Hampies dagbok

(Följande inlägg innehåller mer än det rekommenderade dagliga intaget av dumhet samt nästan inget av min ångest. Bra, va?)

Satt på bussen häromdagen på väg till kebabstekningen och roade mig med att shuffla musiken i min MP3-spelare. Det var roligt och lite nostalgiskt och jag ökade säkert på både min tinnitus och min tid i skärselden men det var det värt. Hursomhelst kom det upp en låt jag inte kunde placera på rak arm men som hade ett väldigt vackert intro med fiol.

Tittade på MP3-spelaren och såg att det var Vivaldi, och insåg att det måste ha varit stycket jag lärde mig spela inför min examenskonsert i Nacka Musikskola i våras.

Jag började i Nacka Musikskola när jag var sju år gammal. Alla ettorna i min och Hampies skola fick välja mellan att spela cello eller fiol (Hampie tillägger: jag valde ingenting). Jag valde fiol mest för att jag inte visste hur en cello såg ut (ett ovanligt övertänkt beslut av en sjuåring men så visar det ju bara på min enorma intelligens och analytiska förmåga redan i tidig ålder).  Hursomhelst var det en fin tid. De flesta musiklärarna var väldigt snälla och vi hade för det mesta kul. (Däremot kan jag av erfarenhet säga att oavsett hur roligt en stråkorkester bestående av sjuåringar har så låter det för jävligt.) Senare under skolåren slutade de flesta att spela men tillräckligt många fortsatte (däribland jag) för att jag fortfarande skulle få ut något av det.

Jag har spelat i en fyra-fem olika ungdomsorkestrar och faktiskt till och med spelat på Konserthuset en gång. Jag har tillbringat timmar både hemma och borta med att repetera och öva och stämma. Jag har klottrat i noterna och stört dirigenten och klagat över för korta matraster under konserterna. Jag tyckte att det var så roligt att jag spelade genom hela min skolgång inklusive gymnasiet.

Den 23 april i år tog jag examen i Nacka Musikskola med Vivaldis tredje konsert i A-moll för två violiner (allegro). Och låt mig bara säga en sak - jag har aldrig övat så fruktansvärt mycket på en enda låt. Vivaldi skriver låtar som om tonerna skulle ta slut imorgon och han vill använda upp så många som möjligt så fort som möjligt. Jag slet med den där konserten flera timmar om dagen i månader. Det slutade med att jag tejpade upp noterna på väggen så att jag skulle slippa slösa tid på att veckla upp notstället och kunna öva mer. And I have the pictures to prove it:

Och nu, knappa sex månader senare? Hur har all den här klassiska musiken påverkat min uppväxt och min musiksmak? Den borde rimligtvis vara ganska kultiverad, eller?

Så här ser favoritlistan ut i min MP3:

Opening - Linkin Park

My,Dsmbr - Linkin Park

Ntr/mssion - Linkin Park

Dirt off your Shoulder/Lying from you - Linkin Park & Jay-Z

Points of Authority/99 Problems/One Step Closer - Linkin Park & Jay-Z

Womanizer - Britney Spears

Piece of Me - Britney Spears

… Ja. Så var var vi någonstans? Min kultiverade musiksmak?

(Seriöst? Linkin Park?  Varför är jag en sån evig tonåring?)

För övrigt köpte jag nya skor idag:

Och med denna dos av ytlighet lämnar jag er att kontemplera era fortsatta liv, kära läsare.

Puss och kram,

PS. Accessoarer: nudelsoppa, stearinljus, efterblivet försök att se ut som en människa och inte en massmördare. MODEBLOGGSTILEN ÄR OSTOPPBAR HA HA HA HA HA HA HA

PPS. Jag ville göra HA HA HA rött men vet inte hur man gör. Jävla WordPress.

PPPS. Kom på det. As you were.

PPPPS. DET SYNS INTE I PREVIEW!!!!!!! HAMPIE!!!!!!!!!!!!!! :OOO

PPPPPS. Orka.

(Hampie tillägger: jag fixade det.) 

Jul, jul, strålande juli? Det känns som om det snart kommer vara något jag sjunger – för jag kan bara inte hjälpa det: att tidigare för vart år som går, börja lyssna på julmusik och låta ögonen vattnas av den känsla som den inger. Detta dessutom till min omgivnings stora, samt omedelbara och väldigt högljudda, förtret. Den kväll då jag ensam hemma satt på Absolute Christmas fick det ett abrupt slut då min bror kom hem och precis då han äntrat vår ljuva bonings port uttryckligen skrek: »Stäng av julmusiken! Stäng av den, nu!»

Nu till mina två frågeställningar: vad är det som får mig att bli så betuttad i julmusik, julpyssel och fan hans moster som hör dit? Samt: vad är det som gör att folk fullkomligen avskyr både mig och musiken (sånär som i juletid)?

Julen är gammaldags, julen är mysig (och här körde jag på med två huvudsatser i rad). Mysighet och lite traditionalitet är saker som fyller mig av något slags inre värme och frid och helt enkelt gör tillvaron behagligare. Brunt, trä, mässing – att skriva med doppenna och bläckhorn, kan det bli mysigare? På något sätt så blir julen och allt som hör till något av en revolution mot det moderna: bort med plast, modern design och rostfritt stål. En livs levande (men dock sakta döende) gran plockas in och bekläds med kulor av glas i alla regnbågens färger (notera dock att granarna hemmavid inte har en blandning av en massa olika färger utan självfallet bara kläs matchande kulor) och en ljusramp anno 40-tal.

Musiken kan förvisso vara väldigt ny och modern men ändå behållande den trallvänlighet och igenkännlighetsfullkomlighet som betecknar klassiska julsånger – vem kan inte nynna till Last Christmas I Gave You my Heart?

Julens älskvärdhet sitter nog dessutom i sedan barnsben då man verkligen blev itutad att julen verkligen är «… the most wonderful time of the year». Titta på julavsnitt i barn-TV-serier, titta på julavsnitt i TV-serier in general. De spyr ur sig kyscha på klyscha om hur underbar julen är, tiden då man skall vara tillsammans med vänner och familj och vara lycklig. Tiden då allt »ont» får amnesti, ingen skall vara ensam och man ovillkorligen skall omfamna allt och alla. Och ge presenter – vi får inte utelämna presenterna.

Det är först senare i livet som man lär sig innebörden av julstress och hur jävla helvetiskt det faktiskt är att hitta bra julklappar till folk och fä, ja fä – numera skall ju husdjuren i familjen ha julklappar de också. Trots denna årligen återkommande psykiska terror kan dock de sedan barnsben inmatade klyschorna försvinna, utan ligger kvar där – år efter år. (Snart är jag och tävlar med Edgar Allan Poes liga i tankstreckanvändning – watch me!)

Är det just denna julstress som gör sig påmind hos dem som hatar mig och mitt i otid julmusikslyssnande? Är det bara jag som låter dessa kulturellt hjärntvättande klyschor redan i augusti och redan då, flera månader för tidigt, ovillkorligen åter igen älskar julen?

Nå. Julmusik – kan du tänka dig att lyssna på det? Här och nu? Är du som jag eller som min julmusikshatande, men käre, broder? I vilket fall som helst är här två av mina favoriter bland julsånger: O Holy Night och Fairytale of New York.

Er tillgivne,
Hampie