Hampies dagbok

Kära läsare,

ännu ett år oss passerat och nu försvunnet för att sakta men säkert ta sin plats i histsorieböckerna; de vill säga de delarna av året som för andra i framtiden kommer vara intressant – men sådant skall jag inte ödsla tid på att avhandla här i mitt lilla utrymme på den världsvida väven, nej, här skall det skrivas om mig, mitt liv och hur saker påverkat mig, i alla fall nu.

Vad har hänt? Vad har Hampie låtit ta sig för och hur har han ändrats, har han det? Därom är det egentligen ingen som bryr sig, men det är ju inte väsentligt, för jag drivs av en enorm skrivarglädje och ett behov av att vika ut mitt liv och min person för allmän beskådan, eller inte, eller typ, eller något. Nåväl, låt oss börja. Året börjar i januari, då är det kallt, då gick jag fortfarande i gymnasiet – det känns som om det var evigheter sedan. Jag kommer inte ihåg ett smack om det. Jag hoppar till sommaren, omedelbart.

Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss spy på den också? Jag tog studenten som det heter i folkmun (men ingen har gjort det sen säkert två skolreformer tillbaka i tiden) och allt det där. And let me tell you! Snacka om att hela det där tjofräset är överskattat! Det var inte kul för fem öre och det lämnade mig med ett stort hål i mig och en massa, massa metafysisk ångest. Jag fick fina presenter i alla fall, de var bland annat en hamburgerpress; man tror inte att man kan komma att behöva en sådan, men tro mig, och fråga Josse, när jag säger att, hamburgerpressen då, är ett eminent stycke husgeråd.

Sommaren blev varmare och varmare och jag njöt och sörjde mitt absolut sista sommarlov (det vattnar sig i ögonen nu när jag skriver om det). Sommarlovet kantades av mig försökande bli av med min folkskräck, söderte i mängder, och mig snyftande till Suzzie Tappers ‘Det finns mirakel’. Jag lyssnade på låthelvetet dygnet runt i en jävla månad. Bura in kärringen, borde vara olagligt att göra folk beroende så!

Morfar dog efter att ha legat i sin säng och i princip väntat på döden hela våren. Må han vila i frid. Han fick som han ville: han fick dö hemma. Därtill fick jag även besöka min första begravning: de är inte roliga, begravningar, och det är skrämmande att se vuxna gråta som treåringar. Gråt smittar, sorg smittar, och vore det inte för att jag i den juvenila anda jag nu lever skulle försöka vara vuxen och med våld höll tillbaka mina tårar skulle mina ögon också bli sådär rött svullna, mina kinder också sådär rött randiga, som alla de andras som grät.

För alla som inte redan förstått det är Josse en underbar människa och just dagen före begravningen var hon hemma hos mig när vi städade inför mottagningen som skulle vara efter ceremonin i kyrkan och denna lilla ängel till brutal kvinna stannade tills klockan sent och städade, bakade, och agerade som allmänt uppmuntrande (vilket hindrade min själva familj från att döda varandra).

En användare på ett forum som jag hänger på som jag aldrig vidare konverserat med eller så ville ha besök, i Sundsvall, så varför inte tänkte jag, och med lite tjat så satt jag (ett par dagar innan begravningen) på en buss till Medelpad. Jag visste inte var Sundsvall låg innan jag bokade biljetten, jag visste inte, jag visste verkligen inte, verkligen verkligen verkligen inte, att en utsikt kunde vara så tråkig. Den var träd. Jag hatar skog. Sundsvall var för övrigt en bra jävla tråkig stad faktiskt och jag kan nästan förstå varför man knarkar ned sig när man bor där. Max, hambugerrestaurangen, suger den med.

Hem kom jag, kissnödig som få, trött som få, och med en äckelkänsla i magen som inte ville släppa till att två dagar senare vara med om en begravning. Begravningar och Sundsvall suger.

Till hösten började jag läsa latin vid SU och sen blev det jul, det är verkligen så det känns, alla dagar blev lika dana och timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, så rann tiden genom mina fingrar utan att jag fick något uträttat. Nu sitter jag här med flera sidor på latin att läsa, stressad som få, och vet varken in eller ut. Men, men, men! Skam den som ger sig! Skam den som ger sig lyssnande till Dolly Parton.

Umgängesmässig så har det blivit något ensammare för lilla mig i och med att tvånget gymnasiet inte tvingar människor in mig på livet längre så. Evve, nära vän och följeslagare gymnasiet genom, försvann för att studera vettiga saker i Örebro. Andra drog hitan och ditan, och här satt jag kvar i Stockholm, och sitter. Josse och jag lyckades dock återuppta kontakten (vi gick i lågstadiet tillsammans) efter ett par påspringanden på busshållpatsen och Josses extrema behov av att låna en dator med Internet, samt ett par boklån. Tänka sig, man vet aldrig vad som kan hända!

Sammanfattningsvis kan jag faktiskt inte säga ett jävla datt. Nu kom min bror hem, undrar om han är på bra humör? Nåja. Jo, nej, nej.

Vad lovar jag inför nästa år? Jag skall förhoppningsvis bli en bättre människa, dricka en massa grönt te, meditera, plugga i tid och schemalägga allt och alla, eller så blir jag fet och får leva på socialbidrag. Jag hoppas på det förra.

Er tillgivne,
Hampie

Visst har vi alla råkat, medvetet eller omedvetet, klicka oss in på en sådan där sida med en meny som följer efter en när man scrollar och en hiskeligt ful design som handlar om mode, shopping och att fika. Gärna med bilder på mode, shopping och en mugg kaffe på ett bord. Kan de, då kan jag och Josse - såklart. Huruvida det kommer en dagens outfit… Jag sprang omkring hela dagen i kalsonger, tubsockor, en gråspräcklig t-shirt och ett par träskor - är det något ni verkligen vill se?

Jag skulle gärna köra med dålig stavning och avsaknad av vettig styckeindelning - men någonstans får gränsen gå.

Jag var sjuk, jätteorolig inför en tenta och efter en riktigt dötråkig födelsedag pratade jag om att hoppa från Skurubron så Josse föreslog att vi skulle fika på torsdag (i torsdags). Sagt och gjort - med ipren, nässpray och zyx i beredskap åkte jag in till stan och träffade henne.

Vi åt för att Josse var sjukt hungrig och började prata om att köpa mat av någon sådan där snubbe som säljer varm korv på trottoaren.

Jag åt och drack jag med - såklart!

Efter vi hade ätit, snackat en massa jäkla skit om Blondinbella, Kissie, Stilrobin och andra söta bloggare, just det, Mogi snackade vi om, så fikade vi. Josse är blogmasochist - hon läser korkade bloggar för att hon njuter av det… eller något.

Jag bjöd för att Josse hjälpt till att städa hemma hos mig en gång (underbar är hon allt, och ja, hon är singel! [Och ja, hon kommer nog mörda mig för att jag tjatar om det så mycket.]).

Jag tog te och varm äppelpaj med vaniljsås, men det blev lite för mycket sås tycker jag.

I vilket fall som helst styrde vi sedan kosan till HM där vi prövade lite olika kläder. Jag tryckte på en jäkligt cool hatt på Josse och tog ett foto i närmaste spegel.

Jag hittade även ett par Stålmannen-kalsonger som jag ville ha, men jag köpte dem inte. Det gjorde jag dock igår när jag var i stan med en annan kompis, kära underbaraste Evve som pluggar vettiga saker i örebro.

Ni fattar nog, det leder till det jag skrev om först. Blir det en dagens outfit-bild från min sida? Men, tänker jag, Gudrun Schyman lät ju fan någon filma när hon ligger med underdelen naken och klämmer fram en unge - och inte skäms hon för det? Förlåt min käre bror om du läser detta, jag vet att det stör mig - men vafan! Dagens outfit!

• Kalsonger - HM
• Tubsockor - Ica Maxi
• Tröja - Intersport (för kanske tio år sedan…)
• Träskor - Ingen aning, snott dem från mamma

Har du inte, då det är höst och lite regnigt ute och du frusit men inte riktigt velat gå hem då du går omkring på stan med en kär vän som du inte vill skiljas från än, bara händelsevis lyckats förtappa dig in på ett litet mysigt kafé för att upptäcka, och sedan låtit detta förstöra hela din vistelse där, att någon obildad sate stavat fel till te - överallt: på burkar, på den fina menyn skriven med griffelkrita på en svart tavla bakom disken, målat på fönster, på ettiketterna på brukarna med löste - överallt!

Såvida inte allt annat på menyn är skrivet på franska så skall det inte vara något h i te. Mågen pretentiös person lidande av hyperkorrektion må händelsevis ha läst franska i skolan och lärt sig att det hos dem heter thé. Je bois une tasse de thé. Det är ju för väl, det vill säga att man kommit ihåg skolfranskan - vad icke för väl är, jo ser ni, det är att man missat att franska inte är svenska - och i de fall där man gjort det ofta inte lyckas stava franska ordentligt. Kaféte kallas allt som oftast för the. The? What the?! Ni får ursäkta min dåliga humor.

Men, men men, säger ni, ni som är lite alerta: te kanske är ett ord vi lånat från franskan! Vi stavar ju en massa ord på franskt manér (som manér). Fast jag nämnde ju att de flesta inte stavade te korrekt när de skrev det på franska, gjorde jag inte det? Jo, det gjorde jag - men ni får rätt ändå, I förslagne människior! Svenskan har faktiskt tagit in en hejdundrans massa franska ord och sedan börjar avla in dem till svenska men inte riktigt lyckats hela vägen och de har blivit till hälften franska och till hälften svenska; de platsar inte in någon stans, fångade i limbo som de är. Pretentiös är ett vackert exempel på det hela: preten- uttalas som i franskan, nasaleringen bortplockad och a-ljudet lite våldtaget av vår oförmåga till franskt uttal, prättan medan tiös är svenskt (franskan har ju, som säkerligen alla bekant, inte bokstaven ö). Jaja, bara en liten parantes - för detta har nämligen inte ett jota med te att göra då det faktiskt inte är ett franskt lån.

Nederländarna var som även de med skrala historiekunskaper förhoppningsvis vet ena riktiga sjöfarare och det fanns ingen hejd för vart de styrde sin kos. De kom i vart fall till ett ställe där språket i gängse bruk var malajiska och där drack man te. Dricker man te kan det vara bra att kunna prata om det och malajierna kallade det, enligt NEO:s etymologiska utsago, teh. Nedeländarna snodde ordet och tedrickande och när de kom hem började de smutta på thee. Ack och ve - där finns det famösa h:et dock med! Jo, för all del - men vi har inte för vana att behålla nederlänsk stavning på ord när vi lånar in dem. För det gjorde vi, enligt NEO, tydligen.

SAOB är mycket mindre bestämda och rent ut sagt giver de en femtioelfa möjligheter. Där kan te varit inlånat från franskan - men tyska Tee står före i listan på möjliga kandidater. Mongoliska čaj finns med, för det låter ju så väldigt likte te!

Mina argument är hur som helst egentligen helt överflödiga och den största anledningen till att stava te just te är för att alla andra stavningar bara är helt jävla urdumma. Varför komplicera en etablerad stavning som minsta unge såväl som tunghaltande utlänning kan utläsa direkt? Nej, och nej, thé ser inte vackrare ut än te. Skriv te eller var korkad och få ett ont öga i från mitt håll, och det vill ingen väl ändå inte?

Eder tillgivne,
Hampie

I går satt jag hemma hos min mormor och fika då posten damp in genom (eller nästan genom, den satt fast i) brevinkastet. Det hade kommit en räkning, SvD:s bostadsmagasin, lite rekalm och något som såg ut som en räkning: reklam för Svenska PostkodLotteriet [sic]. Mormor kunde nu, när de skulle ha GrannYra [sic], ännu en gång få möjligheten att prenumerera på deras lotter en gång i månaden à 150 kronor.

I Sverige finns det inget som heter postkoder. Postkoder kanske har funnits, men det tror jag inte, och vad väsentligt är: de finns inte. I Sverige har vi s.k. postnummer - du vet, de där nuffrorna som står under gatunamnet i ens adress. Tänka sig vilken tur vi har när PostkodLotteriet [sic] nu uppfunnit termen åt oss! Liksom, de kunde inte nöja sig med att kalla sig PostnummerLotteriet?

PostkodLotteriets copywriter - eller vem det nu är som skriver åt dem - borde inte gått ur skolan med G i Svenska såsom de misshandlar språket. PostkodLotteriet? GrannYra? PostkodNyheterna? Och är det bara jag som vill ha in fogde-s lite varstans här? Låter inte postkodslotteriet bättre än PostkodLotteriet? Att sedan trycka in versaler lite var stans, varför? I alla fall är det därflr jag satte ut [sic] i början - för att visa att det inte är mitt idiotiska påfund.

Brevet mormor fick såg precis ut som en räkning - varför? Vill de inge något slags seriöst uttryck, en myndighet att de minsann är rätt personer att ge pengar till, eller vadå? En annan kul grej var att någonting fanns tryckt i kuvertet. Ja, alltså innuti själva kuvertet - så att man var tvungen att riva sönder det för att kunna läsa det. Grå var den också, texten, så att man lät skulle kunna missa den. Villkor för autogiro, dessa var det man dolt innuti kuvertet. Schysst att låta folk acceptera villkor de knappt kan hitta. Jävla svin.

Men men, PostkodLotteriet skänker en massa, massa, massa, massa pengar till välgörenhet. Med tanke på allt de hovar in så är det väl med all rätt? För i helsike, skänk 100:- i månaden till valrfi välgörenhetsorganisation och köp två trisslotter och du har samma sak - fast antagligen en större chans att vinna och antagligen med mer pengar till välgörenheten.

PostkodLotteriet har dessutom blivit stämda av KO för sin gräsliga tidning. Tidning och tidning, reklamblad gjort för att se ut som en tiding (och dessutom fyllt med ditt namn - de verkar tro att man blir positivt inställd om ens namn är insprängt i texten på femtioelva ställen). De kör även med den där supersköna parollen »Bli med nu så du inte står utan lott när dina grannar vinner!» - eller något i den stilen.

Nej, nu skall jag ta mig en kopp te till,
er tillgivne,
Hampie

Jag är inte riktigt van att gå upp i vettig tid ännu: min kropp skriker forfarande efter att få ligga och snusa i sängen till klockan 12. Och i ärlighetens namns skulle den kunna få det - jag börjar klockan 16:00 i dag men jag har bestämt mig för att inte sabba min dygnsrytm helt under kommande halvår. Jag går alltså upp vid sju-åttatiden och är trött, mycket trött. Jag stapplar fram till tekokaren och slår på den obarmhärtigt långsamma maskinen för att kunna göra mig en kopp söderte. Jag rotar snabbt fram en tepåse, en tekopp och sedan häller jag varmt vatten däreöver och tar med koppen med mitt snart färdiga te in i TV-rummet. Dumt.

Har du någon gång legat trött framför SVT:s morgonsoffan med en filt och försökt hålla dig vaken? Det har jag. Det är inte lätt. Jag nickar till. Det är alltså inte så att jag somnar helt och hållet utan snarare så att jag sover korta stunder och då gärna just du ett nyhetsinslag är. Jag missar alltså nyheterna hela tiden men är däremot vaken då det kommer någon tant som på grov men mysig dialekt berättar om blommor eller när någon fjant får snacka om sin bok men nyheterna, nyheterna de missar jag hela tiden. Jag ser förspelet med fina datoranimationer och sen vaknar jag lagom till att de är slut. Är det någon intressant debatt med i soffan kan jag garantera att jag somnar såfort någon vettig börjar snacka.

Vad skulle kunna vara en lösning på detta problem? Gå och lägga mig tidigare? Sitta, och inte ligga i soffan? Dricka kaffe i stället föt te? Nej bästa lösningen vore om SVT: hade mer väckarklockeljud innan nyheterna; ett riktigt fett och skrikikt, ja öronbedövande, väckarklockeljud borde SVT spela såfort nyheterna börjar. Jag e-postar dem om det i eftermiddag.

Jag hittade för övrigt ett Metero-ställ på Universitetet igår med en massa fräscha Metero-tidningar. Jag blev glad då. Nej, nu skall jag snart iväg på SU:s välkomstdag!

Er tillgivne,
Hampie

I dag har jag klivit in i den akademiska världen eller rättare sagt i sal F389 på Stockholms Universitet. Jag skall läsa latin och det kommer antagligen bli väldigt latinskt. Jag tror i alla fall att det kommer bli kul: det är något jag velat göra länge och därinom finns en massa saker jag älskar - grammatik, dumma regler och absurd formalia och ett slags dammighet som bara kan överträffas av gamla böcker. Professorn som leder undervisningen var inte torr eller tråkig utan väldigt rolig att lyssna på och det var mig en lättnad. Jag ser fram emot morgondagens lektioner i latin och i allmän grammatik.

Jag måste dock få spy lite galla över mitt schema: jag börjar vid lunch och slutar klockan 18:00 på kvällen. Jag hinner inte se min familj och jag hinner definitivt inte hem till middagen. Dessutom börjar skolan så sent att jag inte kan få tag i en färsk Metro. Jag vill kunna ta en oläst Metro och ta dess oskuld varje morgon - och nu finns det bara begagnade, redan deflorerade och befläckade - ja skrynkliga - Metro-tidningar slängda lite varstans. Kan de inte fortsätta dela ut dem under hela dagen?

Toaletterna på SU är fina - förvånande fina - och de stinker inte urin! Jag blev riktigt glad när jag upptäckte det medan jag lättade på trycket i min tefyllda blåsa (man vill ju inte dö som Tyko Brahe, höhö). Appropå te kan man köpa en dubbel te för 14 spänn. En dubbel te innebär en pappmugg som rymmer två koppar kaffe, fast fylld med vatten, samt en valfri tepåse ur ett uruselt soritment. Fast de hade mintte. Fast jag tog inte mintte. Jag tog Earl Gray.

Annars har jag spenderat all dötid jag hagt (bussresa, tunnelbana, vänta i en timme utanför F389 på att föreläsningen skulle börja) läsande No Tears for Queers, en bok som en kär, dock numera bortflyttad, väninna rekommenderat, tjatat om och sedan prackat på mig (här var det inte lite kommatecken). Jag blev faktiskt lite tårögd av den och jag blev tvungen att snyta mig - detta fastän jag tycker den är lite dum. Jag vet inte varför men det är en känsla jag får.

Jag har hunnit igenom en tredjedel (och jag kan garantera att denna bok är utläst långt innan dess att jag tagit mig igenom Homeros’ Illiad) och vad jag kan säga hittills är att boken, ehuru trådrypande och väldigt deprimerande ämne, är förvånansvärt lättläst. Vill du läsa om bögknackning eller bara känner för att läsa en bok om hatbrott skriven av någon som faktiskt ställer sig kritiskt till det lite här och var (men ändå är bög): läs den. I annat fall så kan du köpa den och bara ställa den i bokhyllan - den är ganska snygg.

Nej, låt mig avsluta med ett latinskt ordspråk jag lärde mig i dag:

Vinum lætificat sed et letificat.

Er tillgivne,
Hampie