fråga. Jag har i alla fall haft ett liv med allt vad det innebär av bra grejer och dåliga grejer. Jag har haft en jävla massa kul, hittills, och jag planerar inte att sluta med det i första taget. Och oavsett var jag har befunnit mig, i vilken situation jag än hamnat, så har jag, någonstans inom mig, kunnat finna en liten jävel med en ironisk kommentar. Ibland lättar det på stämningen. Ibland leder det till att man blir utslängd från Gröna Lund. Och ibland har det som sagt lett till att ingen tar mig på allvar.

Man kan nog säga att jag blivit beroende av den bekräftelse jag får, både från andra och från mig själv, genom att vara en rolig prick. Och om priset jag får betala för att upprätthålla den självbilden är att inte bli tagen på allvar (och att bli utslängd från Gröna Lund), då kanske det är värt det. Det är kanske inte det sundaste sättet att leva. Men i slutändan dör vi ju allihopa och då kan man ju lika gärna skratta som gråta.

För övrigt, om killen som kallar sig Anders läser det här, så har jag ett budskap till honom:

Whatever happened to the funky raves?

A generation lost in pace?

Wasn’t life supposed to be more than this?

In this kiss, I’ll change your bore for my bliss

Nu ska jag kolla hur osund resten av bloggvärlden är. Önskar alla en god natts sömn för det tänker jag ha.

Puss och kram,
Josse